Skrivpuff 140 - Om ett brott

Karl skuttade över en vattenpöl, visslade glatt en melodi från längesedan. Tog ett språng över staketet in till trädgården - fast inte hans egen, utan grannens. Därför att det var den genaste vägen in till hans egen.

Hans spänstiga kropp saknade spår av den egentliga ålder han innehade. Ingen trodde att han ens passerat fyrtioårsstrecket, men han var snarare femtio än fyrtio.

Grannen och hans hustru, ja de var ju grannar bägge förstås, var på semester sedan tre dagar, därför vågade han sig på denna gärning. Samtidigt kände han en ilning av obehag när han nu gick över deras mossbefriade gräsmatta. Ett uns av dåligt samvete -som en tjuv om natten kände han sig - smög sig in under skinnet på honom.

Men de vet ju inte att jag går här, tänkte han. För visst var det väl så att de hade åkt iväg, familjen Pettersson? I alla fall hade han ju sett Torsten packa in prylar i bilens bagageutrymme. Visst var det väl så? Jo, han bestämde sig för att så var det. Och för övrigt syntes ingen bil på gårdsplanen intill huset.

Han tassade trots det försiktigt fram över gräset. Om utifall att.

Plötsligt dök en minnesbild upp i hans huvud. Torsten och Elna. Bilen som packades. Elna som hoppade in på passagerarsidan. Torstens grå kalufs bakifrån. Men, Torsten var inte gråhårig! Jag måste komma ihåg fel, minnesbilden är helt enkelt felaktig, tänkte Karl.
Han försökte ruska av sig minnesbilden. Men den dök upp i hans huvud, envist.
Jo, det var en gråhårig man han hade sett.
Han hade bara förutsatt att det var Torsten.
De hade ju dagen före hängt över staketet mellan deras tomter och Torsten hade sagt att de skulle åka på semester till södra Frankrike. Till Collioure. Där de hade hyrt en lägenhet. Han hade glatt berättat om den vackra medeltida staden. Där han och Elna varit så många gånger. För en gångs skull hade Torsten verkat glad och uppåt. Annars var han mest en petimäter och pedant, en besserwisser och surmulen man. Karl och han hade inte mycket gemensamt, men Karl kunde inte låta bli att glädjas med honom.

Nu kände han bara olust. Och misstänksamhet. Vad var det för man han hade sett hoppa in vid ratten på Torstens prydliga och extremt välskötta Renault? Inbillade han sig bara?

Lika bra jag ringer på, tänkte han. Men bestämde sig för att först smyga bakvägen till sin tomt för att sedan komma gående, som av en händelse, genom grinden, för att inte avslöja sig. Om det nu var så att Torsten var hemma.

Han gjorde som han bestämt sig för. När han kom fram till ytterdörren ringde han på. Inte ett ljud hördes inifrån. Känslan av olust och av att någonting vaf galet ville inte ge med sig, varför han gick runt huset och kikade in genom fönstren. Ingen syntes till.
Det hela blev mer och mer mystiskt tyckte han allteftersom bilden av mannen som klivit in i Renaulten blev tydligare. Torsten var lång och gänglig, hade närmast svart hår slätkammat bakåt. Mannen som inte var Torsten hade haft en yvig grå hårman, han var betydligt mer välbyggd än Torsten men kortare till växten.

Som en blixt från en klar himmel kom insikten om att någonting hade hänt Torsten. Därför den märkliga känslan han bar på.
Karl började rycka i dörrar, men allting var låst. Han funderade på om han skulle ringa polisen, men vad skulle han då säga? Att han misstänkte att hans granne blivit mördad av sin hustru och en okänd man? Det verkade ju inte riktigt klokt.

Han tittade in genom vardagsrumsfönstret som var stort och gav god insyn. Men ingenting såg konstigt ut. Allting var i god ordning, så brukade det stå i deckarna. Fast tvärtom.

Ett infall fick honom att gå till garaget. Vid sidan av garagbyggnaden fanns en dörr. Han tog ett grepp om dörrhandtaget och ryckte till. Till Karls förvåning öppnade sig dörren. De hade glömt att låsa den.
Han smög in i utrymmet. Det var mörkt, i det närmaste svart. Han trevade efter en knapp att tända lyset där inne med. Han så när snubblade över någonting, men lyckades hålla balansen. Karl vågade inte känna efter ens med foten vad det var han kommit emot utan fortsatte treva längs med väggen.
Så. Han hittade knappen och tände lyset.

På golvet, övertäckt av en presenning låg någonting. Det han närmast hade snubblat över. Han böjde sig försiktigt ned och lyfte på täckelsen.

På golvet låg - Elna!
Att hon var död var det ingen tvekan om. Rakt över halsen löpte en snara. Hennes hud var blåaktig. Och ögonen stirrade utan att se.