Skrivpuff 133- Att krossa ett hjärta

Linnea tittade på honom, genom sitt fönster över gården och in genom hans fönster.
Adrian satt böjd över sitt skrivbord. Hans hållning underströk allvar.
Ena handen rörde sig. Han skrev. Eller ritade. Hon visste inte. Han höll telefonluren mot örat. Munnen rörde sig inte, hon förstod att han lyssnade. Plötsligt vände han huvudet mot hennes håll. Som om någonting sagts om henne.

Han såg på henne. Det glittrade till i hans ögon och han log mot henne. Ett sorgset leende. Hon log tillbaka och kände samtidigt rädslan komma krypande.
Hon höjde handen till munnen och blåste iväg en kyss. Hans leende blev än sorgsnare.

-----
En ung man med blont lockigt hår, de vackraste blå ögon hon sett, fast hon knappt vågade titta på honom, ställde sig intill henne vid kaffeautomaten. Hon hade sett honom komma in i pausrummet, slagits av hans skönhet och därför skyndat sig att vända sig mot automaten, för att inte röja hur tagen hon blev.

-Bäst är det vanliga kaffet, sa han. Rösten var mörk och en aning hes. Av någon underlig anledning tänkte hon direkt att han nog hade knutor på stämbanden. Blev omedelbart full av skratt som absolut ville tränga ut genom munnen. Hon knep ihop, men då hotade skrattet att komma genom näsan som ett fnys.
Hon hostade till.
-Hrmm, svarade hon. Och dolde leendet i armen, som hon fört upp för att inte hosta rätt ut.
-Vi har inte hälsat, sa han och sträckte ut sin hand. Hon tog den och vågade äntligen titta på honom. Välkommen hit, la han till.
-Linnea Ström, sa hon nu med fast röst. Hon lyckades hålla balansen trots att hans blå ögon nästan trängde igenom henne.
Han skrattade till.
-Adrian Fors, sa han. Det var en befrielse att han skrattade. Hon föll in i det. Och fick skratta av sig både det uppdämda skrattet och nervositeten.
-Fors och Ström. Det var ju märkligt, sa hon. Ett sånt sammanträffande.
-Ja inte sant, sa han och höll kvar hennes hand i sin, några sekunder för länge.

Det var första gången hon såg honom. Andra gången var dagen därpå. De satt uppenbarligen i samma projektledning. Och hamnade - som av en slump - bredvid varandra under uppstartsmötet.
Han vände sig mot henne och viskade i hennes öra. Hans varma andedräkt svepte in över de känsliga sensorerna i hennes hud.
-Det är som om du har ett pansar omkring dig, viskade han.
Hon blev så snopen att hon inte lyckades hitta något att svara honom. Vem var denna man? Hur kunde han känna av henne så väl, efter att knappt ha träffat henne mer än några minuter?
-Du är vacker, fortsatte han. Otroligt vacker, om sanningen ska fram.
Han tycktes fundera en stund.
Hon hummade till svar.
-Och jag är gift, la han till.
-Jaha, sa hon och hörde själv hur förbålt dumt det lät.
Mötet avlöpte utan att de sa någonting mer till varandra. Hennes hjärna gick på högvarv. Hon kände någonting. Hett. Lust, insåg hon. Lust till den vackra mannen, Adrian. Hon försökte skaka av sig känslan. Men lyckades dåligt. Hans hand snuddade vid hennes, under bordet. Hon darrade. Och inom henne var det någon som skrek nej. Nej. Nej. Och sekunderna efter ja. Ja. Ja.

En vecka gick. Han fick henne att berätta hela sitt livs historia. Utan att han egentligen gjorde någonting annat än lyssna. Hon berättade om sitt pansar, skalet som var hennes skydd mot omvärlden. Rädslan för att visa sitt rätta jag. Linnea visade det för Adrian. Och han accpeterade henne som hon var.
Och sedan inledde de en relation. En sexuell, en sensuell, en hungerns relation. Hon kunde inte få nog. Han kunde inte heller få nog. Och inte mycket presterade de av arbete. Hungern var förtärande samtidigt som den fick sin näring genom deras ständiga möten, kärleksmöten. Det var en hunger hon aldrig tidigare upplevt.
Han sa att han älskade henne, Linnea. Hon sa att hon älskade honom, Adrian.

------

Hon såg honom lägga ned luren. En långsam rörelse. Huvudet böjt. Om hon koncentrerade sig tyckte hon sig se tårar i hans ögon. Inuti dog någonting. Glädjen. Och någonting annat svart och tungt steg i hennes bröst.

Han vände sig mot hennes fönster, mot henne. Han skakade sakta på huvudet, reste sig från stolen och gick ut ur rummet.
Hennes första instinkt var att fly. Hon ville ingenting veta. Hon ville ingenting höra. Ingenting annat än kärleksord.
Men hon flydde inte. Hon stod istället som förstelnad, förstenad kvar på samma plats.
Så stod han i hennes dörröppning, klev in. Och stängde dörren efter sig.
I ögonen stod tårar. De älskade ögonen.
-Min fru har förstått att vi har en relation, att jag älskar dig. Hon säger att om jag inte slutar träffa dig, jag får inte ens tala med dig mer, så går hon ifrån mig och tar barnen med sig. Jag får aldrig mer träffa dem, säger hon. Jag har inget val, Linnea, jag har inget val.
Förlamningen ville inte släppa. Hon stirrade på honom. Oförmögen att ta in det han sagt. Och ändå hörde hon vartenda ord. Det var som om någon hade skrikit direkt in i varenda cell.
-Jag förstår, var det enda hon förmådde säga. Jag förstår.
Linnea trodde för ett ögonblick att hon skulle dö. Där. Och hon önskade att det var så.
-Förlåt Linnea. Förlåt mig. Men jag kan inte välja bort mina barn.
Han slog händerna för ansiktet. Och grät så att han skakade.
-Jag förstår Adrian.
Han lugnade sig. Drog med baksidan av handen över ögon och näsa. Rättade till ansiktsdragen och vände på klacken och gick ut ur hennes rum.

Linnea satte sig mot väggen, på golvet. Hon kände sig tömd. Tom som ett ihågligt nötskal.
Hon kunde inte gråta. Det var som om pansaret hade slagit till runt henne igen. Ingenting kände hon.
Hon tog sin jacka från hängaren. Satte den på sig och gick ut från jobbet. Hon ville aldrig mer komma tillbaka. Men visste att hon måste.

Hennes hjärta var fullständigt krossat. Men på utsidan syntes ingenting.