Skrivpuffsuppgift 333- Alla goda ting är tre

Sara tittade sig omkring i den fullständiga röra som rådde på skrivbordet. Inte nog med att hon hade försovit sig och därmed missat den buss hon nödvändigt måste ta till Malmö, hon hade också kommit för sent till det här halvårets viktigaste möte.

Ett möte hon väntat på i flera månaders tid. Ett möte som var så viktigt att det bara inte fick missas. Vilket hon precis hade gjort. Åtminstone den fråga som var viktigast för henne, personalresursen och fördelningen av den.
Resultatet blev att hon fick nöja sig med tre nytillskott, istället för de fem hon hade tänkt att hon skulle få. Den som inte är på plats får inget att säga till om. Så är det.

Hon hade känt sig som ett åskmoln när hon gick därifrån. Huvudet sprängde. Gråten låg som en stock i halsen och täppte till andningen. Tyckte hon.

Och helgen som hade varit så fantastisk. Hennes bror hade plötsligt stått i dörren, efter många års bortavaro. Bara så där. Utan förvarning och utan att ha hört av sig på alla dessa år. Hon hade blivit så glad. Varm i hjärtat. Helgen hade flugit iväg. På söndagkvällen hade de suttit uppe och talat med varandra i evigheter. De hade druckit vin och berättat för varandra om sina liv. De mindes ihop, men också isär. Det var märklig, konstaterade de båda, att deras minnen av föräldrar och barndom inte på alla punkter var desamma.

Och så var det vardag igen.

På hennes skrivbord låg nu också allting huller om buller. För det blev hon mest arg och gråten försvann ur struphuvudet, som avdunstad.
-Lagen om alltings jävlighet, muttrade hon för sig själv. Hon var fullt medveten om att det var hennes eget fel. Både personalresursfrågan och att skrivbordet var belamrat med osorterade handlingar och dokument.

-Hej! Var har du varit?
Sara vände sig om, irriterat slängde hon huvudet bakåt. Det röda håret for i en virvel runt huvudet.
-På möte! Hon blängde ilsket på sin biträdande chef, Karl-Erik. Är det nåt?
-Nä, oh nä, jag bara undrade, sa han, förvånad över sin chefs bitska ton. Vilket möte var nu det?
Sara drog med händerna över ansiktet, tänkte efter. Det var ju faktiskt inte Karl-Eriks fel att hon kommit för sent, inte fått säga sitt i personalfrågan och att det var rörigt på hennes skrivbord. Det var helt och hållet hennes eget.
-Det var det viktigaste mötet och jag kom för sent. Sa hon lakoniskt. Ruggade på kroppen. Försökte klara hjärnan innan hon fortsatte. Vi fick bara tre nyanställningar. Jag skulle ju begära fem och argumentera för det också. Men fick inte. Frågan var avgjord när jag kom till mötet. Förbaskat också.
-Ajaj då. Vad gör vi då?
-Tja, sa Sara. Hon himlade med ögonen och lyfte händerna mot skyn. Ber till Gud kanske.
Karl-Erik log.
-Allvarligt, sa han.
-Vi får skriva ihop någonting smart, eller snarare jag får skriva ihop någonting smart. Och sen vänder jag mig till Leif med det.
-Jag hjälper dig, sa Karl-Erik beredvilligt. Vi har ju diskuterat det, så vi kör det ihop. Du är inte ensam.
Karl-Erik gick fram till Sara och klappade henne farbroderligt på kinden. Hans hand var lika stor som hennes ansikte.
Hon kände sig liten brevid Karl-Erik. Han var åtminstone dubbelt så stor som hon. Men mentalt brukade hon känna sig dubbelt så stor som han. Men i detta nu, kände hon sig allt annat än stor.
-Tack, Kalle. Sara kände ömhet. Och tacksamhet.

-Jag måste ordna lite först. Vi har möte, du och jag, klockan ett.
Karl-Erik nickade och gick ut ur Saras rum. Hon kände en överväldigande trötthet. Det senaste halvåret hade varit förfärligt. Hon slet och slet. Varje dag började hon med föresatsen om att hon skulle hinna med ett visst antal av sina arbetsuppgifter. Det slutade alltid med att hon inte hann med en bråkdel och ändå var hon sist att lämna arbetsplatsen. Varenda dag.
Jobbet var ingenting annat än ett Sisyfosarbete. Och för varje dag som gick kände hon mer och större olust inför arbetet. Och mindre motivation.
Hon stirrade tomt på sitt skrivbord. Sedan drog hon en djup suck och bestämde sig för att hämta en kopp kaffe.
Med kaffekoppen i handen gick hon därefter runt och hälsade alla sina medarbetare godmorgon, precis som vanligt.
När det var avklarat gick hon åter in på sitt rum. Sucken kom utan att hon hann hindra den. Tänk att inte skrivbordet hade rensat sig själv. Hon började röja.
Sara tänkte sällan allt för länge, innan hon agerade. Ibland var det bra, ibland mindre bra. Allt berodde på omständigheterna.

Röjningen tog henne nästan en timme. Lunch blev det ingen. Istället läste hon mail, sorterade papper och la antingen in i mappar eller slängde. Den största delen hamnade i papperstuggen.

Klockan ett satte sig Sara och Karl-Erik att skriva sitt yrkande på att roteln skulle ha fem nya ordinarie medarbetare. Klockan två var de klara och Sara kände sig nöjd, trots allt.
-Det fixar sig, sa Karl-Erik uppmuntrande. Det här har vi gjort jättebra. Det finns egentligen inga motargument. Eller hur?
Det sista var ingen fråga, ett konstaterande mera.
Hon ringde upp Leif Svensson, sektionschefen.
-Hur kommer det sig att du inte kom i tid, sa han. Det är inte likt dig. Alls.
Sara såg honom framför sig. Det godmodiga ansiktet, som inte alltför sällan snabbt blev terrieraktigt. Men han tyckte om henne och även om de bråkade ganska ofta, hade de en bra relation. Chef och medarbetare.
-Jag försov mig, svarade Sara. Jag är så fruktansvärt trött. Utarbetad helt enkelt. Därför kom jag för sent.
-Nåja, det är som det är. Men skicka över yrkandet till mig. Det fixar sig. Och du, Sara, du måste börja gå hem i tid. Och delegera arbetsuppgifter.
Hon hörde hur bister han såg ut när han bannade henne. Det var bistert. Allt var bistert. Tyckte hon. En råkyla kröp in under skinnet på henne.
-Tack Leif, sa Sara utan att känna någon glädje eller lättnad. Det förvånade henne inte särskilt. Ingenting förvånade henne längre. Inte ens den energibrist hon led av.
De sa hej och Sara stod kvar vid skrivbordet. Hon sänkte det och satte sig på stolen.
Jag vill inte längre, tänkte hon. Hon la huvudet i händerna och det enda hon kände var den oändliga tröttheten.
Tankarna rörde sig hastigt och hon hade svårt att få fatt på dem. Förstå dem.

Hon försökte hitta nöjdheten. Trots allt var det nu ordning på skrivbordet. Personalfråga skulle lösas. Det var två goda ting. Även om de inte var livsavgörande.
Och visst kunde hon känna en viss tillfredsställelse i det. Det kunde hon om hon grävde lite. Det gjorde henne glad. Jag är inte död än, tänkte hon och skrattade högt åt sitt dramatiska ordval.

I samma stund som hon skulle lyfta telefonluren och ringa hem, ringde det i den.
-Sara Grankvist, svarade hon.
-Hej, det här är Magda Karlsson redaktör på Minbok bokförlag, sa en röst i andra änden.
Sara kände en ilning av spänning och blev stum.
-Vi skulle vilja träffa dig angående ditt manus.

Alla goda ting är tre.