Skrivuppgift NU

Nu är från universums perspektiv någonting annat än det nu som jag själv lever i. Universums alla stjärnor studerar mig uppifrån och ser hela mitt liv som ett nu, ett ändligt nu. Jag själv ser mitt liv som det har varit.
Jag sitter på sängkanten. Och är en stjärna. Studerar mig själv. Ser mina nu flyta ihop och blandas med då. Vissa händelser försvinner aldrig ur en människas medvetande, det är ständigt närvarande, men ändå inte.

Nu ser jag en händelse då jag var mycket ung, men det känns som igår, och ibland som nu.
Flickan som är jag åker tåg tillsammans med sin bästa väninna. Ett annat land är deras mål. Mitt och hennes mål. Vi stannar i huvudstaden i ett land som jag älskar från första stund.

Varje kväll går vi på nattklubb. Det är spännande att leka vuxen. Min kamrat är brådmogen och jag, jag är en trollunge. Men glad och lycklig. Lärkglad.

En särskild man intresserar sig för mig, och jag är stolt och känner mig så vacker. Han svärmar kring mig. Att han är 28 år och jag bara 16 bryr jag mig inte om. Jag är yr. Förälskad och darrig i benen. Som en kalv på grönbete. Han är vacker, spännande, sammetsögd. Jag är ung.

Jag ser mig i min randiga sommarklänning, röda gröna blå orange och gula ränder mot vit botten. Jag svävar över dansgolvet. Väntar och väntar. Snart kommer han till nattklubben i sin sportbil, nedcabbad. Och så plötsligt, när jag står ute för att få en nypa luft kör han upp intill mig. Vackra män sitter i bilen, belevade, rika, stiliga och världsvana. Fyra, utöver han som har charmat den unga flickan, som är jag!

Han tittar på mig med ett leende som blottar en perfekt tandrad. Jag vet att jag ser glädjestrålande ut. Lycklig och oförmögen att dölja det.
Min händer stryker omedvetet över klänningens spevande tyg. Tittar så ned i marken. Av blygsel. Över att jag är så dålig på att dölja min naiva lycksalighet.

Han vinkar med en lång och välmanikyrerad hand. En uppmaning om att jag ska komma fram till bilen. Jag drar efter andan. Och fjärilararna i magen flyger runt och kittlar mina nerver.
Jag går fram med lite vingliga steg på allt för höga klackar. Ställer mig vid passagerarsidan och mannen som sitter där öppnar dörren. Han ber mig artigt att stiga in.
Jag som ju egentligen är en trollunge, trasslar in mina ben i bilen. Han som sitter på passagerarsidan lyfter mig över sig och jag hamnar mittemellan dem. Jag kan knappt andas.

Jag tittar på föraren, han med sammetsögonen. Han ler vänligt. Jag tänker att min lycka är gjord.

Plötsligt ställer han en fråga. En fråga jag inte kan besvara. För jag är en trollunge. Utan livserfarenhet. Bara förstagångsförälskad.

"Vill du ha sex med oss?"
Jag tittar på honom. Börjar skratta. Ett nervöst skratt. Jag vet ingenting. Och jag förstår absolut ingenting. Jag säger ingenting. Vare sig ja eller nej. Inte ett ljud kommer över mina läppar.

Han startar bilen och kör. Jag sitter inklämd i mitten. Vågar ingenting säga. Vad kan jag säga. Jag talar inte språket så bra. Bara engelska. Men är blyg. Rädd.

Jag tänker att det är ett skämt. Att han förstår att jag är oerfaren. Att han förstår att jag inte vill. Tänker att han ska köra runt kvarteret. Att han skojar med mig.

Men han kör vidare, ut ur stan. Jag säger ingenting. Jag är kall inombord. Stum.

Bilen stannar. Ett stort komplex av höghus. Grå, trista. Ingen grönska. Ingenting. Bara tomhet. Ödslighet.

Passageraren bredvid mig. Han tittar med hårda ögon. Kalla. Frusna. Tar min hand och drar mig ut ur bilen. De tre i baksätet säger ingenting.

Äntligen lossnar min stelfrusna hjärna. Jag säger ett ord. Nej.
Men de tar ingen notis. Om mig. Om min skakande kropp. Jag fryser. Det är varmt. Sommar. Men jag fryser.

De tar mig upp. Till en lägenhet. Som är smutsig. Lakanen trassliga i sängen, grå av för långvarig användning.

En talar lite engelska, han ser ut som en indian. Han säger att jag ska ta av mig kläderna. Nej. Säger jag igen. Jag vill inte. Säger jag.
Flera par händer som trevar över min kropp. Någon tar tag i klänningens nederkant. Drar den uppåt.
Jag faller ned på knä. Knäpper mina händer. Ber om att få slippa.

Jag gråter och ber.

Indianen skakar sorgset, ja sorgset, på huvudet, och säger att det är för sent.

Min vackra klänning ligger nu på golvet i en skrynklig hög. Mina trosor är kastade i en hörna.

Jag är förnedrad. Rädd. Ensam. En trollunge som plötsligt förlorat allt.

De drar upp mig från golvet. Fram till sängen. Där håller en av männen mig i armarna, bakom huvudet. En annan står vid mina fötter. Särar på mina ben och håller dem vid fötterna i ett fast grepp. Jag tänker att de inte behöver det. Jag är bara rädd. Och inom mig tystnar allt. En tystnad som också utestänger dem. De där männen.
Så svävar jag ut ur min kropp. Jag sitter i ett hörn i taket, tittar på skådespelet. Jag ser allt. Känner ingenting. Tystnaden är fullständig.

En för sitt kön in i mitt kön. En annan tvingar in sitt kön i min mun. Så roterar de. Runt runt.

Jag sitter i hörnet ovanför dem alla och tänker att det är synd om den där lilla flickan. En efter en. I mun och i kön. Flickan nästan kvävs. Men ögonen är stumma.

Om det inte var för att hennes mun sluts och öppnas med jämna mellanrum skulle man kunna tro att hon är död. Tänker jag från mitt gömställe ovanför. De ser mig inte. De ser bara flickans kön och den unga munnen, de unga brösten.

När de är klara. Skrattar de, männen. Drar upp sina byxor. Föser upp flickan från sängen. Hennes hud är vit och kall.

Jag är tillbaka i henne. Jag säger ingenting. Jag sätter på mig min skrynkliga klänning. Jag hatar den.

De kör mig tillbaka. Öppnar bildörren. Säger åt mig att gå ur. Jag går in på nattklubben och letar rätt på min väninna. Hon tittar på mig med främmande ögon.

Jag ser min spegelbild. Och känner inte igen mig. Trollungen. Är borta. All färg har försvunnit från huden. Ögonen är ödsliga. Munnen ett streck.

Förnedringen är all. Det bränner i mitt kön. Jag borstar mina tänder många gånger länge och väl. Jag duschar tio gånger, tjugo gånger. Det räcker inte. Fast ändå är det inte mig det handlar om. Det är trollungen. Och det är inte jag. Längre.

År läggs till år. Tjugo år av flickans liv, hon som blev kvinna. Jag. Tjugo år. Utan att komma ihåg. Utan att känna någonting. Annat än skam och äckel blandat med hat. Utan att minnas varför. En dag vaknar flickans smärta till liv. I en vuxen kvinnas kropp och hjärna. Tjugo år. Och när smärtan vaknar är den blandad med sorg. Med hat. Med ilska. Utan återvändo. Den dagen känns smärtan fysiskt. In i minsta fiber av flickan som blivit kvinna. Jag.

Detta är nu. Och då. Och för alltid. En del av mig. En del av det som är jag idag. Hatet har bleknat. Mot dem. Men ilskan finns kvar. Någonstans där bakom allt det goda. Livet har gett mig. Och som är jag. Jag är den jag är för allt det jag har burit. Allt det som är mitt jag.
Kanske finns det där i nu och då. Och för alltid.