Skrivpuffsutmaning 3 oktober 2011

Osynlig

-Var är Berit? rösten lät som ett tordön och ilsken.
Jag vet att jag svarade "jag är här", men rösten fortsatte att skrika på mig. Med samma ilskna tonläge.
-Var i hela friden är människan, hörde jag nu rösten allt närmare mig. Där stod jag mitt på golvet i receptionen, mitt framför receptionisten, på den luggslitna mattan, som skulle dämpa ljudet från klackar mot marmorn.
Jag hade alltid tyckt att det var näst intill blasfemiskt att lägga en så fasansfullt ful matta på det vackra golvet- men ingen hade brytt sig om min invändning.
-Men vi kan väl åtminstone köpa en snygg matta, en som är lättskött. Sa jag säkert tio gånger, innan jag gav upp.

I alla fall. Jag stod där mitt på mattan, som jag alltså avskydde, och undrade varför ingen av receptionisterna ropade: "här är Berit". Eftersom mitt svar uppenbarligen inte gick fram.

-Berit! Rösten skar genom märgen på mig. Jag svarade naturligtvis "jag är här", vänligt men bestämt. Tänk att den där karln inte kan gå till folk utan alltid måste skrika från ena delen av kontoret till den andra.
Det retade mig, och ännu mer nu efter tio års samarbete med karlsloken.
Jag höjde rösten och skrek nu: "Jag är här". Men ingen, absolut inte en kotte verkade notera min närvaro.

Plötsligt kom karln in i receptionen, ställde sig mitt på mattan, en halv millimeter ifrån mig. Han tittade på receptionisterna och sa skarpt:
-När Berit kommer, se då för fan i våld till att hon omedelbart kommer in till mig.

De två receptionsterna hukade sig inför chefen, eller Chefen. Den ena sa ingenting, utan nickade bara lite räddhågat. Jag blev irriterad över hennes undfallenhet. Men glad när den andra sa:

-Om det ska vara nödvändigt, så gör vi det. Annars tycker ju jag att du kan säga det själv när hon kommer. Om hon kommer.
Det där var väl ändå lite märkligt, tänkte jag. Jag står ju här. Och vad då "om  hon kommer"?
-För den delen kanske du ska söka henne på hennes eget rum. Jag har inte sett henne idag, hon brukar gå på lunch men det har hon i vart fall inte gjort när jag har sett det.
Kvinnan i receptionen log beskt samtidigt som jag förstod att hon verkligen tyckte att han skulle titta efter mig på mitt rum. Chefen, med stort C, glodde ilsket på henne och vände på klacken. Jag kunde verkligen se på hans hållning att han var kränkt. Inte för att jag egentligen förstår varför folk är så lättkränkta nu för tiden. Är man otrevlig får man väl acceptera att andra svarar med samma mynt. Eller?

För att återgå till det märkliga. Betyder det här att jag är osynlig? Jag vet inte jag, men är det inte hemskt märkligt att ingen noterar att jag finns mitt framför nosen på dem?

Plöstligt kom han, Chefen, rusande. Han skrek- ja det gjorde han, skrek och fäktade med armarna. Han påminde mig om Kapten Haddock i Tintinserien.
Receptionisterna tittade förstummade på honom. För att inte tala om hur förstummad jag blev.

-Ambulans, ring ambulans. Han skrek så att rösten brast.
Den sturskare av receptionisterna fann sig och lyfte luren. Vad jag kunde tyda av handens svepande över displayen tryckte hon in 112.
-Vi behöver en ambulans till Framsidan AB, Grovgörarvägen 13. Sa hon utan att darra det minsta på rösten. Hon lyssnade på Chefen som skrek att "hon ligger på golvet, andas inte, kritvit".
-Berit Stevert född -55, sa receptionisten. Har slutat andas.

Men?? Det är ju jag!