Skrivpuffsuppgift 40- Vad skulle hända om

jag plötsligt bara packade min väska och gick min väg, tänkte Karin där hon gick omkring i sitt hem. Det var tidigt på morgonen. Hon var uppe ensam, för att få vara ifred. Det här var hennes enda stund för sig själv på hela dagen. Och den enda stund hon faktiskt helhjärtat uppskattade.
Hela dagarna gick åt till att skjutsa barnen till skolan, utom Axel, som hon ännu hade hemma. De tre andra, Nils, Erik och Sixten, gick i skolan. Inget av barnen hade någonsin behövt - behövt tänkte hon snabbt, så idiotiskt - gå på dagis. Hon hade varit en god mor. Enligt maken, var uppoffringen ett tecken just på det. För Axel var det ingenting annat än att gå hemma eller också leka med Fia, vars mamma och också var hemma för att barnet skulle "slippa" gå på dagis. De två, Axel och Fia, slogs mest. Och själv tyckte hon djupt illa om att tvingas umgås med en kvinna hon inte hade någonting gemensamt med, förutom det att de båda gick hemma och försökte upprätthålla någon slags ordning.
Karin suckade högt och tungt.

Med tiden hade hon blivit mer nervig, mer trasig. Ingen, vare sig Greger eller barnen brydde sig ett dugg om vad hon kände, vad hon ville. De slängde saker omkring sig, kläderna låg i drivor överallt. När de hade ätit, gick de från bordet, utan att ta med sig tallrikar eller annat och ställa i kyl eller diskmaskin.

Hennes drömmar brydde sig ingen om. Hon var trött på familjens sätt att behandla henne. Hon var trött på att vara deras slav. Hon var ordentligt trött på att plocka efter dem och på att skjutsa barnen överallt - till kompisar, till sporter av allehanda slag. Hon var så innerligt uttjatad på att gå hemma och ledsen för att hennes drömmar aldrig blev av. Den utbildning hon en gång hade utexaminerats i, hade aldrig kommit till användning. Hon födde barn på barn. Hon gick därhemma. Och blev missnöjdare, tjockare och missmodigare. Med åren.

Hon älskade dem alla, utan förbehåll. Men hon var helt enkelt trött.

Det var fortfarande tyst och lugnt. Hon öppnade datorn, som stod på köksbordet, där hon satt med sin kaffekopp och rågsmörgås.
Hon läste nyheterna och gick sedan in på sidorna för arbetsannonser. Likt alla andra morgnar.
--------
Alarmet ringde i Gregers öron. Klockan var sju. Han inte precis studsade ur sängen, snarare masade han sig med tung kropp ur den.
-Karin, ropade han. Inget svar.
Han gick ut i köket. Hon var inte där.
-Karin, röt han. Inget svar. Han letade överallt. Hon var borta.
Han kom in i köket igen. På bordet stod frukosten. Hennes kaffekopp var fortfarande varm, när han kände på den. Så såg han ett kuvert. Mitt framför ögonen. Lutat mot pepparkvarnen.
"Till Greger" stod det på kuvertet.
Han öppnade det med darrande händer. Skräcken tog tag i hans strupe. Vad i helvete, tänkte han.

"Hej min älskling, nu undrar du vad detta är för påhitt, det vet jag och jag ser dig framför mig. Jag är så trött, förstår du, jag är så trött på att vara din och pojkarnas hunsade slav. Jag har åkt min väg. Du får klara dig på egen hand. Och det är ingen idé att du försöker leta efter mig. Jag kommer inte tillbaka. Inte nu, i alla fall. Jag vill också uppleva mina drömmar. Jag vill också arbeta. Jag vill att du ska förstå att det här inte har med min kärlek till er att göra. Det här handlar om att ni inte SER mig. Jag älskar dig. Kyss pojkarna från mig, trösta dem när de är ledsna. Jag hör av mig när jag är redo. Din Karin".

Gregers liv fick en ny vändning. Från denna dag gick det ut på att först sköta barnen på morgnarna, se till att alla kom till skola och dagis. Lillkillen var ju tvungen att gå på dagis, men det verkade inte störa honom ett dugg. Han trivdes. Greger arbetade sedan hela dagarna, hämtade ungar igen. Skjutsade till de olika aktiviteterna. Hem, lagade middag. Plockade undan. Läste läxor med barnen. Lekte en stund, badade Axel. La dem i säng allihop. Somnade själv ovaggad.

Så en dag stod hon där igen, Karin. Strålande vacker, leende och glad. Hemmet var städat, allt i ordning. Det hon önskat hade inträffat.
Barnen rusade mot henne. Glädjestrålande. Och maken, Greger, tog henne i sin famn. Han viskade i hennes öra.
-Jag har förstått, Karin. Jag har bättrat mig och vi kan börja om på ny kula nu. Jag älskar dig!
--------
Karin vaknade upp från sina tankar. Hon hade drömt sig bort. En utopi. tänkte hon först.
Men som i en plötslig insikt, reste hon sig upp. Letade fram ett papper och ett kuvert. Skrev på kuvertet "Till Greger".

Vad som därefter hände, är upp till läsaren att fundera ut:=)!