Skrivpuff 131- en måndag att minnas - måndagar att längta till

Hon gick över grusplanen. Långsamt och kanske mer åt det släntrande hållet. Sparkade en och annan sten framför sig. Hennes ögon sökte över markytan. Som om hon letade efter någonting. En större sten, någonting förlorat, eller ett minne från långt bak i tiden?
Mannen som stod vid kanten av grusplanen, lutad mot ett träd, studerade henne noggrant. Han följde hennes minsta rörelse. Men hon såg honom inte.

Han öppnade sin jacka, det var varmt. Och vindtyget var allt för tätt för att det skulle vara skönt. Luften stod helt stilla.
Den unga kvinnan bar en tunn klänning. Tygets silkeslena yta, tycktes smeka hennes ben vid varje steg. Som en kärleksfull hand, tänkte han.
Hennes hår höljde sig runt det brunbrända ansiktet. Håret var näst intill svart och mycket långt, nådde nästan ned till midjan. Ögonen kunde han inte se, eftersom blicken riktades stint mot marken. Men han anade att de var mörka. Mycket mörka.

Någonting i hennes sätt att röra sig påminde honom om ett djur. Benens graciösa rörelser framåt över gruset, den långa halsen. Midjan var smal, bysten hög och höften gungade rytmiskt sidledes. En kvinnas typiska gång, tänkte han.

Plötsligt böjde hon sig ned och plockade upp någonting från marken. Föremålet glimmade till då solstrålar träffade det. En ring, anade han. Eller något annat smycke.
Han böjde sig framåt som för att se bättre, men kom naturligtvis inte tillräckligt nära för att se vad det var hon nu höll i sin hand.

Plötsligt förde hon föremålet mot sina läppar. Hon stod alldeles stilla. Hon formade läpparna som om hon skulle kyssa en älskad. Nu såg han hennes ögon i ett ögonblick. De var mörka och stora, precis som han anat. Hon slöt dem och kysste den blänkande tingesten hon höll i sin hand. Hon förde den fram och åter över läpparna. Ögonen var fortfarande slutna. De mörka ögonfransarna skuggade hennes kind.

Han kände berusning där han stod. Och blodet rusade genom ådrorna. Han tyckte att pulsen stegrades och det började spränga i tinningarna.

Hon öppnade ögonen och för en sekund stelnade hon till. Hon hade sett honom. Hennes reaktion var omedelbar. Hon såg skrämt på honom och sprang snabbt därifrån, bort från honom, ut mot bersån som låg på motsatta sidan. Han försökte ropa, men lyckades inte klara strupen.

Det sista han såg var det långa håret som fladdrade lätt när hon försvann in bland träden.
Det var måndag morgon. En sån där morgon han aldrig skulle glömma. Den unga kvinnans läppar som kysste ett glänsande föremål. Hennes vackra rörelser. Hon hade väckt någonting glömt i honom.

När hon försvunnit ur sikte, gick han och satte sig på sin åkgräsklippare. Han klippte skolans gräs och därefter körde han välten över grusplanen, så att den skulle vara jämn och fin när ungarna skulle spela fotboll. Framför sig såg han henne.

Varje måndag morgon hela denna försommar ställde han sig vid trädet och hoppades att åter få se kvinnan. Åter få uppleva scenen. Men hon kom aldrig mer igen.

Det var en måndag han för alltid skulle bära med sig i minnet. En måndag då dörren in till hans innersta rum öppnats på glänt.