Skrivpuff 126- Släkthuset

Jag stod utanför huset. Det hus som jag hade sett utannonserad som till salu och som jag genast hade förälskat mig i. Så där hastigt, fjärilsfladdrande och uppslukande. Som i en förälskelse.
Husets fantastiska form, det lite vildvuxna runt omkring. Trädgården med bara vilda växter och en och annan bonnväxt. Det var ännu vackrare än jag hade kunnat föreställa mig. Bilden i annonsen gav inte en rättvis bild av hur det såg ut i verkligheten.

Det mest märkliga med annonsen var att det inte fanns något telefonnummer, bara en adress. Det var heller inte en mäklare som stod för annonsen, den tycktes helt privat.
Så, tänkte jag, jag åker väl ut på vinst och förlust då. Har de inget telefonnummer kan jag ju rimligen inte heller ta kontakt för visningstid.

Jag körde till vänster vid skogsdungen där en brevlåda, röd och grann, stod i kanten av vägen. Solen lyste med sin närvaro. Försommardagen var härlig, frodig och varm. Jag kände mig lite stel men framför allt törstig och varm, när jag svängde in min lilla Folkvagnsbubbla på skogsvägen. Längtade efter vatten, men hade naturligtvis glömt att ta med mig. Och här fanns inte kiosk så långt ögat kunde nå.

Framme vid huset stannade jag alltså bilen. Gick ur och blev ännu mer förälskad. Huset var alldeles bedårande.
Det verkade öde eller ödsligt. Kanske.
Efter att ha stått och tittat en stund öppnade jag grinden, som var skinande vit och verkade nymålad. Försiktigt tassade jag på mjuka fötter in genom grinden och stod på grusgången, som var aningen övervuxen. Jag ropade. Men fick inget svar.
Jag gick runt huset och studerade det. Allt var välhållet och såg skinande ut. Allt från fönsterfoder till tak. Verandan var riktad mot söder och måste följaktligen ligga i solen hela dagarna, i princip. Det tyckte jag om. Det borgade för att där var varmt och skönt.

Jag såg inte till ett liv. Inte ens en liten katt. Inte ens en fågel. Det fick mig att fundera men jag bestämde mig för att knacka på. Nu eller aldrig, tänkte jag. Det här huset vill jag ha. Och jag är säkert ensam som spekulant dessutom.

Plötsligt hörde jag flera bilars motorer närma sig. I ett och samma svep kom där fyra stycken. Ur bilarna rusade två familjer, ett äldre par och två kvinnor som tog varandras händer och samtliga knuffade sig igenom grindöppningen samtidigt. Det såg lustigt ut.
Jag stod precis på trappen beredd att knacka på när samtliga personer som precis anlänt tvärstannade. De insåg att jag var först. Ett mummel utbröt. Och jag kände oron krypa i hela kroppen. Någonting stod inte rätt till. Varför kom alla de här personerna samtidigt? Och varför reagerade de så märkligt på min närvaro?

Jag skakade av mig obehaget och vände mig mot dörren och tog dörrkläppen och slog några gånger mot dörren.
Inte ett ljud hördes där inne.

-Mamma, jag är kissnödig, började plötsligt ett av barnen kvirra.
-Ja men kissa i buskarna då, fräste den uppenbart irriterade mamman.
-Men jag vill inte kissa i buskarna. De sticks. Kvirrade barnet högre.
-Kissa på gräsmattan då, fräste mamman än mer irriterat.
-Men jag vill inte kissa på gräsmattan, det är äckligt. Och det kan komma myror.
Mamman svarade inte på det. Och jag slog ytterligare två gånger med kläppen, fast hårdare.

Då hörde jag ett hasande ljud inifrån huset. Och så öppnades dörren.
Där stod en gammal man. Han var så gammal att jag trodde att han skulle gå i tusen bitar om någon så mycket som viskade någonting till honom.

-Så trevligt att ni är så många som kan komma idag, knarrade den ålderstigna mannen.
Uppenbarligen hade jag missat någonting i annonsen. Men vad?

-Hej, sa jag tveksamt och sträckte fram min högra hand till hälsning. Karin Andersdotter heter jag.
-Jo, jag vet det, sa den knarrande. Jag är din mormors kusin. REsten här utanför är dina släktingar. Sysslingar, bryllingar och andra avlägsna släktingar.

Först stirrade jag häpet och stumt på gamlingen. Därefter vände jag mig om och såg på dem som stod nedaför trappen. De såg alla lika förvånade ut. Och förstummade. Till och med kvirrande barnet hade tystnat i ett rapp.

-Jaja, sa gamlingen. Se inte så förvånade ut. Jag har ju kallat er hit idag. För att fånga ert intresse la jag in bilden på huset med Till salu som rubrik. För jag visste att ni alla undermedvetet kände igen huset. Det här är det hus som har gått i arv i flera generationer. Ni har sett det på målningar, på fotografier och i tidningar. För här kommer ni alla i grunden från. Detta hus har överlevt hur många människor som helst. Och det håller sig lika fräscht oavsett vem som bor här. Jag vill se om ni var intresserade av huset. OCh jag ville framför allt se vem jag tycker ska få huset när jag dör.

Häpnaden bland oss som stod församlade där på trappen och nedanför var inte mindre, efter gamlingens utläggning. Hur kunde han veta att vi skulle komma? Det var helt obegripligt.
-Jag är 105 år gammal, sa han. Jag vet att jag kommer att dö snart. Därför är ni här.
Det är viktigt att rätt persona av er får huset efter min död. För är det fel kommer huset genast att förfalla. ÄR det rätt, kommer huset att stå sig ännu i många generationer. Var så goda och stig på.
Den åldrige mannen öppnade dörren på vid gavel. Huset hade sett ganska litet ut på utsidan, men det var gigantiskt inuti. Återigen spred sig förvåningen bland oss. Vi inte ens hälsade på varandra.

Mannen bjöd in oss i en matsal där bordet var dukat för exakt så många personer som vi var. Han visade oss våra platser och stapplade till sist fram till högsätet, på ena kortsidan och satte sig. Vi satte oss direkt efter honom. Som på en gemensam signal drog samtliga ut sina stolar och damp ned.
Fortfarande var det ingen av oss som sa någonting. Vi väntade med spänning på vad vår åldrige släkting skulle säga. Om han nu var vår släkting?
Men han sa ingenting. Och ingen av oss visste vad han förväntade sig. Hans immiga blå ögon svepte över oss, en efter en granskade han. Någon böjde huvudet. En annan tittade rakt fram och inte på honom. Tankarna for runt i mitt huvud.
När hans blick landade på mig, bestämde jag mig på en hundradels sekund och fäste därefter blicken på hans ögon. Han log ett snabbt leende och passerade mig och fortsatte runt bordet.
Jag följde med hans blick runt. Och upptäckte att ingen av de andra hade modet att titta honom i ögonen.
När blicken vandrat färdigt suckade han.
-Nå, sa han uppmanande.
Och i det ögonblicket uppstod ett sorl.Sorlet övergick i gräl mellan de olika familjer som satt runt bordet.
Den ena efter den andra hävdade rätten till huset. BArnet som kvirrat om hur kissnödig han var, började omedelbart att åter gnälla om hur kissnödig han var. Mamman fräste åt honom och fortsatte sedan att bråka med kvinnan mittemot. Männen lutade sig mot varandra och visade tänderna. Nävar flög upp och slagsmål utbröt. Kvinnorna skrek åt varandra och barnen grät.

Den ålderstigne mannen sa ingenting. Han tittade på dem och log snett. Sen vände han
sig mot mig och log vänligt istället och så blinkade han med ena ögat. Jag log tillbaka. Och kände inom mig att det var jag som var den utvalda. Men åldringen sa ingenting.

Plötsligt reste han sig upp. Höjde händerna och sedan sänkte han dem som till tystnad.
Alla stannade upp i sina gräl, slagsmål eller gnällande gråt.
-Nu blir det mat, sen får ni gå. Så ska jag fundera på vem som är värdig huset.
Allas blickar riktades mot mig. Jag var ju den enda som inte vare sig skrikit eller grälat eller slagits. Jag hade stilla suttit på min plats.
-Det är hon, skrek en av männen. Hon är en häxa. Förtrollad. Hon har fått oss att slåss.
Jag gapade, förfärad. OCh kippade efter luft, som en fisk på torra land. Men jag sa ingenting.
-Nej, det är inte hon. Sa vår 105-årige släkting. Det är ni själva. Sätt er nu, uppmanade han.
Samtliga satte sig åter. Rättade till skjortor som dragits ur byxlinningen. Torkade bort snor ur näsorna och drog håret bakåt. I nämnd ordning. Inte ett ljud sades sedan under hela måltiden. Samtliga livrädda att de skulle bli arvslösa.

När maten var uppäten, reste sig släktens äldste. Slätade ut byxorna som skrynklat sig en aning. Gjorde en svepande rörelse, som för att dirigera en orkester. Alla församlade förstod ändå gesten och reste sig. På tysta fötter smög de sig ut ur huset. Inte ett tack, inte ett hej då.
Jag vände mig mot min nyvunne släkting och tog honom i handen.
-Tack, sa jag. Det var god mat. Och det var roligt att få träffa en nyvunnen släkting.
-Tack själv, log han. Vänta här en stund.
När alla utom jag kommit ut ur huset, stängde han dörren. Jag kunde känna hur de andra vände sig om och skickade elaka och ondsinta tankar mot mig. MEn jag stod kvar. Jag hade inte gjort någonting.
-Du får huset. För du var den minst giriga. Och för att du liknar din mormor så ofantligt. Lika fjärilslik och vacker. Lika vänlig och du begriper mer än de andra någonsin kommer att göra.
-Men berätta om huset. Varför är det så magiskt? Jag darrade av lycka, av oro, av förvirring och av lättnad.
-Det ska jag berätta en annan dag, sa han. Det viktiga var att du kom. Det säger mer än du anar. Nu måste jag ta adjö och gå och lägga mig och vila.

På darrande ben gick jag ut ur huset. Utanför stod alla de andra. Jag gick ut genom grinden och fram till min bil. Illviljan kunde jag nästan ta på, så kraftig var den. De stirrade stint och ondskefullt på mig, tyckte jag. Men jag satte mig i bilen, utan att ha sagt ett ljud. Körde därifrån och hoppades att jag aldrig mer skulle behöva se dem.

Dagen efter fick jag en ingivelse. Min gamla mormorskusin var död. Inte för att jag visste, men jag kände det så starkt. Jag satte mig åter i min bil och körde de långa milen till huset. Där utanför stod en ambulans och ut ur huset bar två män en bår. På båren låg min nyvunne vän och släkting. Han var död. Och på hans läppar syntes skymten av ett leende. Samma leende som han skickat mig tvärsöver bordet föregående dag. ETt leende i samförstånd. På hans bröst låg ett kuvert. Till Karin Andersdotter stod det. Jag tog kuvertet. Öppnade det och läste.

"Kära Karin! När du läser det här är jag död. Du ska inte vara rädd. Huset har jag testamenterat till dig. Min advokat har sedan länge testamentet. Jag har alltid velat att du skulle få det. Men jag var tvungen att se hur de andra var, för att vara helt säker. Det blev jag. De giriga skall ingenting ha. Jag har inte längre krafter att skriva mer, men du kommer att få veta historien om huset under tiden du bor här. Den kommer till dig. Käraste hälsningar mormorskusin Anders Svedenius"

Jag darrade av lycka. Och smekte lätt över den avlidnes kind.
-Tack, viskade jag. Männen som kommit ut med båren, ställde in den i ambulansen. Sen körde de därifrån. Jag kände mig fast förvissad om att jag skulle få veta husets historia så småningom. Varför visste jag inte. Men jag kände det så starkt att det måste vara sant.

Och jag fick veta. Men det är en annan historia.