Skrivpuffsutmaning 25 oktober 2011

Kod

Hon stod vid bankautomaten och som slagen. Koden, vad var nu den? Den som hon kunde utan att tänka, den som bara fanns där någonstans i den vindlande hjärnan.
Hon stoppade dröjande in kortet i automaten, i hopp om att koden bara skulle finnas där och fingrarna på tangenterna skulle hitta sin väg alldeles av sig själva.

Bakom henne stod en rad med människor, det var lönedag och dessutom en fredag. De trampade nervöst. Eller var det irriterat? Hon vågade inte titta bakåt och inte heller på tangeneterna. Hon blundade.
Men ingen kod trillade ner som en polett i hennes hand. Hon öppnade ögonen, prövade utan att trycka på riktigt, olika sifferkombinationer. Men de var alla påhittade, kändes alls inte rätt. Hur många kombinationer kan det finnas, tänkte hon. Och började räkna sannolikhet. Men tröttnade, det blev för omständligt.
Någon harklade sig bakom henne, någon suckade. Ytterligare en viskade, men så tydligt att hon hörde det.
-Jävla pensionärer, att man alltid ska hamna i samma kö som såna. Kan de inte göra sina ärenden nån annan tidpunkt på dagen. De har ju all tid i världen. Allt detta hörde hon.

Och vågade inte vända sig om. Fingrarna smekte över tangenterna och hon ville inte ge upp. Hon behövde ta ut pengar! Hon ville inte ha dem på kontot. Tänk om någon skulle stjäla dem på något mystiskt sätt. Inte kunde man lita på banken eller på någon enda människa. Så tänkte hon.

-Men för fan, se till och ta ut pengar nu då, vi har inte hela dagen på oss, sa en mansröst precis bakom, rakt in i hennes högra öra.

Hon gav upp. Smög sakta iväg därifrån, utan att se sig om. Hon visste att alla tittade på henne, med förakt. Den lilla tanten med vinröd mössa och krokig rygg. De tittade på henne och tänkte att hon var en vimsig gammal tant, alzheimerskäring. Hon som inte mindes koden och som borde ha varit där en annan tid på dagen. Och nu skulle hon dessutom bli bestulen på alla pengarna.