Skrivpuffsuppgift 26 - Hoppet

Han tittade ut över havet. Blankt, djupblått och förrädiskt. Hans fötter sparkade framåt, medan överkroppen låg över en bit blank men söndersliten glasfiber, som bara på grund av sin lätthet, lyckades hålla både honom och sig själv flytande. Kanterna skavde mot magen. Biten hade han lyckats få tag i när båten förliste i den stormiga natten som var.

Han, en ensamseglare, hade hamnat i stormens öga mitt ute på den vida Indiska oceanen. Hela natten hade han kämpat för att inte dras ned och gå under i vågorna, de många meter höga.

Hans enda kompanjon, en radiosändare, hade försvunnit med båten. Hans segelbåt. Ensamseglarens mest älskade ägodel. Radiosändare, en ensamseglares räddare i nöden.
Nu hade han varken båt eller radio.

Stormen hade mojnat. Av båten fanns ingenting kvar mer än den del av det sönderslitna skrovet, som han fått tag på och nu skvalpade fram med.
Natten hade varit svart. Och han sparade på krafterna. Inget vatten att dricka. Havets vatten var så salt att han skulle dö om han drack det. Kroppen var inte gjord för sådan sälta.

Han hade hela tiden hållit ett öga på stjärnorna. För att inte tappa orienteringen. Trots tyngden i ögonlocken hade han lyckats hålla sig vaken större delen av tiden. I hopp om att någon seglare eller ett fraktfartyg skulle komma i hans väg. Men ingenting.

Framåt morgonen var ögonen fyllda av salt, kroppen stelnad och fötterna orkade inte paddla. När det ljusnade och ännu var svalt tillät han sig att slumra bort kortare stunder. För att inte sömnen skulle bli allt för djup om han inte längre kunde hålla sig vaken. De korta, momentana sovstunderna hjälpte honom att hålla fokus. Att inte förlora hoppet.

Nu förde han plastbiten med hjälp av solen, åt det håll han förmodade land skulle finnas. Han hade ännu inte helt förlorat orienteringen. Men visste inte hur långt det var till vare sig ö eller fastland. Nattens storm hade svept iväg honom. Vatten ser likadant ut på alla håll, tänkte han. Bara solen säger något om riktningen.

Solen var mycket het. Han flämtade och törsten brände hans tunga, som svullnade upp. Han hade svårt att andas. I ansiktet sved såren, av saltet.

För att roa sig själv sjöng han en gammal engelsk sjömansvisa. Högt och ljudligt. Som för att skrämma rädslan på flykten.Men rösten bar inte och torkan i munnen blev än värre. Han tystnade.
Tankarna virrade än hit än dit. Han såg båtar, som inte fanns. Fåglarna blev helikoptrar som kommit för att rädda honom. Törsten höll på att göra honom galen.

Jag yrar, tänkte han och försökte klara dem genom att tänka på en gammal filosofisk fråga: En båt förliser. En planka finns att rädda sig på,men den räcker bara till en och det är två som fortfarande lever. Den ena är en gammal statsman,rik på kunskap och erfarenhet. Den andra ännu ung och obeprövad man. Vem ska räddas av dessa två?

Han funderade länge och väl på frågan. Ena stunden bestämde han sig för statsmannen, andra stunden för den unge. Självklart, tänkte han, är detta en filosfisk fråga som inte enkelt kan besvaras.

-Jag kommer att bli räddad. Jag ska hitta till land. Sa han högt. För att inte förlora hoppet. För att känna sig stark. Han paddlade på med fötterna,för att förstärka sin tro på det han just sagt. Hans kropp var van vid smärta, vid långa tider utan mat.Lång och senig. Men åren hade gått och han var nu inte längre ung. Hoppet steg och sjönk i jämna andetag.

-Jag kommer att dö härute. Sa en röst.
-Nej då, sa en annan röst. Du klarar det här.

En ny natt kom och han hade ännu inte siktat land. Han sköt upp kroppen på livplankan. Så att han kunde vila sig. Han somnade och drömde om sitt barndoms hem. Där i förorten. Till den stora staden. Hans mamma vinkade åt honom när han sprang mot henne. Hon lyfte upp honom och snurrade honom runt runt, till dess att han nästan kiknade av skratt. Han hörde faderns bil komma och såg den svänga in på tomten.

-Oh dear, sa någon, och engelskan fick honom att komma tillbaka till verkligheten. I lanternornas sken såg han en fiskebåt och två män och en kvinna. Det var hon som talat. De förde honom upp i sin båt. Han fick vatten att dricka. Kvinnan baddade honom med friskt sötvatten i ansiktet. Strök honom över håret, där han låg med huvudet i hennes knä. Han log, ett inåtvänt och lyckligt lättnadens leende.

-Statsmannen, sa han högt. Statsmannen skulle fått plankan.