Skrivpuff 132 - något att lära sig

Elin stod framför spegeln. Ögonbrynen ihopdragna och blicken koncentrerad. De blågröna ögonen var näst intill isande. Som Ishavets vatten.
Näsvingarna på den långa ädla näsan fladdrade lätt för varje andetag som blev allt hetsigare.
Hon ville lära sig att tygla sitt humör. De snabba svängningarna mellan glad och arg hade blivit allt hastigare och oftare förekommande den sista tiden, tyckte hon. Men hon önskade att hon kunde vara mer balanserad.
Framför allt önskade hon att hon inte skulle reagera så hetsigt på andra människors dumhet.
Dumhet, som var det mest irriterande hon kunde komma på.

Så hade hon läst en bok om hypnos. Och nu hade hon tänkt sig att hon skulle hypnotisera sig själv genom att titta in i sig själv genom spegeln. Och därefter skulle hon kunna få ordning på och tygla sitt humör.

Hon koncentrade sig gruvligt och talade till sig själv med lugn och fast röst, varje ord uttalades för sig. Ingen hets. Bara lugn.

Plötsligt försvann hon in i sig själv. Det sista hon såg var de isande ögonen. Och den ordformade munnen.

Hon talade fortfarande till sig själv. Upprepade det hon läst. Orden strömmade in i hjärnan. Tills de tystnade.
Lugnet spred sig inom henne. Hon hörde sin inre röst som manade till sans. Sans. Sans. Sans.
Allting blev mörkt omkring henne. Tystnaden blev fullständig. Hypnosen var djup. Hon satt fast i sitt inre.

-Elin, vad gör du?

Hon väcktes av sin mammas röst. Det måtte ha varit den som fick henne att komma tillbaka. Den vassa och uppfordrande rösten.

Hon stirrade in i sig själv, hon stod fortfarande kvar vid spegeln. Hon såg sin mammas korpulenta figur bakom sig. Ansiktet som skar luften med sin spetsiga utstrålning. Så olik Elin. Med det vackra, hjärtformade ansiktet. Den smala vackra näsan och de grönblå ögonen. Moderns med sitt spetsiga men ändå nästan upplösta ansikte. Alltid ilsket och gnetigt.

Det underliga var, Elin kände ingen ilska. Bara lättnad.
Hon tittade på sin mamma.
-Jag bara övar mig på att bli lugn. Sa hon. Att inte bli arg för allting. Jag vill inte bli som du, mamma. Jag vill vara glad och lycklig och arg bara ibland.
-Vad menar du med det? Mammans hårda stämma skar som en kniv i Elins hjärna.
Hon fick åter koncentrera sig för att inte låta ilskan löpa ut ur hennes mun. Men bara en kort stund. Därefter kände hon åter lugnet.
-Jag vill inte vara ilsken alltid. Som du. Och nu vet jag att jag kan känna mig lugn. För jag vet hur jag ska göra.
- Har du tappat koncepterna unge, sa mamma.
-Nej, inte alls. Jag känner ingen ilska. Det är lugnt mamma. Nu ska jag gå och lägga mig.
Modern stirrade häpet på sin dotter. Vad hade tagit åt flickebarnet? Hon suckade och de tunga axlarna höjdes och sänktes utan entusiasm.
Hon vände ryggen till barnet. Hennes vackraste barn. Hennes allt. Och funderade en stund.
Vände sig åter mot dotterns spegelbild.
-Du har rätt, jag är alldeles för ofta arg, sa hon. Jag ska tänka över det. Precis som du har gjort. Varje dag är en ny resa. Jag älskar dig.
Åter vände hon på klacken och gick ut ur rummet.

Elin log ett hemlighetsfullt leende mot sig själv. Och bakom ögat såg hon en annan Elin. Den Elin som hon lockat fram. Förnöjt gick hon in i badrummet. Borstade tänder och gick sedan till sängs. Övertygad om att hon lärt sig att hantera ilskan.
-God natt Elin, sa hon innan hon släckte sänglampan.
-God natt Elin, sa hennes inre röst.

Hon somnade ovaggat. Nöjd och lätt till sinnes.