Skrivpuffsuppgift 41 - Kvinnan som väckte min nyfikenhet (ögonblicket som Kalle saboterade)

Ni vet, en sån där vacker vintermorgon, då man kan uppleva solen som nästan på väg att inta jordklotet. Då strålarna faller över våra hjässor med en sådan intensitet att man upplever sig äntligen ha lite överskott på energi. Ni förstår säkert nu vilken sorts morgon detta var. Och snön, undrar ni säkert. Nej, den lyste med sin frånvaro. Här i södern är det sällan snö. Tyvärr.

Jag var ute och gick med Kalle. En kort promenad, hade jag tänkt mig. Jag före och han efter. Det vill säga, i vanlig ordning. Nåt latare och mer ointresserat än Kalle finns inte. Eller fanns inte ska jag säga. Kalle är ju död sedan ett par år i alla fall.

Nu kom det sig så att när Kalle och jag släntrade fram där på gångvägen med träd och buskar omkring oss, mötte vi en kvinna. Ja, och så hennes hund. Hon hade det märkligaste av leenden, jag sett. Och hon såg ut som en bildstod, skulptural, vacker. På ett stelt sätt. Men när hon log hade hjärtat på vem som helst fyllts av kärlek, det lovar jag.
Ansiktet förvandlades till det mest ämabla man kan tänka sig. Som om hennes själ tittade ut ur en stelnad marmoryta.

Kalle stannade. Stirrade på henne. Tungan hängde ut ur munnen på honom. Jag skämdes. Eftersom jag tyckte att även en sådan personlighet som hans borde ha sina gränser.
Men kvinnan stannade och log igen. Och jag glömde både Kalle och tiden och var jag befann mig. Jag kände att även mitt leende blev fånigt. För ett ögonblick inbillade jag mig att även min tunga hängde utanför. Som i en reflex höjdes min hand och ett finger strök över läpparna. Nej, ingen tunga. Men blicken var som fastnitad vid detta vidunderligt sköna ansikte.

-Hej, sa hon lätt. Hennes andedräkt luktade varmt och gott.
-Hej, darrade jag. Kalle flämtade till.
-Är det inte vackert här, sa hon. Jag sög i mig varje stavelse. Som om det hon sagt var en kärleksvisa till mig. Trots allt var det ju bara en banal fras från en främling till en annan. Men inte för mig.
-Jo, viskade jag. Och fick harkla mig. Lite förkyld, fortsatte jag. För att förklara harklingen. Visserligen var det en lögn, men jag hann liksom inte hejda mig.
Kalle hostade till. Och började oroligt röra sig. Hunden som kvinnan hade med sig satte sig vid sidan av Kalle och började försiktigt nosa på honom.
-Titta, sa kvinnan. Till och med de är nyfikna på varandra.
Plötsligt gläfste hennes hund till och den backade från Kalle. Med blottade tänder.

Kvinnans ansiktsuttryck återgick till det i marmor utmejslade. Hon backade också. Sa ingenting utan tog sin hund och gick. Bara gick sin väg,
Kvar stod jag. Förstod absolut ingenting. Vad var det som hände? Jag vände mig mot Kalle och väste åt honom att det var hans fel. Sen ryckte jag honom i kopplet och vandrade ilsket från platsen. I motsatt riktning.