Inlägg
Jag har tappat bort en del av mig själv. Tänker jag när jag sitter vid mitt frukostbord. Det är tidig morgon och livet har fått ett annat ansikte. Ett nytt ansikte. Främmande för mig.
I dag är första dagen. Av mitt nya liv.
Inom mig känns det tomt. Som ett urblåst äggskal. Det ser helt ut på ytan. Ingen ser det lilla hålet i botten. Men likaväl är det tomt på insidan. Om man knäcker skalet blir man förvånad över att det är tömt på innehåll. Hur har det gått till?
Idag är första dagen. Och jag känner förlustens kyliga vindpust dra igenom mig.
Men på utsidan ser jag likadan ut. Ingenting är annorlunda. Ytligt sett.
Igår var alltså sista dagen på mitt gamla liv. Det liv jag har haft sedan snart tjugotvå år. Som mamma. Min identitet har först och främst varit mamma. Mitt liv har varit fyllt av äventyr. Fyllt av händelser. Min byrålåda är full av askar med livsupplevelser. Barnen har fyllt askarna tillsammans med mig.
Överallt har de följt mig. Överallt har vi varit tillsammans de och jag. I snart tjugotvå år har jag burit dem närmast hjärtat. I snart tjugotvå år har jag följt dem. Älskat, fostrat, värmt.
Nu är den delen av mitt liv över. Och jag sörjer. Sörjer utan att egentligen veta hur. Hur sörjer man en förlust som inte är en förlust, inte räknas som en förlust? Det känns verkligen som om jag har tappat bort en del av mig själv.
Tomhet. Ödslighet. Det är över. Mitt liv har ändrat riktning, över en dag. Det liv jag har levt så länge är över.
Och sorgen är oändlig såsom havet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vilken fin ton den här texten har, tänker jag. Gillar bilderna med ägget och askarna. Den är sorgsen, men inte sentimental, den beskriver bra hur det känns när nåt tar slut. Har inga egna barn, men jag känner dina känslor i alla fall. Bra, bra.
SvaraRaderaJag tycker också mycket om liknelsen med ägget.
SvaraRaderaJag har inte kommit dit i livet ännu att mina barn är utflugna, men jag kan tänka mig så svårt det måste vara, den dagen sisten flyttar ut.
”Hur sörjer man en förlust som inte är en förlust ...” Ja, Cissi, du fångar det så precis. Men, även om det ju naturligtvis är jättebra och friskt att barnen är redo att flyga, så visst måste man väl få sörja!? När vår yngsta börjat skolan, och huset blev helt tomt om dagarna, så attackerades jag plötdligt av en gråtattack, därhemma –jag hörde mig själv bröla likt ett skadeskjutet djur. Har aldrig gråtit SÅ väldigt, så avgrundsdjupt. Attacken bara kom. Pang bom! Och hjärtat liksom brast i tusen bitar. Antar att det är ngt i den stilen som du upplever? Fast i större skala. Jag tror inte jag är ensam om att ha gått och smakat på den upplevelsen ända från graviditeten -hur blir det när de en gång flyttar, försvinner, ut i världen? Vem är man då? Hur ska man fortsätta skydda dem? Visst är man väl alltid mamma, oavsett var och hur barnen är. Det är ju aldrig över, så att säga. Ni, i synnerhet, verkar ju ha en sådan jättefin och regelbunden kontakt. Så dyrbart; du har mycket att vara stolt över. Ditt inlägg har haft en stor inverkan på mig idag, och jag hoppas att du inte misstycker att jag refererat till ditt inlägg på min blogg. Det var så märkligt, för jag hade samma titel som du ringande i huvudet idag -men av helt motsatta skäl. Du gav mig ett nytt perspektiv på dagen och på mina prioriteringar. Tusen tack för det. Låt mig veta om det är ngt som jag kan göra för dig, annat är att känna för och med dig. Kära hälsningar från Sofie
SvaraRaderaVackert fångat. Jag gillar sista stycket mycket. /Betty
SvaraRaderaHej igen -tack för lång fin kommentar tidigare. Åker ju nu bort ett litet tag, men kollar bloggen regelbundet även om det inte blir några egna skrivpuffsbidrag på en vecka eller två. Tänker på dig och dina små fågelungar -vilken ljuvlig berättelse om hur du kom med bussen med frukt. Vilken mamma! Woaw! Kram,Sofie
SvaraRadera