Skrivpuff 128 -dubbla budskap

Den lilla flickan satt tillsammans med sin familj vid middagsbordet. Hennes hår var nästan svart, grovt och spikrakt. Hennes farfar brukade säga att hon hade hår som en rakborste - av den gamla sorten med svinaborst. Farfar och farmor älskade hon. Och mamma. Pappa var svår att förstå sig på.
Flickans ögon var mörkt bruna, glad och intelligent blick hade hon. För länge sedan hade hon, utan att själv förstå det, genomskådat sin pappa. Hans underliga kommentarer som aldrig stämde med det som låg undertill.

Hennes två bröder, den ena blott två år gammal, blond som lin och med blå ögon och hud som guld och med små smutsiga tassar, den andra med närmast morotsrött hår och knallande brun blick, som ilsket snodde runt mellan familjemedlemmarna. Som sökte han någon att provocera eller bli arg på.

Modern smekte dem med sin milda blå blick. Hennes händer doftade alltid gott och hennes röst kändes som en mild pust. Aldrig arg, aldrig annat än just mild. Eller skrattande. De tre barnen sökte henne alltid. Ville alltid vara henne nära. Alltid lätt att förstå, aldrig dubbla budskap. Blick, röst, mimik, kroppsspråk, handens rörelse över deras söta huvuden stämde överens med det som verkligen sades.
Den mest älskande och den mest älskade. Förenade dem.

Fadern satt på sin plats, den han själv hade utsett till sin. Barnen tyglade han med sitt humör, men modern tillät. Tillät barnens högljudda diskussioner. Fadern ville inte tysta men ilsknade till när han inte fick sitt önskade gensvar, modern manade på. Milt men bestämt. Tillåtande.
Fadern som tvingade, påtvingade och högljutt diskuterade med barnen, politik, samhällsfrågor och annat de inte förstod. Blev arg när han förlorade i spel. Barnen brukade förlora för att han inte skulle bli vredgad över förlusten.

Fadern som kallade frysta grönsaker för "gulligullan" och blodpudding för "blopuddain" för att locka till ätlust. Fadern som gjorde äventyrsspel och drog dem ut i regn och rusk för eskapader i livet. Men som aldrig kunde säga någonting utan en underton av sarkasm eller martyrskap.

Flickan tittade på sin far, som klappade sig på knäet och sa att hon skulle sätta sig hos honom.
Hon sa ingenting, men skakade på huvudet. Hon ville inte sitta i hans knä. Hon ville sitta på sin egen plats. Mittemot, på behörigt avstånd. Hon förstod honom inte. Förstod inte vad han sa, eftersom allt han sa betydde någonting annat. Hans kropp och hans röst sa alltid någonting annat än de ord hon hörde. Hon förstod inte.
I hennes ögon steg tårar, innan han ens hade hunnit säga någonting. I förebyggande syfte blev hon ledsen.
-Tack ska du ha, sa han, tack för det min lilla gumma! Hela hans väsen, hans röst och minspelet i ansiktet. Den syrligt ihopdragna överläppen mot den plutande underläppen, hans högt höjda ögonbryn, ögonen som stack henne som nålar, sa henne att orden han just sagt inte stämde överens med vad de normalt skulle betyda för henne. Ett tack var ett tack. Osäkerheten avspeglade sig i hennes ögon. Modern log mot henne. Blinkade med ena ögat och sträckte ut sin hand mot henne. Den lilla tog handen. Grät en stund.
Sen blev allting bra. För när det var läggdags satt mamma på sängkanten och berättade sagan om gumman som åt till dess att hon sprack. Eller sjöng om liten blomma utan namn som bad fjärilen att rädda henne. Men fjärilsliv var så kort. Då grät både den lilla och hennes storebror. Av sorg över både blommans och fjärilens korta liv. De förstod inte sången, men kände sorgen.
Orden som inte stämde med faderns uttryck la sig längst bak i huvudet på den lilla. Och hon gömde den känslan till nästa gång. Och nästa gång.

Med åren förstod hon. Att det var just de dubbla budskapen som hon varit rädd för. Att hon inte hade förstått varför hon inte förstod honom. Och ändå hade genomskådat honom. Och lärt sig att försvara sig genom att gråta.
Med åren växte ilskan mot honom och sorgen likaså.
Med åren försvann kärleken till honom. Med åren blev hon likgiltig. Med åren förstod hon att han hade varit en martyr. Och ironisk. Det gjorde i stunder ont. I stunder växte likgiltigheten. Till slut var det bara likgiltigheten kvar.
Han, fadern, fortsatte med sina sardoniska kommentarer. När hennes svar inte passade honom. Men nu förstod hon. Och brydde sig inte längre.
Det var en lättnad. Att slippa gråta, utan att veta varför. Att slippa känna osäkerheten. Det var en lättnad.
Med åren blev han ingenting för henne. Och det var den största lättnaden av alla.