Skrivpuffsuppgift 15: Lejoninnan

Kunde inte låta bli att skriva denna uppgift fast den var före "min tid" här på Skrivpuffen!

Hon stod i hallen. Barnen var i stort sett klara så att de skulle kunna ge sig iväg. Flickan, den lilla, sirliga, kloka stod i dörrhålet, medan hennes lillbror, den något trinda, godmodiga lekte i hallen. Med en sko på foten. Den andra stod bakochfram när han gjorde flera försök att få foten att passa i den. Misslyckades. Lika lycklig för det. Hoppade runt, lekte med en boll. En dammtuss. Drog katten lätt i svansen. Nappen svirrande runt i munnen.
Han pratade i ett, en lång radda med obegripligheter.
Flickan, hans storasyster, tittade på honom med ögon som glittrade i solljuset som smög sig in från fönstret i vardagsrummet. Tummen i munnen. Stilla, med skorna riktigt påsatta på var sin fot.
Hon smekte sina barn med ögonen. Hennes läppar log ett kärleksfullt leende. Handen strök över dotterns blanka hår.

Han for irriterat runt i lägenheten. Letade efter än den ena än den andra saken. Sådant han måste ha med. Katten strök sig kring hans ben. Han knuffade katten, den svarta, undan. En hård knuff så att den föll omkull.

Pojken lekte vidare. Utan att märka av sin pappas irritation. Även pojken stod i vägen för hans framfart. Men var inne i sina lekar, tankar. De mörka ögonen var insnodda i dammtussen han jagade, bollens rundning lockade hans små fingrar att nypa över den hårda ytan. Letade efter någonting att hålla i. Bollen for undan vid varje försök. Han skrattade kittlande och sprang efter den. Tappade fokus på dammtussen. på vägen mot bollen drog han lätt i den liggande kattens svans. Katten visade inga tecken på rädsla eller aggression.

Dottern började knäppa sin nya röda kappa. Det var svårt. De flinka tunna fingrarna lyckades inte få in knapparna i hålen.

Mamman böjde sig ned över dottern och la sin hand över hennes. Hjälpte henne utan att hjälpa för mycket. Knapparna liksom smet in i sina hålor. Flickan tittade glädjestrålande upp på sin mamma. Inte ett ljud över hennes läppar, men munnen formades i ett "jag kunde". Mamman smekte hennes kind. Den persikolena.

Han svor inifrån köket. Barnet i dörröppningen tittade med oroligt runda ögon mot det håll varifrån pappans röst hördes.
Barnet som lekte med den motståndsaktiga bollen stannade upp. Hörde också han pappans skarpa röst. Gick till sin sko, försökte åter få foten i den. Misslyckades och tittade bedjande på sin mamma.
Hon gick tyst fram till honom och hjälpte honom att vända skon rätt. Han la sin lilla hand i hennes för att kunna hålla balansen. Lyckades få ner foten. Sen satte han sig ned på golvet och lyckades spänna kardborrbanden. Löst men lyckades i alla fall.

Tystnaden mellan barnen och henne var talande, avvaktande.

Han kom ut från köket. Hela hans kropp visade på irritation. En pyrande aggressivitet. Flickan i dörren flyttade sig försiktigt mot sin mamma.
Pojken stelnade till där han satt på golvet. I vägen för sin pappa. Katten låg där också. Pappan drog upp den lille från golvet. I ena armen. Han hängde som en liten trasa utan kontakt med golvet. Sa ingenting, ögonen vidöppna. Rädda.

-Nu går vi, sa han. Rösten vibrerade. Ilskna rörelser vid dörren. Flickan stod i vägen. Hon försökte flytta sig, men samtidigt som han rörde sig åt samma håll.
Hans reaktion var lika oväntad som väntad.
Kraften i hans knuff fick flickans kropp att flyga in över hallgolvet och med en duns slog hon in i väggen och hasade ned på golvet. Skräcken var uppenbar. Hennes mun öppnades men stängdes igen.

I samma sekund som den lilla kroppen slog mot vägen, reagerade mamman.

Hela hennes jag reste sig och upp steg en en lejoninna. Ett rasande lejon.
Hon kastade sig över honom. Ett väsande som steg till ett vrål kom ur hennes mun.
Samtidigt slog hon honom hårt och ursinnigt.
Han stod alldeles stilla och tog emot. Hon slog och slog. Mumlade som ett mantra:
-Jag ska döda dig din djävul. Jag ska döda dig din djävul. Slagen haglade. Hon slogs för sina barns liv. Sina lejonungars liv. Och inom henne steg hatet över bredden.

Så såg sina barns skrämda ögon. Insåg att hon måste ta hand om dem. Automatiken i slagen stannade av. Hennes armar sänktes. Hon sa ingenting. Vände bort från honom. Gick fram till flickan och lyfte upp henne. Den lille som stod utanför ytterdörren lyfte hon också upp i sin famn. En på vardera arm. Så gick hon in i sängkammaren. Stängde dörren och la sig på sängen med dem nära, tätt intill sig. Hon kysste deras kinder, smekte dem över ryggen och håret.

Ute i hallen stod han. Stum. En stund reflekterade han över livet. Över vem han var. Han tog av sig sina skor. Gick fram till sovrumsdörren. Vände och gick tillbaka till ytterdörren. Så vankade han fram och tillbaka mellan sovrumsdörr och ytterdörr. Utan att kunna bestämma sig. Inom sig tänkte han att hon borde ha dödat honom.

För honom fanns ingenting mer.

Skrivpuffsuppgift 30: Förvandlingen

Jag sitter på min kammare, utan kontakt med yttervärlden. Min uppgift är att göra en självstudie om hur en människa reagerar när hon är satt på undantag. Utan relationer, utan mänsklig värme, utan mänskliga röster. Bara alldeles alldeles ensam.

När jag berättade detta för mina vänner, som är sociala vidunder, var de mest av allt rädda för att jag skulle glömma dem. Och jag sa att jag var mest av allt rädd för att de skulle glömma mig.

Uppgiften har jag gett mig själv. Av den enkla anledningen att jag började känna förändringen komma. Den förändring som var och är av både yttre och inre karaktär.
Ni kanske undrar vad det är för förändring jag talar om. Men det kan jag inte säga rakt ut. Det känns alldeles för konstigt.

Om ni fick veta, skulle ni kanske se till att jag hamnade på sluten psykiatrisk tvångsvård. Inte för att ni skulle tro att förvandlingen verkligen skett, utan just för att ni inte skulle tro det, utan misstänka mig för att ha blivit galen.

Ni anar inte med vilken förfäran jag upptäckte den, förändringen alltså. Hur jag stred mot den, på alla sätt och vis. Men inte lyckades med föresatsen att hejda den.
Så jag fann det för gott att göra en självstudie i ensamhet.

Nu sitter jag här. Jag vet inte riktigt hur lång tid det har gått. Hur länge jag varit ensam.
Ni kanske undrar hur jag får föda. Den levereras till min dörr. Allting sker ju via internet nu för tiden. Jag handlar där och får allting hemkört. Jag betalar via internet och behöver aldrig träffa budbäraren. Vilket är tur om jag får säga min mening.

Nåja, det är ju inte så att jag handlar ihjäl mig precis. Jag äter mestadels soppa. Flytande föda känns bättre än sånt jag måste tugga. Och soppan består mestadels av grönsaker.
Mina tänder har liksom fått en annan form, bredare på något vis. Och färre.

Så soppa känns bra, vet ni.

Ensamheten har jag vant mig vid. Men i början gick jag fram till spegeln och tittade på mig själv, för att känna mig mindre ensam. Numera gör jag inte det heller. Förändringen har gjort att jag hellre väljer att komma ihåg mig via de foton jag har på datorn.
Men det förstås, det dröjer nog inte länge förrän jag inte har förmågan att använda den heller. Det får bli enkla knapptryckningar. Mina händer ser inte längre ut som de gjorde. De har blivit annorlunda och beklädda med något slags hornliknande material. Huden har fått en brunrödaktig ton och känns mer luden, som pälsklädd.

Jag har börjat tänka på ungar väldigt mycket. Jag känner ett trängande behov av att få ett barn. Eller barn och barn...jag vet inte, men bröstet har blivit så tungt och sitter som mitt på. Nåja, jag får nog sitta här till dess att någon av mina forna vänner hittar hit. Till dess får jag vara instängd. Kanske hittar de mig utsvulten och mager. Kanske tar de mig då till en bättre plats för såna som jag.
Det värker i min panna. Som om horn ville tränga ut där. Och baktill har jag fått ...nä, men titta...Nej det förstås, det kan ni inte se. Och lika bra är det.

Nej nu tryter orken. Och orden......jag kan bara säga....muuuuuuuhhh

Skrivpuffsuppgift 29: Varning

Det här var inte lätt det heller. Men luften har kanske gått ur mig lite också. Arbetar för mycket. Sover för litet. Och går på en förfärligt ansträngaden GI-diet som tar knäcken på mig:=)!

..........................VARNING...............................
Tillträde förbjudet!
Till alla er som tänker er ett besök i detta hus utfärdas här en VARNING!
Därinne vaktar en magrande, ilsken, trött, utsvulten och bitsk varelse som visar tänderna och har horn i pannan!
Överträdelse beivras!
............................!!..................................

Pojken läste på skylten. Flera gånger. Tänkte att det nog inte var så farligt. Först. Sen att det nog var jätteläskigt i det där stora vita huset. Som hade en sån varningsskylt.
Men han ville så gärna sälja sina jultidningar. Vad betyder överträdelse beivras, tänkte han. Orden hade han aldrig hört, men kände att de hade en klang av något obehagligt. De också. Ovanpå beskrivningen av tanten. Han rös till.
Men så tog han mod till sig. Förbjudet eller inte, tänkte han. Jag vill sälja mina jultidningar.
Utan jultidningsförsäljningen skulle han inte ha råd att köpa den där efterlängtade i-poden han länge önskat sig, men inte kunnat få. Mamma hade inte råd. Och att önska sig den i julklapp var inte möjligt. Alltså måste han tjäna ihop pengarna själv.

Till slut tog han mod till sig, öppnade grinden och gick in. Han gick försiktigt upp för gången. På gängliga pojkben. Det var halt och skorna halkade runt. Sulan var tunn och utan räfflor. Han var rädd. Men beslutsam.
När han stod på trappen, slog nerverna nästan knut på honom. Hans hand darrade när han ringde på klockan.
Så hörde han hasande steg inifrån huset. Dörren öppnades.
Där stod en liten tant. Med snälla ögon. Inte hade hon horn i pannan heller. Eller visade tänderna. Hon plirade mot honom. Log vänligt och vinkade honom till sig. Han gick försiktigt framåt mot tanten.
I samma stund som han nådde fram till henne, sträckte hon fram en hand och grep tag om hans jacka, alldeles vid halsen.
Hon visade tänderna och plötsligt stack det ut horn ur pannan. Hon väste åt honom och pupillerna blev till streck.
Han skrek och ryckte till. Hennes grepp lossnade. Han halkade baklänges ned för trappan och föll till marken nedanför.
Så snabbt som det bara var möjligt i halkan, kom han på fötter. Tittade hastigt bakåt för att se att odjuret inte förföljde honom. Sen sprang så gott det gick mot grinden.
I hastigheten hade hans jultidningsväska blivit kvar på trappen.
Den gamla damen stod i dörröppningen. Hon såg förvånat på den livrädda pojken. Så tog hon upp tidningskassen och gick in och drog igen dörren.
Pojken kom hem, utan tidningar och utan pengar. Skräckslagen berättade han för sin mamma vad som hade hänt.
-Men lilla vän, sa mamman, den där skylten har hennes son satt upp för att hålla inbrottstjuvar borta. Tanten som bor där är jättesnäll. Du måste ha inbillat dig!

Skrivpuffsuppgift 28: Den som skrapar mest med foten, saknar snart en skosula.

Erik stod utanför Chefens öppna dörr. Väntade på att bli inkallad för det årliga lönesamtalet.
Nu, tänkte han, ska jag äntligen få belöningen för att jag stått här och bugat och bockat i alla år. Nu, äntligen har chefen förstått hur mycket jag har ställt upp.

Chefen satt med huvudet böjt, blicken riktad nedåt. Han brydde sig inte ens om att titta upp från pappret, han hade framför sig.
Erik harklade sig för andra gången och nu tittade Chefen upp. Han sa ingenting och Erik kände hur axlarna sjönk, hur ena foten började skrapa över golvet, som en signal om undergivenhet, trots att han inte ville det. Beteendet var där, satt som en smäck i ryggmärgen, utan att han kunde göra något åt det.

-Kom in, sa Chefen barskt. Han pekade med ett finger mot en stol. Erik noterade inte att stolen var betydligt lägre än den Chefen själv satt på. Han gick något hukande fram mot stolen. Ställde sig vid sidan av och satte sig sedan tveksamt.

Han hummade lite generat och drog fram stolen mot skrivbordet. Av någon anledning, som han inte förstod, tyckte han att han kände sig extra liten. Denna dag. Men så morskade han upp sig. Nu, tänkte han, nu ska jag ställa kraven. På högre lön.
-Hrrmm, sa han, jag skulle vilja...
Längre hann han inte.
-Du får 200 kronor i löneförhöjning det här året. Blir det bra? Chefen tittade barskt på honom.
- Ja, jo. Sa han till sin förvåning.
-Då så, svarade Chefen och tittade åter ner i pappret. Då är vi väl klara då.
Det var inte en fråga, Erik kände sig alltså inte föranledd att svara. Han reste sig upp, bugade och skrapade med foten över golvet.
-Tack då, sa Erik. Hukad och stukade smet han ut ur rummet. Tja, tänkte han, man får väl vara nöjd med det då.
-Den som skrapar mest med foten, saknar snart en skosula, sa han högt för sig själv. Och insåg plötsligt det ironiska i situationen.

Ludret från Stockholm! Skrivpuffsuppgift 27

Hon satt framför församlingen. Medarbetare och chefer satt på den vanliga morgonsamlingen i den stora salen. Övriga områden var uppkopplade på högtalartelefon. Hon hörde suset från ventilationssystemet tydligast. Sorlet från människorna i salen var stumt för henne. Hon hade ögonen riktade ut bland människorna, men såg dem inte.

Hon koncentrerade sig på det hon snart skulle säga. Allting annat var ointressant. Alla dem som hon betraktat som vänner, kändes som främlingar. Inte främlingar man med spänning tittar på, granska och lyssnar till. Utan främlingar som passerar en utan att man tar notis om dem. Bleka, ordinära, mediokra människor utan inflytande över hennes liv. Så såg hon det.

Så blundade hon, för att nå tystnaden i sitt inre. Eller rösten. Som rabblade orden. De ord hon bestämt sig för att de som satt där inne skulle få höra.

Chefen började tala. Vad han sa hörde hon inte. Sedan talade ytterligare en chef. Hon hörde ingenting, kunde inte koncentrera sig på det. Som om det skulle förstöra allt. Som om andras ord skulle borra sönder hennes egna. Därför lyssnade hon inte, hörde hon inte.
Det blev tyst, men hon var inte där. Hon var i sitt.

Men plötsligt uppfattade hon tystnaden i salen. Återigen var det bara ventilationens susande som markerade någon form av rumslig närvaro.

Hon tittade upp. Harklade sig. Förstod att det var hennes tur.

-Som ni alla vet, är det min sista dag här. Jag har några ord jag vill säga. Hennes röst var stark och nästan genomträngande gäll. Hon harklade sig på nytt. Rösten, hennes vackraste instrument, behövde klaras.
Tystnaden var närmast bedövande. Hon tittade sig omkring. Sökte blickar, tecken, kroppsspråk. Någonting som skulle visa att någon enda förstod vad hon skulle säga. Men blickarna var tomma, de flesta tittade på henne, men utan närvaro i blickarna.
Hon släppte bomben. Snabbt, för att inte hinna hejda sig.
-Jag har fått höra att det finns de som kallar mig Ludret från Stockholm, sa hon.
Det var verkligen inte som att släppa en bomb, eller slänga en brandfackla. Snarare som om hon hade kastat in något som ingen ville vidröra. Tystnaden var som en tordön i hennes huvud. Otäck. Främmande. Hon kände förtvivlan. Men visste att hon måste fortsätta nu. Det fanns ingen återvändo.
Hon tittade sig åter omkring. Några satt och skrapade med fötterna, blickarna i golvet. De chefer som inte stat på podiet tittade ned i sina knän.
En kvinna i församlingen hade tårar i ögonen. Någras blickar var tömda på liv. Noterade hon.
Hon höll en lång monolog till dem alla. En som handlade om respekt. Om kärlek. Om förmågan att se andra människor och deras behov. Hon talade länge och väl. Inte ett ljud hördes från publiken.

Sen sa hon, för att hon inte orkade mer.
-Nu har jag bara en sak till jag vill säga. Ni borde alla skämmas!
Hon reste sig upp. Samtidigt började några att applådera. De blev fler. Och fler. Några kvinnor började gråta. Cheferna satt fortfarande med blickarna i sina knän, som om all världens problem hade samlats där.
De som skrapat med fötterna, skrapade fortfarande med fötterna. Men de var många, de som applåderade. Och från högtalartelefonen hördes klappande händer. Avlägset och skrapigt, men ändå.

Hon tittade ut över dem alla. Tog i sitt inre adjö. I ordets rätta bemärkelse. I avsikt att aldrig komma åter.
Hon lämnade salen.
-Nu orkar jag inte mer, sa hon. Gick ut. Stum i hjärtat. Men stolt buret huvud.
Den dagen var en sorgedag och en segerdag. Både och. Och hela vägen hem grät hon stora tunga tårar. Av sorg, av vrede och av segerglädje. För de som hade kallat henne för Ludret från Stockholm. De hade förlorat. Stort. Och segern var hennes. En bitterljuv seger. Men ändå seger.

Skrivpuffsuppgift 26 - Hoppet

Han tittade ut över havet. Blankt, djupblått och förrädiskt. Hans fötter sparkade framåt, medan överkroppen låg över en bit blank men söndersliten glasfiber, som bara på grund av sin lätthet, lyckades hålla både honom och sig själv flytande. Kanterna skavde mot magen. Biten hade han lyckats få tag i när båten förliste i den stormiga natten som var.

Han, en ensamseglare, hade hamnat i stormens öga mitt ute på den vida Indiska oceanen. Hela natten hade han kämpat för att inte dras ned och gå under i vågorna, de många meter höga.

Hans enda kompanjon, en radiosändare, hade försvunnit med båten. Hans segelbåt. Ensamseglarens mest älskade ägodel. Radiosändare, en ensamseglares räddare i nöden.
Nu hade han varken båt eller radio.

Stormen hade mojnat. Av båten fanns ingenting kvar mer än den del av det sönderslitna skrovet, som han fått tag på och nu skvalpade fram med.
Natten hade varit svart. Och han sparade på krafterna. Inget vatten att dricka. Havets vatten var så salt att han skulle dö om han drack det. Kroppen var inte gjord för sådan sälta.

Han hade hela tiden hållit ett öga på stjärnorna. För att inte tappa orienteringen. Trots tyngden i ögonlocken hade han lyckats hålla sig vaken större delen av tiden. I hopp om att någon seglare eller ett fraktfartyg skulle komma i hans väg. Men ingenting.

Framåt morgonen var ögonen fyllda av salt, kroppen stelnad och fötterna orkade inte paddla. När det ljusnade och ännu var svalt tillät han sig att slumra bort kortare stunder. För att inte sömnen skulle bli allt för djup om han inte längre kunde hålla sig vaken. De korta, momentana sovstunderna hjälpte honom att hålla fokus. Att inte förlora hoppet.

Nu förde han plastbiten med hjälp av solen, åt det håll han förmodade land skulle finnas. Han hade ännu inte helt förlorat orienteringen. Men visste inte hur långt det var till vare sig ö eller fastland. Nattens storm hade svept iväg honom. Vatten ser likadant ut på alla håll, tänkte han. Bara solen säger något om riktningen.

Solen var mycket het. Han flämtade och törsten brände hans tunga, som svullnade upp. Han hade svårt att andas. I ansiktet sved såren, av saltet.

För att roa sig själv sjöng han en gammal engelsk sjömansvisa. Högt och ljudligt. Som för att skrämma rädslan på flykten.Men rösten bar inte och torkan i munnen blev än värre. Han tystnade.
Tankarna virrade än hit än dit. Han såg båtar, som inte fanns. Fåglarna blev helikoptrar som kommit för att rädda honom. Törsten höll på att göra honom galen.

Jag yrar, tänkte han och försökte klara dem genom att tänka på en gammal filosofisk fråga: En båt förliser. En planka finns att rädda sig på,men den räcker bara till en och det är två som fortfarande lever. Den ena är en gammal statsman,rik på kunskap och erfarenhet. Den andra ännu ung och obeprövad man. Vem ska räddas av dessa två?

Han funderade länge och väl på frågan. Ena stunden bestämde han sig för statsmannen, andra stunden för den unge. Självklart, tänkte han, är detta en filosfisk fråga som inte enkelt kan besvaras.

-Jag kommer att bli räddad. Jag ska hitta till land. Sa han högt. För att inte förlora hoppet. För att känna sig stark. Han paddlade på med fötterna,för att förstärka sin tro på det han just sagt. Hans kropp var van vid smärta, vid långa tider utan mat.Lång och senig. Men åren hade gått och han var nu inte längre ung. Hoppet steg och sjönk i jämna andetag.

-Jag kommer att dö härute. Sa en röst.
-Nej då, sa en annan röst. Du klarar det här.

En ny natt kom och han hade ännu inte siktat land. Han sköt upp kroppen på livplankan. Så att han kunde vila sig. Han somnade och drömde om sitt barndoms hem. Där i förorten. Till den stora staden. Hans mamma vinkade åt honom när han sprang mot henne. Hon lyfte upp honom och snurrade honom runt runt, till dess att han nästan kiknade av skratt. Han hörde faderns bil komma och såg den svänga in på tomten.

-Oh dear, sa någon, och engelskan fick honom att komma tillbaka till verkligheten. I lanternornas sken såg han en fiskebåt och två män och en kvinna. Det var hon som talat. De förde honom upp i sin båt. Han fick vatten att dricka. Kvinnan baddade honom med friskt sötvatten i ansiktet. Strök honom över håret, där han låg med huvudet i hennes knä. Han log, ett inåtvänt och lyckligt lättnadens leende.

-Statsmannen, sa han högt. Statsmannen skulle fått plankan.

Skrivuppgift: Väntan

Väntan - skrivpuffsövning

Hon stod på den lilla perrongen. Det var en mycket liten station där nästan inga tåg stannade till. Där de flesta istället bara passerade i ett ögonblick.

Hennes koffert var stor och tung. På den satt flera klistermärken, naggade i kanterna, utslitna. Man såg knappt längre vad de föreställde. Men det hade varit hennes morfars koffert. En gång i tiden hade han varit sjömatros. Hans resor hade gått runt hela jorden. Nästan. Innan han dog satt han på ett ålderdomshem. Utan minnen, utan närvaro i nuet. Hans blick var tom. Händerna, som en gång livligt rört sig i takt med talet, hade stillnat. Ådrorna var tjocka och syntes tydligt under den tunna gammelmanshuden.

Han hade rest i hela sitt yrkesverksamma liv. Det enda som återstod var kofferten.

Hon kunde stå stilla länge. Hon hade övat sig i tålamod. Länge. Men nu började otåligheten ändå krypa i kroppen. För att stilla den vägde hon fram och tillbaka på de grova skorna, vars sula var tjock och stadig. Sådana skor som är lämpliga när man ska vandra ut i livet, tänkte hon. Bra att väga fram och tillbaka på, tänkte hon i nästa ögonblick. Häl till tå, tå till häl. Som om hon hade medar under fötterna.

Vilken tur att jag tog de här skorna och inte de nättare. De med tunt skinn och smal klack. Då hade jag inte kunnat väga fram och tillbaka. Tänkte hon. Och log. Ett litet, knappt märkbart leende. Som i hemlighet.

Väntan. Ett tåg passerade utan att stanna.

Hon suckade. Armarna hängande längs med kroppen. Hon slutade väga från häl till tå. Istället vickade hon på tårna, en efter en. Räknade en två tre fyra fem, tyst inne i sitt huvud. Till dess att hon kom till tusen. Hon fick börja om flera gånger. Tappade bort sig.

Ännu ett tåg passerade. Väntan är en evighet lång, tänkte hon. Hon knäppte till kappans översta knapp. Drog åt skärpet i midjan. Kylan kröp in överallt. Hon huttrade till. Handskarna var för tunna. Halsduken hade hon glömt.

Håret satt i en löst sammansatt knut på hennes hjässa. Några lockar, som lossnat, föll ned över hennes ögon. Det killade och hon blåste till för att de skulle flytta sig. Hon ville inte röra sig mer än nödvändigt. Varje rörelse påminde om hur kallt det var.

Tåg nummer tre passerade. Det saktade ned, och hon trodde att, nu, nu äntligen kom hennes tåg. Men nej, det stannade inte utan rusade strax vidare. Allting blev åter tyst.

Hon var lång och smal. "Du ser ut som en flaggstång", hade skolkamraterna retat henne. Hon ställde sig vid sidan av. Alltid. Ville inte vara med. Och det blev hennes boja. Det att hon inte ville vara med. För när hon inte ville, fick hon inte heller. Och tvärtom. Så hade det alltid varit. Hennes bästa vän hade alltid varit morfar. Han som rest runt hela jorden. Och sett allt. Han kunde berätta för henne om LIVET. Med stora bokstäver. Han kunde berätta om allt som fanns att se. Då drömde hon sig bort.

Som nu. Fast det inte längre var en dröm. Hon förstod själv varför hon måste ge sig av. För att inte livet bara skulle vara en evig väntan och en evighetslång dröm. Livet måste man leva. Sa hon till morfar. Upprepade hans ord. Han tittade på henne och i ett ögonblick tyckte hon sig se att han förstod. Att hans ögon inte bara hyste tomheten, utan också kärleken till henne. Kanske var det inbillning. Kanske inte. Kanske hade han förnimt någonting av hennes närvaro. I alla fall.

Det gav henne modet. Att ge sig av.

Denna resdag hade hon kommit tidigt, alldeles för tidigt, till stationen. Stått i en evighet på perrongen. Men det var som om tålamodet inte räckte för att sitta hemma och invänta den stora resan. Som om hon var tvungen att känna doften från tågen som passerade. För att väntan skulle kännas in i märgen. Evighetslång. Förstås. Men ändå njutning.

"Morfar", viskade hon tyst medan strök med sin handskbeklädda hand över kofferten. "Nu far jag snart ut för att leta efter livet". Återigen smög sig leendet över hennes läppar.

Hon hörde ljudet av ett annalkande tåg. Långt bort i fjärran. Hon slog ett öga på klockan på armleden. Den var kvart i fem. Precis i tid, tänkte hon. Precis i tid.

Hon huttrade till igen. Minsta lilla huden blottades blev det kallt.

Tåget kom in på stationen och hon kände värmen stråla ut i kroppen. Plötsligt blev allt smärtsamt ljust inne i hennes huvud. Ett starkt och smärtsamt sken. Det var värst vad tåget sprider starkt ljussken, tänkte hon.

---------------

Kvinnan som låg på perrongens kalla betong, såg nöjd och fridfull ut. Ambulanspersonalen konstaterade att hon var död.

-Finns det någon identitetshandling, frågade kollegan.

-Ja, Märta Sjöström född 1917, samma år som första världskriget tog slut, sa ambulanssjukvårdare Anders Svensson. Verkar som det är hjärnblödning. Undrar vart hon skulle, med tanke på åldern.

Han hummade lite för sig själv, när han grävde i kvinnans handväska. Där låg ett pass och ett antal biljetter. En för tåget till Göteborg, en för båt till England och ytterligare en för båt från England till Amerika.

-Titta, sa Anders till kollegan. Nittio drygt, och var på väg att åka båt ända bort till Amerika. Det du. Men nu kom hon inte iväg. Stackarn.

De lyfte försiktigt upp kvinnan. Anders kände oväntad vördnad.

Återigen blev det tyst och tomt på perrongen. Det enda som vittnade om någon form av mänsklig närvaro var en stor brun skinnkoffert.

Skrivuppgift NU

Nu är från universums perspektiv någonting annat än det nu som jag själv lever i. Universums alla stjärnor studerar mig uppifrån och ser hela mitt liv som ett nu, ett ändligt nu. Jag själv ser mitt liv som det har varit.
Jag sitter på sängkanten. Och är en stjärna. Studerar mig själv. Ser mina nu flyta ihop och blandas med då. Vissa händelser försvinner aldrig ur en människas medvetande, det är ständigt närvarande, men ändå inte.

Nu ser jag en händelse då jag var mycket ung, men det känns som igår, och ibland som nu.
Flickan som är jag åker tåg tillsammans med sin bästa väninna. Ett annat land är deras mål. Mitt och hennes mål. Vi stannar i huvudstaden i ett land som jag älskar från första stund.

Varje kväll går vi på nattklubb. Det är spännande att leka vuxen. Min kamrat är brådmogen och jag, jag är en trollunge. Men glad och lycklig. Lärkglad.

En särskild man intresserar sig för mig, och jag är stolt och känner mig så vacker. Han svärmar kring mig. Att han är 28 år och jag bara 16 bryr jag mig inte om. Jag är yr. Förälskad och darrig i benen. Som en kalv på grönbete. Han är vacker, spännande, sammetsögd. Jag är ung.

Jag ser mig i min randiga sommarklänning, röda gröna blå orange och gula ränder mot vit botten. Jag svävar över dansgolvet. Väntar och väntar. Snart kommer han till nattklubben i sin sportbil, nedcabbad. Och så plötsligt, när jag står ute för att få en nypa luft kör han upp intill mig. Vackra män sitter i bilen, belevade, rika, stiliga och världsvana. Fyra, utöver han som har charmat den unga flickan, som är jag!

Han tittar på mig med ett leende som blottar en perfekt tandrad. Jag vet att jag ser glädjestrålande ut. Lycklig och oförmögen att dölja det.
Min händer stryker omedvetet över klänningens spevande tyg. Tittar så ned i marken. Av blygsel. Över att jag är så dålig på att dölja min naiva lycksalighet.

Han vinkar med en lång och välmanikyrerad hand. En uppmaning om att jag ska komma fram till bilen. Jag drar efter andan. Och fjärilararna i magen flyger runt och kittlar mina nerver.
Jag går fram med lite vingliga steg på allt för höga klackar. Ställer mig vid passagerarsidan och mannen som sitter där öppnar dörren. Han ber mig artigt att stiga in.
Jag som ju egentligen är en trollunge, trasslar in mina ben i bilen. Han som sitter på passagerarsidan lyfter mig över sig och jag hamnar mittemellan dem. Jag kan knappt andas.

Jag tittar på föraren, han med sammetsögonen. Han ler vänligt. Jag tänker att min lycka är gjord.

Plötsligt ställer han en fråga. En fråga jag inte kan besvara. För jag är en trollunge. Utan livserfarenhet. Bara förstagångsförälskad.

"Vill du ha sex med oss?"
Jag tittar på honom. Börjar skratta. Ett nervöst skratt. Jag vet ingenting. Och jag förstår absolut ingenting. Jag säger ingenting. Vare sig ja eller nej. Inte ett ljud kommer över mina läppar.

Han startar bilen och kör. Jag sitter inklämd i mitten. Vågar ingenting säga. Vad kan jag säga. Jag talar inte språket så bra. Bara engelska. Men är blyg. Rädd.

Jag tänker att det är ett skämt. Att han förstår att jag är oerfaren. Att han förstår att jag inte vill. Tänker att han ska köra runt kvarteret. Att han skojar med mig.

Men han kör vidare, ut ur stan. Jag säger ingenting. Jag är kall inombord. Stum.

Bilen stannar. Ett stort komplex av höghus. Grå, trista. Ingen grönska. Ingenting. Bara tomhet. Ödslighet.

Passageraren bredvid mig. Han tittar med hårda ögon. Kalla. Frusna. Tar min hand och drar mig ut ur bilen. De tre i baksätet säger ingenting.

Äntligen lossnar min stelfrusna hjärna. Jag säger ett ord. Nej.
Men de tar ingen notis. Om mig. Om min skakande kropp. Jag fryser. Det är varmt. Sommar. Men jag fryser.

De tar mig upp. Till en lägenhet. Som är smutsig. Lakanen trassliga i sängen, grå av för långvarig användning.

En talar lite engelska, han ser ut som en indian. Han säger att jag ska ta av mig kläderna. Nej. Säger jag igen. Jag vill inte. Säger jag.
Flera par händer som trevar över min kropp. Någon tar tag i klänningens nederkant. Drar den uppåt.
Jag faller ned på knä. Knäpper mina händer. Ber om att få slippa.

Jag gråter och ber.

Indianen skakar sorgset, ja sorgset, på huvudet, och säger att det är för sent.

Min vackra klänning ligger nu på golvet i en skrynklig hög. Mina trosor är kastade i en hörna.

Jag är förnedrad. Rädd. Ensam. En trollunge som plötsligt förlorat allt.

De drar upp mig från golvet. Fram till sängen. Där håller en av männen mig i armarna, bakom huvudet. En annan står vid mina fötter. Särar på mina ben och håller dem vid fötterna i ett fast grepp. Jag tänker att de inte behöver det. Jag är bara rädd. Och inom mig tystnar allt. En tystnad som också utestänger dem. De där männen.
Så svävar jag ut ur min kropp. Jag sitter i ett hörn i taket, tittar på skådespelet. Jag ser allt. Känner ingenting. Tystnaden är fullständig.

En för sitt kön in i mitt kön. En annan tvingar in sitt kön i min mun. Så roterar de. Runt runt.

Jag sitter i hörnet ovanför dem alla och tänker att det är synd om den där lilla flickan. En efter en. I mun och i kön. Flickan nästan kvävs. Men ögonen är stumma.

Om det inte var för att hennes mun sluts och öppnas med jämna mellanrum skulle man kunna tro att hon är död. Tänker jag från mitt gömställe ovanför. De ser mig inte. De ser bara flickans kön och den unga munnen, de unga brösten.

När de är klara. Skrattar de, männen. Drar upp sina byxor. Föser upp flickan från sängen. Hennes hud är vit och kall.

Jag är tillbaka i henne. Jag säger ingenting. Jag sätter på mig min skrynkliga klänning. Jag hatar den.

De kör mig tillbaka. Öppnar bildörren. Säger åt mig att gå ur. Jag går in på nattklubben och letar rätt på min väninna. Hon tittar på mig med främmande ögon.

Jag ser min spegelbild. Och känner inte igen mig. Trollungen. Är borta. All färg har försvunnit från huden. Ögonen är ödsliga. Munnen ett streck.

Förnedringen är all. Det bränner i mitt kön. Jag borstar mina tänder många gånger länge och väl. Jag duschar tio gånger, tjugo gånger. Det räcker inte. Fast ändå är det inte mig det handlar om. Det är trollungen. Och det är inte jag. Längre.

År läggs till år. Tjugo år av flickans liv, hon som blev kvinna. Jag. Tjugo år. Utan att komma ihåg. Utan att känna någonting. Annat än skam och äckel blandat med hat. Utan att minnas varför. En dag vaknar flickans smärta till liv. I en vuxen kvinnas kropp och hjärna. Tjugo år. Och när smärtan vaknar är den blandad med sorg. Med hat. Med ilska. Utan återvändo. Den dagen känns smärtan fysiskt. In i minsta fiber av flickan som blivit kvinna. Jag.

Detta är nu. Och då. Och för alltid. En del av mig. En del av det som är jag idag. Hatet har bleknat. Mot dem. Men ilskan finns kvar. Någonstans där bakom allt det goda. Livet har gett mig. Och som är jag. Jag är den jag är för allt det jag har burit. Allt det som är mitt jag.
Kanske finns det där i nu och då. Och för alltid.

Ja, det är söndag morgon.....

för att travestera Povel Ramels inledande text till Gräsänkling blues.

Livet är en oändlig resa. Och söndagar, ångestdagen, är också det en del av den resan. För oavsett vad man tänker, vad man gör, vad man känner...livets gång kan man inte hindra. Men vi människor står inte utan verktyg. Vi kan faktiskt göra vårt bästa för att den här livets resa ska bli så innehållsrik som möjligt. Och även en söndag kan få innehåll. Och inte bara vara en väntan på måndagen.

Att skriva och berätta är en livsfröjd för mig! Utan skrivandet hade - även om mitt liv är fyllt av annat - jag känt ett spår av ödslighet, av outnyttjad kraft.

I kontrast till väntan står resan. Tänk att ett ord som väntan också ger just känslan av stillastående. Medan ordet resa just ger känslan av någonting som är i ständig rörelse.

Själv är jag i ständig rörelse. Både på insidan och i det verkliga livet. Det negativa med det är att jag aldrig heller har tålamod till att vänta. Kanske är det så att man är antingen eller.

Antingen en otålig eller också en tålmodigt väntande människa. Det hade varit skönt att få ha lite av båda. En balans mellan drivkraften som bär framåt och den tillbakahållande kraften som ger möjlighet till reflektion.

Livet är spännande. Livet är en gåva. Det gäller att förvalta den väl. Att inte förspilla sin kraft på det som är negativt. Istället använda den på det som ger en positiv genklang inuti en själv.

Så. Detta var mitt första inlägg på Blogspot! Roligt och lite spännande. En aning skakigt, eftersom jag har gått utanför mitt trygga lilla blogghem, på en annan site. Svårt att starta. Men jag återkommer, med all säkerhet!

på återseende

Cissi