Utmaning 2010:292 - 27 oktober

Skenbart

Mitt liv var så, där vid havet, med Oskar.
Till den dag då Märta kom. Märta kom med ljuset. Med sin stora allomfattande kärlek.

En dag, stod hon på vår terrass. Hon hade kommit med båt. Ut till vår stillhet.
Jag tittade på henne, först med skepsis, men när jag såg hennes sneda leende blev jag häpnadsväckande förälskad. Hon var inte vacker, men hon var det ändå.

Nej, Märta var tjock, älskvärd och intelligent. Och hade en blick som fångade, nästan hypnotisk.
- Jag tänkte, sa hon, att jag skulle se vem det var som bor här. Hennes stämma var mörk, som om den kom någonstans lång inifrån. Behaglig smög den sig in i mitt öra.
Det var gråväder, havet slog mot stranden, ilsket och fradgande. Regnet strilar ned och Märta, fast jag inte visste hennes namn då, hade sydväst och oljerock, en likadan som Oskars.
Oskar kom till dörren, nyfiken, fast det egentligen inte var hans natur, men dragen till rösten i dörröppningen.
Jag kände hans andedräkt uppepå hjässan. Han puttade upp dörren så att den stod på vid gavel, regnet öste in och jag som stod främst blev blöt liksom både tröskel och hallgolv.

-Men kom in, sa han, kom in. Han böjde sig över mig och tog Märtas hand i sin. Välkommen till oss här i Ensligheten. Ja, så heter vår del av världen. I Ensligheten bodde bara jag och Oskar. Och havet.

Märta tvekade inte, inte ens ett litet ögonblick. Hon trampade in över tröskeln och jag fick flytta mig åt sidan.
Det förstod jag senare. Att tvekan aldrig bott i Märta.
Eller kanske förstod jag det genast.


Hon hängde sin sydväst en krok och sedan tog hon av sig den stora oljerocken och hängde den på en annan. Kroken tycktes bågna under tyngden, eller möjligen buga sig i vördnad.

På ryggen bar Märta en ryggsäck. Den tog hon av och lade på golvet intill oljerocken. Det var en stor och såg tung ut, en skopa hängde på ena sidan, ett par kängor på andra.

Hon rätade på ryggen, log ett vänligt men fortfarande snett leende och sträckte fram sin hand mot mig. Jag tog den, förundrad och förälskad.
-Märta, sa hon. Märta.
-Ingrid, svarade jag i det hon vände sig mot OSkar. Hon tog hans båda händer mellan sina.
Hans ögon blänkte som i feber.
-Märta, sa hon igen.
Hans namn, liksom släpade sig ur hans mun. Adamsäpplet guppade under halsens hud. Han svalde.

Hon stod kvar med hans händer i sina. Och jag var stum och paralyserad.
Märta nickade. Ni vet som man gör när man önskar att någon ska säga något. Men varken jag eller Oskar förmådde.

Hon släppte Oskars händer, och vände sig mot mig, klappade mig på axeln. Det fick mig att vakna ur vad än det nu var för tillstånd jag befann mig i.

-Åh, sa jag. Kom in kom in. Återupprepade det som Oskar hade sagt. Med samma tonfall och tonläge.
Jag fick för mig att jag måste visa vägen, fast jag långt inne i någon vrå av mitt medvetande visste att hon visste vägen.

I köket, drog jag ut en stol. Och bjöd henne att sitta. Hon skakade nekande på huvudet.
-Jag vill gärna se hur ni har det, sa hon som om hon var en avlägsen släkting eller gammal vän som plötsligt fått för sig att hälsa på. Som om hon kände oss. Och jag, jag kände att så var det.
Men ändå var hon alldeles ny i vårt kök, i vårt hem. Vi hade aldrig träffat henne. Märta.

Oskar stod i köksöppningen, och glodde. Ja han glodde verkligen på henne.Det är sant. Inte kom han sig för med att säga något. Allt var mycket märkligt.

Ensamheten och havet, Ensligheten. Där var vi. Men det kändes plötsligt inte så ensamt. Märta fyllde rummet, huset och hela vårt liv. På ett alldeles utomordentligt märkligt vis.
Och ingen av oss frågade vem hon var. Inte då. Kanske aldrig egentligen. Men jag älskade henne, från första stund. Det är då ett som är säkert.