Utmaning 2010:275 - 9 oktober

Om någonting totalt galet

Genast han vaknade,var han på det klara med att någonting inte var som det skulle. Luften var tunn eller tung - han kunde inte klara ut skillnaden - och mörkret tätt. Han blinkade ett antal gånger extra. Kanske var det så att hans syn blivit än sämre, men det förklarade inte att det var svårt att andas.
Plötsligt förnam han så en lukt som kändes märkligt bekant och ändå obekant. Men vad var det för doft som var så påträngande?
Han blinkade ytterligare en gång, mörkret var fortfarande kompakt.

Känslan av tyngd över bröstet blev allt starkare. Lungorna kändes ihoppressade. Och den märkliga lukten blev tydligare för varje andetag.
Han rörde på tårna, jo då de fungerade som de skulle. Han vicklade på höger handled och den fungerade väl, den också. Så på vänster. Fungerade.
Han vred på huvudet, än åt vänster, än åt höger. Han började försiktigt dra upp höger ben mot bålen. Det tog stopp. Inte för att benet inte ville lyda, utan för att någonting tog emot. Han lyfte bägge armarna en liten bit, jo då de fungerade också.

Tankarna malde runt, runt. Nästlade in sig i varandra i ett virrvarr av knutar, vilka var och en möjligen förutsatte att en annan löstes upp.
Den gordiska knuten, tänkte han i ett ögonblick av klarsyn. Det kanske är som den gordiska knuten. Mycket enklare än jag tror.
Men hur han än försökte kom ingen lösning till honom.

Andningen blev allt tyngre, trycket över brösten större. Jord och trä. Det luktade jord och trä.
Han ville åter göra ett försök att röra sig, men kroppen lydde honom inte. Den var som bortdomnad.
Var det inte väldigt svart omkring honom? Som om ögonen inte ville vänja sig. Kanske var allt en dröm, tänkte han så. Snart vaknar jag och allt är som vanligt.

Men han vaknade inte. Drömmen, om det nu var en dröm, fortsatte.
Satt jag inte nyss vid middagsbordet med Solveig? Jo, så var det. Hon hade kysst honom på pannan, serverat honom vinet. Det blodröda rann ned i hans glas. Det mindes han tydligt.
Men var befann han sig nu?

Långsamt blev hans tankar allt luddigare i konturerna. Knutarna förvandlades till ett segt slem. Tungan lydde inte, han kunde inte svälja.
Han kom på sig med att inte andas. Ryckte till. Tog ett kippande andetag, där fanns inte mycket luft.
Jord och trä. Jord och trä. Det var vad det luktade. Den påföljande tanken förlamade honom helt. Han andades inte längre. Hjärtat var det enda som slog. Ett, två, tre slag. Sedan ingenting.


-Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.
De sörjande tog en efter en, en näve jord och slängde ned på kistan. Änkan slängde också en kyss ned i det svarta hålet där jorden var lera. Sedan vände hon sig om och gick därifrån. Ett leende smög sig över ansiktet. Ett leende ingen såg.