Delgera för att överleva

Det tråkigaste jag vet är att administrera. Det roligaste jag vet är att organisera och utveckla verksamheten och att ägna mig åt personalen, var och en personligen. Det ingår också i mitt arbete, i mina arbetsuppgifter. Men över hälften av min tid som chef går åt till att administrera personalen och till att svara i telefon eller läsa mail, om sanningen ska fram.

Så här skulle jag vilja att det såg ut:

-God morgon sötnosar (brukar jag säga på morgonmötet)
-God morgon, svarar medarbetarna, de flesta lite surt, en och annan vänligt.

Så här skulle jag vilja svara då:
-Strunt i det då era surpuppor (med det gör jag inte, utan jag fortsätter att plantera ut mitt leende. Tänker att endera dagen mjuknar väl folk, även om det är svårt med gamla hundar).

Jag fortsätter:
-Idag skulle jag vilja att alla lägger in sina semestrar i systemet.
-Va, det kan vi inte. Svarar de.
-Jodå, säger jag (även om det är en sanning med modifikation)´
-Hrrmmm....är det enda svar jag får på det uttalandet.
-Sen vill jag inte att ni ska stå i dörröppningen hela dagen med allehanda ärenden. Idag vill jag vara ifred, för jag ska planera för verksamheten, planera för utbildningstillfällen och planera för att ni ska ha det bra. Och jag vill kunna ha tid att gå runt och prata lite med var och en här. Ni får faktiskt klara er själva med övrigt idag. Okej?
-Hrrmmm...suck...pust...ungefär så blir svaret.
-Och idag, vill jag inte svara i telefonen. Det får A och B göra. För de har bra telefonröster och kan det mesta här.
A och B sträcker på sig. Det känns lite orättvist att peka ut några som bättre, men jag håller på att bli som ett duralexglas som slängs i golvet och splittras i tusen och åter tusen små glasfragment. Jag måste helt enkelt delegera, som det så fint heter. Egentligen handlar det om att lägga skräpgörat på någon annan stackars sate.
-Okej, svara A och B unisont. De tittar lite missunnsamt på varandra. Vem är nu bäst, du eller jag, tycks de tänka.
-Och så vill jag att alla ska lägga in rätt kodad arbetstid på rätt kodat arbetsmoment.Jag har helt enkelt inte tid med det.
-Pust...är det enda jag hör.
-Annars får C och D göra det. Säger jag lite retfullt.
-Nä, säger C och D, det får de göra själva. C och D tittar på varandra. Straffkommendering, tänker de. Vad har vi gjort för ont? Kollektiv bestraffning tänker de andra, och väljer att låta C och D slåss för sin sak.
-Jo, säger jag.
-Varför ska vi behöva göra det? Säger de unisont.
-Därför att om ni inte vill samarbeta allihop, så blir det som jag säger. C och D får göra jobbet.
Det utbryter ett våldsamt gräl inne i matsalen, där mötet avhålls. Jag står tyst och lyssnar, tittar och studerar gruppdynamiken, eller kanske avsaknaden av gruppdynamik.
-Tystnad, ryter jag. Nå, hur blir det nu då?
Det mumlas lite i hörnorna och kring borden.
En av dem reser sig upp.
-Det är klart vi alla ska hjälpa till. Säger han och ögonbrynen vippar upp och ned i pannan. Det har vi kommit överens om. Nu.
-Bra, och stort tack! säger jag och känner mig mycket lättad. Äntligen kan jag få göra det jag är tillsatt att göra. Det som jag tycker mest om. Och som jag aldrig annars hinner med. Alla hjälper till. Jag slipper gå under.
---------

Den dagen stod inte en enda människa utanför min dörr och stampade. Jag hade inte ett enda telefonsamtal. Jag gjorde inte ett enda drag i personalsystemen. Jag ägnade en hel drös med tid åt att verksamhetsplanera. Och en hel bunke tid åt att tala med mina medarbetare. Och jag fick arbetsglädjen åter.
Denna dag var en ny upplevelse för mig som chef. Och delegera hade fått en alldeles ny innebörd för mig. Trots att jag nästan hade ägnat mig åt kollektiv bestraffning.
A och B var glada och nöjda. C och D var också glada och nöjda. Resten var väl så där lagom till freds, men de fick se mycket mer av sin chef. I egen hög person.
Det ni!