Skrivpuffsuppgift 50 - Skavsår

Skavsår. "JA, det har jag. Lika mycket på själen som på fötterna", sa hon högt för sig själv när hon läste på skylten som hängde över skavsårsplåstren på Apoteket.
Men finns det skavsårsplåster för själen, DÅ?! Ville hon skrika. Det var trångt inuti. Hon var som en sprängladdning. Med stubin som var kort och ilsket väntade på att äntligen, äntligen någon skulle tända på den. Så att den skulle gå av, i en stor brisserande smäll.

Hela dagarna gick hon på sitt arbete med en ständig känsla av att inte komma någonstans. Inte en enda tanke fick hon tänka till punkt. Inte en enda gång hann hon fundera på nästa drag innan hon blev avbruten.
De gula post-it-lapparna låg i drivor över hennes skrivbord, alla med någon form av kodad text eller siffror som ingen, allra minst hon själv, hade förmåga att förstå eller utläsa betydelsen av.

Det skavde på insidan. Och såren blev värre och större för var dag!
Det fanns ju liksom inget utrymme att läka dem. Och inga plåster att tillgå. Inte ens på Apoteket.

Den strida strömmen av information som mötte henne i ett surrande och sorlande, gjorde hennes tillvaro till en mardröm.
Människorna omkring henne sa någonting till henne. Hela tiden. Men ingenting fastnade. Utom möjligen i såren. De där skavande såren. För att det var för trångt.
Samtidigt svällde hon liksom ut över sina egna breddar. Skorna, tittade hon ner på, de var alldeles för trånga. Tänkte hon. Men för inte allt för länge sedan, var de snygga och passade perfekt. Och nu, var de lika trånga som huden på hennes kropp.

Hon sträckte sig upp till översta hyllan. Tog ett paket specialskavsårsplåster. Av silikon.
Hon gick fram till kassan och hivade upp en hundralapp. Med handen smällde hon ned pengen mot disken. Hon tittade ilsket på kvinnan vid kassaapparaten.
"Har ni inga plåster för själen, skavsår i själen kan man faktiskt också ha" sa hon.
Kvinnan stirrade förbluffat på henne. Och skakade hastigt på huvudet. Sa ingenting. Bara stod där och stirrade och skakade på huvudet.
"Nähä, då får jag väl stå ut då!" sa hon och gick hastigt ut genom sortin. Hon glömde pengarna hon skulle ha tillbaka. Bara gick sin väg.

Inte heller den här gången tändes stubinen. Som hon längtade efter att få komma ut ur sig själv. Det skavde så våldsamt!