Skrivpuff 129 - Spara

Längst in i sparade hon sin historia. Den låg där och förräntade sig. Varje lämnad sekund skrev ny historia, som lades till den tidigare. Det var spännande att se det så, att historien om henne själv bara blev längre och längre, mer och mer diger och om hon lät bli att berätta den så blev det ränta på den - som om det gjorde den ännu mer omfattande.

Men ingenting av den avslöjade hon för någon. Hon bar den med sig, allt hon gjorde, tänkte och sa, var produkter av den. Men det var sånt som andra inte förstod. Även om de själva också var produkter av sina historier.

Hon tänkte på det. Aktivt!

Hennes inställning var att lära sig något nytt, vara med om någonting nytt, varje dag, så att historien om henne själv skulle utökas. Varje dag.

Om någon hade fått förmågan att se in i andras hjärnor och av någon - om än outgrundlig - anledning fick för sig att titta in i just hennes, skulle denne någon få se ett vindlande mönster av berättelser om hennes liv. Om allt hon upplevt, om allt hon känt, om allt hon sett och tänkt.
Kanske hade denne någon också blivit djupt rörd, ledsen likaväl som glad och uppiggad och kanske hade denne någon till och med blivit intresserad av att berätta hennes historia. Frågan var snarast om hon själv ville ha den berättad.

Kanske skulle hennes sparade och förräntade historia förbli därinne och försvinna med henne.
Kanske skulle den inte det. Kanske en dag, när tiden var mogen, skulle hon berätta den. I en lång och omständlig berättelse om livet. Hennes liv.

Jag lever min historia varje dag. Tänkte hon. Men ingen ser den. Jag är den jag är för att jag har upplevt det jag har upplevt.
Hon kände ingen bitterhet. Hon var den hon var tack vare och på grund av allt det hon hade upplevt. Det kändes bra. Det var ett sätt att acceptera att livet inte ofta blir som man har tänkt. Hon förstod också de val hon gjorde nu och de val hon gjort tidigare. Utan sorg, utan någonting annat än ett konstaterande att så var det, så hade det blivit.