Skrivpuffsuppgift 28: Den som skrapar mest med foten, saknar snart en skosula.

Erik stod utanför Chefens öppna dörr. Väntade på att bli inkallad för det årliga lönesamtalet.
Nu, tänkte han, ska jag äntligen få belöningen för att jag stått här och bugat och bockat i alla år. Nu, äntligen har chefen förstått hur mycket jag har ställt upp.

Chefen satt med huvudet böjt, blicken riktad nedåt. Han brydde sig inte ens om att titta upp från pappret, han hade framför sig.
Erik harklade sig för andra gången och nu tittade Chefen upp. Han sa ingenting och Erik kände hur axlarna sjönk, hur ena foten började skrapa över golvet, som en signal om undergivenhet, trots att han inte ville det. Beteendet var där, satt som en smäck i ryggmärgen, utan att han kunde göra något åt det.

-Kom in, sa Chefen barskt. Han pekade med ett finger mot en stol. Erik noterade inte att stolen var betydligt lägre än den Chefen själv satt på. Han gick något hukande fram mot stolen. Ställde sig vid sidan av och satte sig sedan tveksamt.

Han hummade lite generat och drog fram stolen mot skrivbordet. Av någon anledning, som han inte förstod, tyckte han att han kände sig extra liten. Denna dag. Men så morskade han upp sig. Nu, tänkte han, nu ska jag ställa kraven. På högre lön.
-Hrrmm, sa han, jag skulle vilja...
Längre hann han inte.
-Du får 200 kronor i löneförhöjning det här året. Blir det bra? Chefen tittade barskt på honom.
- Ja, jo. Sa han till sin förvåning.
-Då så, svarade Chefen och tittade åter ner i pappret. Då är vi väl klara då.
Det var inte en fråga, Erik kände sig alltså inte föranledd att svara. Han reste sig upp, bugade och skrapade med foten över golvet.
-Tack då, sa Erik. Hukad och stukade smet han ut ur rummet. Tja, tänkte han, man får väl vara nöjd med det då.
-Den som skrapar mest med foten, saknar snart en skosula, sa han högt för sig själv. Och insåg plötsligt det ironiska i situationen.