Skrivpuffsutmaning 321 - Tjuven

Regnet öste ned. Det smattrade hårt mot paraplyer, biltak och på markiser som täckte uteserveringarna längs med gatan.
Morgonen hade varit klarblå och solens värme intensiv. Precis vid lunchtid, mörknade dock himlen hastigt och på några sekunder hällde regnet som en syndaflod ned över de människor som befann sig utomhus.

Människor som suttit i godan ro och ätit sin lunch på restaurangerna under markiser, blev inom ett par minuter dyvåta. De som satt ytterst fick se sin mat förvandlas till en flytande sörja.

En pojke i trettonårsåldern stod i ett gathörn på trappen under ett utskjutande entrétak. Hans blick var riktad stint ut mot en bankomat snett över gatan. Byxorna han bar var smutsiga och hade hål på knäna. Han bar också en tunn, glansig jacka. Runt den unga munnen kunde man ana spår av bittert liv. Han hade ena handen i sin byxficka. Den andra hängde ned medan handen knöts och sträcktes, knöts och sträcktes. Det fanns något nervöst över den rörelsen som inte stämde med den fasta blicken.

Ett trappsteg längre ned och utanför takets skydd, stod en liten flicka med det långa och blöta håret klistrat mot ansiktet. Hon var inte mer än åtta år. Högst. Hon var klädd i strumpbyxor och en alldeles för stor tröja. Hon var blöt, genomblöt.

Hon blickade ned mot marken, som för att skydda det mot regnets hårdhet.
Hon vände sig då och då mot pojken. Munnen rörde sig, hon sa något. Hon vädjade.
Han skakade på huvudet. Fortfarande med blicken fäst på bankomaten. Att där inte fanns en människa, verkade han inte bry sig om.

Flickan huttrade till och tog ett steg upp på trappen och ställde sig bredvid pojken. Hon sökte skydd, alldeles uppenbart. Han knuffade till henne och hon mer trillade än gick ned för trappen igen. Det var uppenbart att han inte ville ha henne nära sig.
Tålmodigt stod hon och tog emot regnet. Hennes kroppshållning visade på underkastelse men också på att hon resignerat.

Lika plötsligt som regnet kommit, lika plötsligt försvann det. Och solen strålade mot människorna igen. Man kunde se att det drogs en gemensam suck av lättnad.
Pojken och flickan var de enda som nu inte rörde sig. De stor kvar på sina platser, som om någon hade förhäxat dem.

Dörren till butiken öppnades och en storvuxen man kom ut på trappen där pojken stod.
Mannens röst hördes över nejden när han röt åt pojken att försvinna från hans butikstrappa. Pojken verkade inte ta någon notis, medan flickan darrade till.
När pojken inte hörsammade ordern från mannen, knuffade mannen till honom. Han föll handlöst nedför trappan. Någon stannade upp. Tittade nyfiket. Ryckte på axlarna och ilade sedan vidare.

-Försvinn din förbannade zigenarunge! Zigenarpack, röt mannen. Pojken reste sig hastigt upp. Det blödde från ena handen, med vilken han tagit emot sig. Han drog med baksidan av andra handen under näsan, där snoret låg som en rännil mot munnen. Flickan grät, men pojken visade ingenting. Han tittade på såret på handen, men vände sedan ryggen till butiken och gick därifrån. Med flickan efter sig. Flickans lång hår låg tungt över hennes huvud. Pojken rörde sig med smidighet mot den plats han hade haft under uppsikt. Utan att vända sig om gjorde han en vinkande rörelse mot flickan som smet förbi honom och ställde sig intill den kvinna som nu stod och tog ut pengar.

Flickan tog tag i pengarna som kvinnan höll i handen och försökte rycka dem från henne. Kvinnan såg förskräckt ut, men saknade inte kraft. Hon höll emot.
Pojken hade seglat upp på kvinnans andra sida och drog henne nu mot sig. Hon tappade fotfästet och förlorade greppet om sina pengar.
Flickan ryckte dem snabbt åt sig och sprang därifrån, så fort benen bar.
Pojken släppte i samma stund kvinnan och försvann runt hörnet på en byggnad vid sidan av bankomaten.
Kvinnan stod kvar, tittade sig både förvånat och förvirrat omkring. Trots att det var fullt med människor överallt, hade ingen reagerat. Hon såg sig omkring, vacklade vankelmodigt men bestämde sig och gick därifrån. Inte ett ljud hade hon sagt. Hon hade inte ens ropat på hjälp.

Flickan och pojken strålade samman i en gränd där han tog pengarna ifrån henne. Han smällde till henne över kinden och skrek
-Se till att stjäla mer pengar, skrek han efter henne, när hon smög iväg. Du har min själ inte gjort skäl för att få mat idag. Han gjorde en elak min som hon lyckligtvis inte såg. Sen stoppade han ner pengarna i fickan och traskade efter henne. Han var hennes chef och var därmed tvungen att hålla uppsikt över henne så att hon inte stoppade pengar i egen ficka. Var det för lite pengar i slutet av dagen, skulle han få stryk själv.

Den dagen stal flickan mer pengar än någonsin. Pojken slapp få stryk. Och natten tillbringade de som vanligt inlåsta i ett skjul. Som tur var hade hon hunnit bli torr innan mörkret föll, hon slapp frysa. Som tur var hade hon gjort skäl för maten hon fått. Hon slapp hungra. Hennes själ var dock mörk och frusen. Hon var en tjuv. En tjuv utan framtid.