Skrivpuffsuppgift 30: Förvandlingen

Jag sitter på min kammare, utan kontakt med yttervärlden. Min uppgift är att göra en självstudie om hur en människa reagerar när hon är satt på undantag. Utan relationer, utan mänsklig värme, utan mänskliga röster. Bara alldeles alldeles ensam.

När jag berättade detta för mina vänner, som är sociala vidunder, var de mest av allt rädda för att jag skulle glömma dem. Och jag sa att jag var mest av allt rädd för att de skulle glömma mig.

Uppgiften har jag gett mig själv. Av den enkla anledningen att jag började känna förändringen komma. Den förändring som var och är av både yttre och inre karaktär.
Ni kanske undrar vad det är för förändring jag talar om. Men det kan jag inte säga rakt ut. Det känns alldeles för konstigt.

Om ni fick veta, skulle ni kanske se till att jag hamnade på sluten psykiatrisk tvångsvård. Inte för att ni skulle tro att förvandlingen verkligen skett, utan just för att ni inte skulle tro det, utan misstänka mig för att ha blivit galen.

Ni anar inte med vilken förfäran jag upptäckte den, förändringen alltså. Hur jag stred mot den, på alla sätt och vis. Men inte lyckades med föresatsen att hejda den.
Så jag fann det för gott att göra en självstudie i ensamhet.

Nu sitter jag här. Jag vet inte riktigt hur lång tid det har gått. Hur länge jag varit ensam.
Ni kanske undrar hur jag får föda. Den levereras till min dörr. Allting sker ju via internet nu för tiden. Jag handlar där och får allting hemkört. Jag betalar via internet och behöver aldrig träffa budbäraren. Vilket är tur om jag får säga min mening.

Nåja, det är ju inte så att jag handlar ihjäl mig precis. Jag äter mestadels soppa. Flytande föda känns bättre än sånt jag måste tugga. Och soppan består mestadels av grönsaker.
Mina tänder har liksom fått en annan form, bredare på något vis. Och färre.

Så soppa känns bra, vet ni.

Ensamheten har jag vant mig vid. Men i början gick jag fram till spegeln och tittade på mig själv, för att känna mig mindre ensam. Numera gör jag inte det heller. Förändringen har gjort att jag hellre väljer att komma ihåg mig via de foton jag har på datorn.
Men det förstås, det dröjer nog inte länge förrän jag inte har förmågan att använda den heller. Det får bli enkla knapptryckningar. Mina händer ser inte längre ut som de gjorde. De har blivit annorlunda och beklädda med något slags hornliknande material. Huden har fått en brunrödaktig ton och känns mer luden, som pälsklädd.

Jag har börjat tänka på ungar väldigt mycket. Jag känner ett trängande behov av att få ett barn. Eller barn och barn...jag vet inte, men bröstet har blivit så tungt och sitter som mitt på. Nåja, jag får nog sitta här till dess att någon av mina forna vänner hittar hit. Till dess får jag vara instängd. Kanske hittar de mig utsvulten och mager. Kanske tar de mig då till en bättre plats för såna som jag.
Det värker i min panna. Som om horn ville tränga ut där. Och baktill har jag fått ...nä, men titta...Nej det förstås, det kan ni inte se. Och lika bra är det.

Nej nu tryter orken. Och orden......jag kan bara säga....muuuuuuuhhh