Utmaning 2010:277- 12 oktober

Hel


Jag studerade urnan eller snarare det som en gång varit en urna. Dess skärvor låg som mosaisk konst utbredd på terrassen. Blodrött och azurblått, grönt och ockra. Det var vackert på något vis och fick mig att tänka på synagogans mosaikblomma. Den som förfört mig en gång för länge sedan.
Jag böjde mig ned för att plocka upp skärvorna, men ångrade mig och släppte taget om den jag precis tagit i min hand. Skärvan föll tillbaka, nästan på samma plats som jag tagit den ifrån.

Det var som om de tillsammans utgjorde en karta av någonting som var mig bekant. Färgstarkt och vackert, men splittrat och utan sammanhang. Ingenting hängde samman. Eller också hörde allting samman. Om jag bara kunde få ihop dem.

En efter en studerade jag dem, en del av dem var sköra i kanten, några spetsiga och ytterligare någon hade mjuka, nästan rundslipade kanter.


Mitt i låg en liten, men kraftig skärva, intakt. Den var just blodröd óch alldeles underbart vacker. Jag kände kärlek till den lilla skärvan och ville ta den i min hand, men vågade inte. Med ett finger smekte jag varsamt dess lena yta.

Jag satte mig på huk, började plocka ihop bitarna, föra dem tillsammans. Följde färgerna och mönstren.

På min terass låg nu en matta av urnans alla skärvor. Mitt i låg den blodröda och lyste.