Skrivuppgift: Väntan

Väntan - skrivpuffsövning

Hon stod på den lilla perrongen. Det var en mycket liten station där nästan inga tåg stannade till. Där de flesta istället bara passerade i ett ögonblick.

Hennes koffert var stor och tung. På den satt flera klistermärken, naggade i kanterna, utslitna. Man såg knappt längre vad de föreställde. Men det hade varit hennes morfars koffert. En gång i tiden hade han varit sjömatros. Hans resor hade gått runt hela jorden. Nästan. Innan han dog satt han på ett ålderdomshem. Utan minnen, utan närvaro i nuet. Hans blick var tom. Händerna, som en gång livligt rört sig i takt med talet, hade stillnat. Ådrorna var tjocka och syntes tydligt under den tunna gammelmanshuden.

Han hade rest i hela sitt yrkesverksamma liv. Det enda som återstod var kofferten.

Hon kunde stå stilla länge. Hon hade övat sig i tålamod. Länge. Men nu började otåligheten ändå krypa i kroppen. För att stilla den vägde hon fram och tillbaka på de grova skorna, vars sula var tjock och stadig. Sådana skor som är lämpliga när man ska vandra ut i livet, tänkte hon. Bra att väga fram och tillbaka på, tänkte hon i nästa ögonblick. Häl till tå, tå till häl. Som om hon hade medar under fötterna.

Vilken tur att jag tog de här skorna och inte de nättare. De med tunt skinn och smal klack. Då hade jag inte kunnat väga fram och tillbaka. Tänkte hon. Och log. Ett litet, knappt märkbart leende. Som i hemlighet.

Väntan. Ett tåg passerade utan att stanna.

Hon suckade. Armarna hängande längs med kroppen. Hon slutade väga från häl till tå. Istället vickade hon på tårna, en efter en. Räknade en två tre fyra fem, tyst inne i sitt huvud. Till dess att hon kom till tusen. Hon fick börja om flera gånger. Tappade bort sig.

Ännu ett tåg passerade. Väntan är en evighet lång, tänkte hon. Hon knäppte till kappans översta knapp. Drog åt skärpet i midjan. Kylan kröp in överallt. Hon huttrade till. Handskarna var för tunna. Halsduken hade hon glömt.

Håret satt i en löst sammansatt knut på hennes hjässa. Några lockar, som lossnat, föll ned över hennes ögon. Det killade och hon blåste till för att de skulle flytta sig. Hon ville inte röra sig mer än nödvändigt. Varje rörelse påminde om hur kallt det var.

Tåg nummer tre passerade. Det saktade ned, och hon trodde att, nu, nu äntligen kom hennes tåg. Men nej, det stannade inte utan rusade strax vidare. Allting blev åter tyst.

Hon var lång och smal. "Du ser ut som en flaggstång", hade skolkamraterna retat henne. Hon ställde sig vid sidan av. Alltid. Ville inte vara med. Och det blev hennes boja. Det att hon inte ville vara med. För när hon inte ville, fick hon inte heller. Och tvärtom. Så hade det alltid varit. Hennes bästa vän hade alltid varit morfar. Han som rest runt hela jorden. Och sett allt. Han kunde berätta för henne om LIVET. Med stora bokstäver. Han kunde berätta om allt som fanns att se. Då drömde hon sig bort.

Som nu. Fast det inte längre var en dröm. Hon förstod själv varför hon måste ge sig av. För att inte livet bara skulle vara en evig väntan och en evighetslång dröm. Livet måste man leva. Sa hon till morfar. Upprepade hans ord. Han tittade på henne och i ett ögonblick tyckte hon sig se att han förstod. Att hans ögon inte bara hyste tomheten, utan också kärleken till henne. Kanske var det inbillning. Kanske inte. Kanske hade han förnimt någonting av hennes närvaro. I alla fall.

Det gav henne modet. Att ge sig av.

Denna resdag hade hon kommit tidigt, alldeles för tidigt, till stationen. Stått i en evighet på perrongen. Men det var som om tålamodet inte räckte för att sitta hemma och invänta den stora resan. Som om hon var tvungen att känna doften från tågen som passerade. För att väntan skulle kännas in i märgen. Evighetslång. Förstås. Men ändå njutning.

"Morfar", viskade hon tyst medan strök med sin handskbeklädda hand över kofferten. "Nu far jag snart ut för att leta efter livet". Återigen smög sig leendet över hennes läppar.

Hon hörde ljudet av ett annalkande tåg. Långt bort i fjärran. Hon slog ett öga på klockan på armleden. Den var kvart i fem. Precis i tid, tänkte hon. Precis i tid.

Hon huttrade till igen. Minsta lilla huden blottades blev det kallt.

Tåget kom in på stationen och hon kände värmen stråla ut i kroppen. Plötsligt blev allt smärtsamt ljust inne i hennes huvud. Ett starkt och smärtsamt sken. Det var värst vad tåget sprider starkt ljussken, tänkte hon.

---------------

Kvinnan som låg på perrongens kalla betong, såg nöjd och fridfull ut. Ambulanspersonalen konstaterade att hon var död.

-Finns det någon identitetshandling, frågade kollegan.

-Ja, Märta Sjöström född 1917, samma år som första världskriget tog slut, sa ambulanssjukvårdare Anders Svensson. Verkar som det är hjärnblödning. Undrar vart hon skulle, med tanke på åldern.

Han hummade lite för sig själv, när han grävde i kvinnans handväska. Där låg ett pass och ett antal biljetter. En för tåget till Göteborg, en för båt till England och ytterligare en för båt från England till Amerika.

-Titta, sa Anders till kollegan. Nittio drygt, och var på väg att åka båt ända bort till Amerika. Det du. Men nu kom hon inte iväg. Stackarn.

De lyfte försiktigt upp kvinnan. Anders kände oväntad vördnad.

Återigen blev det tyst och tomt på perrongen. Det enda som vittnade om någon form av mänsklig närvaro var en stor brun skinnkoffert.