Skrivpuffsuppgift 15: Lejoninnan

Kunde inte låta bli att skriva denna uppgift fast den var före "min tid" här på Skrivpuffen!

Hon stod i hallen. Barnen var i stort sett klara så att de skulle kunna ge sig iväg. Flickan, den lilla, sirliga, kloka stod i dörrhålet, medan hennes lillbror, den något trinda, godmodiga lekte i hallen. Med en sko på foten. Den andra stod bakochfram när han gjorde flera försök att få foten att passa i den. Misslyckades. Lika lycklig för det. Hoppade runt, lekte med en boll. En dammtuss. Drog katten lätt i svansen. Nappen svirrande runt i munnen.
Han pratade i ett, en lång radda med obegripligheter.
Flickan, hans storasyster, tittade på honom med ögon som glittrade i solljuset som smög sig in från fönstret i vardagsrummet. Tummen i munnen. Stilla, med skorna riktigt påsatta på var sin fot.
Hon smekte sina barn med ögonen. Hennes läppar log ett kärleksfullt leende. Handen strök över dotterns blanka hår.

Han for irriterat runt i lägenheten. Letade efter än den ena än den andra saken. Sådant han måste ha med. Katten strök sig kring hans ben. Han knuffade katten, den svarta, undan. En hård knuff så att den föll omkull.

Pojken lekte vidare. Utan att märka av sin pappas irritation. Även pojken stod i vägen för hans framfart. Men var inne i sina lekar, tankar. De mörka ögonen var insnodda i dammtussen han jagade, bollens rundning lockade hans små fingrar att nypa över den hårda ytan. Letade efter någonting att hålla i. Bollen for undan vid varje försök. Han skrattade kittlande och sprang efter den. Tappade fokus på dammtussen. på vägen mot bollen drog han lätt i den liggande kattens svans. Katten visade inga tecken på rädsla eller aggression.

Dottern började knäppa sin nya röda kappa. Det var svårt. De flinka tunna fingrarna lyckades inte få in knapparna i hålen.

Mamman böjde sig ned över dottern och la sin hand över hennes. Hjälpte henne utan att hjälpa för mycket. Knapparna liksom smet in i sina hålor. Flickan tittade glädjestrålande upp på sin mamma. Inte ett ljud över hennes läppar, men munnen formades i ett "jag kunde". Mamman smekte hennes kind. Den persikolena.

Han svor inifrån köket. Barnet i dörröppningen tittade med oroligt runda ögon mot det håll varifrån pappans röst hördes.
Barnet som lekte med den motståndsaktiga bollen stannade upp. Hörde också han pappans skarpa röst. Gick till sin sko, försökte åter få foten i den. Misslyckades och tittade bedjande på sin mamma.
Hon gick tyst fram till honom och hjälpte honom att vända skon rätt. Han la sin lilla hand i hennes för att kunna hålla balansen. Lyckades få ner foten. Sen satte han sig ned på golvet och lyckades spänna kardborrbanden. Löst men lyckades i alla fall.

Tystnaden mellan barnen och henne var talande, avvaktande.

Han kom ut från köket. Hela hans kropp visade på irritation. En pyrande aggressivitet. Flickan i dörren flyttade sig försiktigt mot sin mamma.
Pojken stelnade till där han satt på golvet. I vägen för sin pappa. Katten låg där också. Pappan drog upp den lille från golvet. I ena armen. Han hängde som en liten trasa utan kontakt med golvet. Sa ingenting, ögonen vidöppna. Rädda.

-Nu går vi, sa han. Rösten vibrerade. Ilskna rörelser vid dörren. Flickan stod i vägen. Hon försökte flytta sig, men samtidigt som han rörde sig åt samma håll.
Hans reaktion var lika oväntad som väntad.
Kraften i hans knuff fick flickans kropp att flyga in över hallgolvet och med en duns slog hon in i väggen och hasade ned på golvet. Skräcken var uppenbar. Hennes mun öppnades men stängdes igen.

I samma sekund som den lilla kroppen slog mot vägen, reagerade mamman.

Hela hennes jag reste sig och upp steg en en lejoninna. Ett rasande lejon.
Hon kastade sig över honom. Ett väsande som steg till ett vrål kom ur hennes mun.
Samtidigt slog hon honom hårt och ursinnigt.
Han stod alldeles stilla och tog emot. Hon slog och slog. Mumlade som ett mantra:
-Jag ska döda dig din djävul. Jag ska döda dig din djävul. Slagen haglade. Hon slogs för sina barns liv. Sina lejonungars liv. Och inom henne steg hatet över bredden.

Så såg sina barns skrämda ögon. Insåg att hon måste ta hand om dem. Automatiken i slagen stannade av. Hennes armar sänktes. Hon sa ingenting. Vände bort från honom. Gick fram till flickan och lyfte upp henne. Den lille som stod utanför ytterdörren lyfte hon också upp i sin famn. En på vardera arm. Så gick hon in i sängkammaren. Stängde dörren och la sig på sängen med dem nära, tätt intill sig. Hon kysste deras kinder, smekte dem över ryggen och håret.

Ute i hallen stod han. Stum. En stund reflekterade han över livet. Över vem han var. Han tog av sig sina skor. Gick fram till sovrumsdörren. Vände och gick tillbaka till ytterdörren. Så vankade han fram och tillbaka mellan sovrumsdörr och ytterdörr. Utan att kunna bestämma sig. Inom sig tänkte han att hon borde ha dödat honom.

För honom fanns ingenting mer.