Skrivpuffsuppgift 47- Återvändaren

Det var tidigt på morgonen. Klockan var knappt fyra. Men hon kunde inte sova och bestämde sig därför att det var lika bra att gå upp. Det skapade bara mer oro att ligga kvar.

Hon drog upp persiennerna och tittade ut. Jösses, tänkte hon när hon såg hela världen ligga vit och fluffig som en gräddbakelse, utanför.
Hon kände sig ordentligt nervös. Rädd rentutav. Det var länge sedan hon var hemma. Hemma. Hon smakade på ordet. Det låg inte längre så bra i munnen. Hur lång tid hade det gått? Oändlighet. Kände hon att det smakade. Evig tid. Så länge sedan var det.

Vad är jag egentligen rädd för? Jag har ju längtat så. Hon lutade sig fram och tryckte pannan mot rutan. Det svalkade.
-Jag är rädd för att de inte längre kommer ihåg mig, sa hon högt. Jag är skräckslagen för att de inte längre älskar mig.

Hon gick fram till den lilla spegeln ovanför handfatet. Drog med fingrarna huden bakåt mot öronen till. Hon hade åldrats. Men ändå konserverats. Som om tiden ändå stått still.
Hon borstade sina tänder. Sminkade sig. Gick på toaletten.
Klockans visare tycktes inte förflytta sig, tiden stod stilla. Och på något sätt var det precis så som det hade varit de här åren. Visarna hade inte rört sig. Här var och förblev allting precis som det alltid hade varit. Om det som hade skett i världen utanför visste hon ingenting.
Och nu skulle hon komma hem. Efter åtta år. Åtta långa år, som kändes som en dag eller som en oändlighet, vilket som.

Det knackade på dörren och hon ropade att det gick bra att komma in.
Det rasslade till i låset.

-Det är dags för dig att åka hem nu, sa den bastanta kvinnan i dörren. Saga. En kvinna med varmt och innerligt leende. Men med en röst som ett tordön.
-Jag vet, måste jag! Sa hon och tyckte själv att det lät som en anklagelse.
-Ja, de har ju längtat efter dig. Det förstår du väl, sa Saga.

-Jo, det har de kanske. Eller kanske inte. Hon tittade frågande på Saga.
-Klart de har. Naturligtvis.

Under alla åren hade hon vägrat att ta emot besök. Åtta långa år. Åtta korta år.

Gallret för fönstret tittade hon på en sista gång, innan hon gick ut ur rummet. Det hade varit inte bara ett sätt att hålla henne innanför. Det hade också varit hennes skydd mot allt som hände utanför. I den riktiga världen.

Hon fick sina få ägodelar i en papperspåse. Hon tog emot den. Och undrade en sista gång om hon ändå inte skulle kunna få ångra sig och stanna kvar härinne. I tryggheten. Svaret var nekande. Nu var det dags för henne att återvända till de sina.
Hon hade sonat sitt brott.

Hon kom ut i den bländande vita världen, den vida. Där stod hennes far, lutad mot sin gamla Volvo. Samma som han hade när hon åkte in. Bara lite äldre. Både hennes far och bilen.

Hon gick försiktigt mot honom. Han sträckte ut sina armar, öppnade sin famn.
Och plötsligt var hon inte rädd längre.