Ludret från Stockholm! Skrivpuffsuppgift 27

Hon satt framför församlingen. Medarbetare och chefer satt på den vanliga morgonsamlingen i den stora salen. Övriga områden var uppkopplade på högtalartelefon. Hon hörde suset från ventilationssystemet tydligast. Sorlet från människorna i salen var stumt för henne. Hon hade ögonen riktade ut bland människorna, men såg dem inte.

Hon koncentrerade sig på det hon snart skulle säga. Allting annat var ointressant. Alla dem som hon betraktat som vänner, kändes som främlingar. Inte främlingar man med spänning tittar på, granska och lyssnar till. Utan främlingar som passerar en utan att man tar notis om dem. Bleka, ordinära, mediokra människor utan inflytande över hennes liv. Så såg hon det.

Så blundade hon, för att nå tystnaden i sitt inre. Eller rösten. Som rabblade orden. De ord hon bestämt sig för att de som satt där inne skulle få höra.

Chefen började tala. Vad han sa hörde hon inte. Sedan talade ytterligare en chef. Hon hörde ingenting, kunde inte koncentrera sig på det. Som om det skulle förstöra allt. Som om andras ord skulle borra sönder hennes egna. Därför lyssnade hon inte, hörde hon inte.
Det blev tyst, men hon var inte där. Hon var i sitt.

Men plötsligt uppfattade hon tystnaden i salen. Återigen var det bara ventilationens susande som markerade någon form av rumslig närvaro.

Hon tittade upp. Harklade sig. Förstod att det var hennes tur.

-Som ni alla vet, är det min sista dag här. Jag har några ord jag vill säga. Hennes röst var stark och nästan genomträngande gäll. Hon harklade sig på nytt. Rösten, hennes vackraste instrument, behövde klaras.
Tystnaden var närmast bedövande. Hon tittade sig omkring. Sökte blickar, tecken, kroppsspråk. Någonting som skulle visa att någon enda förstod vad hon skulle säga. Men blickarna var tomma, de flesta tittade på henne, men utan närvaro i blickarna.
Hon släppte bomben. Snabbt, för att inte hinna hejda sig.
-Jag har fått höra att det finns de som kallar mig Ludret från Stockholm, sa hon.
Det var verkligen inte som att släppa en bomb, eller slänga en brandfackla. Snarare som om hon hade kastat in något som ingen ville vidröra. Tystnaden var som en tordön i hennes huvud. Otäck. Främmande. Hon kände förtvivlan. Men visste att hon måste fortsätta nu. Det fanns ingen återvändo.
Hon tittade sig åter omkring. Några satt och skrapade med fötterna, blickarna i golvet. De chefer som inte stat på podiet tittade ned i sina knän.
En kvinna i församlingen hade tårar i ögonen. Någras blickar var tömda på liv. Noterade hon.
Hon höll en lång monolog till dem alla. En som handlade om respekt. Om kärlek. Om förmågan att se andra människor och deras behov. Hon talade länge och väl. Inte ett ljud hördes från publiken.

Sen sa hon, för att hon inte orkade mer.
-Nu har jag bara en sak till jag vill säga. Ni borde alla skämmas!
Hon reste sig upp. Samtidigt började några att applådera. De blev fler. Och fler. Några kvinnor började gråta. Cheferna satt fortfarande med blickarna i sina knän, som om all världens problem hade samlats där.
De som skrapat med fötterna, skrapade fortfarande med fötterna. Men de var många, de som applåderade. Och från högtalartelefonen hördes klappande händer. Avlägset och skrapigt, men ändå.

Hon tittade ut över dem alla. Tog i sitt inre adjö. I ordets rätta bemärkelse. I avsikt att aldrig komma åter.
Hon lämnade salen.
-Nu orkar jag inte mer, sa hon. Gick ut. Stum i hjärtat. Men stolt buret huvud.
Den dagen var en sorgedag och en segerdag. Både och. Och hela vägen hem grät hon stora tunga tårar. Av sorg, av vrede och av segerglädje. För de som hade kallat henne för Ludret från Stockholm. De hade förlorat. Stort. Och segern var hennes. En bitterljuv seger. Men ändå seger.