Ja, det är söndag morgon.....

för att travestera Povel Ramels inledande text till Gräsänkling blues.

Livet är en oändlig resa. Och söndagar, ångestdagen, är också det en del av den resan. För oavsett vad man tänker, vad man gör, vad man känner...livets gång kan man inte hindra. Men vi människor står inte utan verktyg. Vi kan faktiskt göra vårt bästa för att den här livets resa ska bli så innehållsrik som möjligt. Och även en söndag kan få innehåll. Och inte bara vara en väntan på måndagen.

Att skriva och berätta är en livsfröjd för mig! Utan skrivandet hade - även om mitt liv är fyllt av annat - jag känt ett spår av ödslighet, av outnyttjad kraft.

I kontrast till väntan står resan. Tänk att ett ord som väntan också ger just känslan av stillastående. Medan ordet resa just ger känslan av någonting som är i ständig rörelse.

Själv är jag i ständig rörelse. Både på insidan och i det verkliga livet. Det negativa med det är att jag aldrig heller har tålamod till att vänta. Kanske är det så att man är antingen eller.

Antingen en otålig eller också en tålmodigt väntande människa. Det hade varit skönt att få ha lite av båda. En balans mellan drivkraften som bär framåt och den tillbakahållande kraften som ger möjlighet till reflektion.

Livet är spännande. Livet är en gåva. Det gäller att förvalta den väl. Att inte förspilla sin kraft på det som är negativt. Istället använda den på det som ger en positiv genklang inuti en själv.

Så. Detta var mitt första inlägg på Blogspot! Roligt och lite spännande. En aning skakigt, eftersom jag har gått utanför mitt trygga lilla blogghem, på en annan site. Svårt att starta. Men jag återkommer, med all säkerhet!

på återseende

Cissi