Skrivpuffsuppgift 335- Att öppna en lucka

Sara ställde sig i dörröppningen in till sovrummet. Hon tittade på sin sovande man. Han låg alldeles stilla på rygg. Ansiktet var fridfullt och det enda som hördes i rummet var de lugna andetagen. Han sov djupt och till synes drömlöst. Sara kunde minnas hur det var i början av deras liv tillsammans.

Hur bedårad, hur tjusad hade hon inte varit. Det knottrade sig på hennes hud av bara tanken på hur det var. Då och nu fast på helt olika sätt.

Klas klev rakt in i henne, den där gången för en herrans massa år sedan. Han var ömsint, tystlåten och intellektuell. Han hade humor som var så torr att det inte alltid hade varit lätt att förstå när det var skämt och när det var allvar. Det var egentligen ingenting märkvärdigt med Klas, men han var Klas. Rakt igenom, på något märkvärdigt vis. Han gjorde inget väsen av sig. Han var. Det fanns ingen annan förklaring.

Klas sa faktiskt sällan någonting alls om sig själv eller om vad han tänkte. Själv hade hon pladdrat på, i vanlig ordning, som om ingen tid fick gå förlorad. Fast det inte var så alls. Det fanns hur mycket tid som helst, men Sara visste inte att dröja, det var helt enkelt så hon fungerade.
Hon berättade, han var tyst. Hon lyssnade, men han var fortfarande tyst. Så hon fick börja gissa. Så var det, mindes hon nu. Hon fick helt enkelt gissa.

Men Klas var tack och lov dålig på att dölja sina känslor. Fast det var han omedveten om. Men han sa ingenting. Under lång tid, kom ingenting riktigt fram som kunde Sara något om hans historia, något om honom själv. Sara fortsatte att gissa och gissningar blev med tiden allt mer kvalificerade. Det roade henne, faktiskt.

Sara tassade nu fram till sängen och böjde sig ned, kysste Klas på munnen. Hon strök över hans bleka panna. I det att hon gjorde så, öppnade han ögonen och hon skrattade till. Han tittade nämligen förskräckt på henne. Som om hon hade skrämt honom.

-God morgon älskling, nu ska jag strax åka, sa hon leende. Blev du rädd?
-Nej, jag blev inte rädd, svarade han. Sov djupt bara.
Klas drog ned sin hustru till sig. Hans kroppsvärme spred sig till henne och han snusade in hennes doft av parfym och nytvättat hår. Den välbekanta doften av hans kvinna.
Den där lite unkna och kvardröjande lukten av älskog och sömn låg över hans hud. Hon tyckte om den.
-Lycka till idag, viskade han i hennes öra och höll om henne hårt. Jag älskar dig.
-Jag älskar dig, viskade hon tillbaka. Jag ringer så snart jag är klar. Hämtar du mig på Sturup?
-Självklart, svarade Klas.

Sara reste sig upp och gick ut ur rummet. Hon ångrade sig och gick tillbaka, stannade åter till i dörröppninge och blåste en kyss mot sin man. Han tittade på henne med en blick som inte gick att ta miste på, den var bara kärlek. Han formade läpparna i en kyss, Sara rös av välbehag. Sedan gick hon.

Hon tog på sig kappan och gick ut genom ytterdörren. Det var råkallt ute. Taxin stod nedanför och väntade. Chauffören klev ut ur bilen och gick runt den och öppnade dörren till passagerarsätet åt Sara. Det skulle ta tjugofem minuter till flygplatsen och hon hade tid till lite eftertanke. Skönt nog var chauffören inte den pratsamma typen och hon kunde krypa in i sig själv och kura där.

Tankarna for omkring en stund, men så fick hon åter fatt i den tidiga morgonens funderingar på Klas och hur det hade varit.
Sara hade aldrig tröttnat på honom. Aldrig känt att hon inte stod ut, men ibland hade hon blivit tokig på honom. Främst för att han aldrig sa något om vad som försiggick i hans huvud. Vad känner du nu, hade hon ofta frågat. Men sällan fått något svar. Annat än möjligen någonting skämtsamt, torrt skämtsamt.

Men så en dag, hände något. Sara förstod att det handlade om förtrolighet, men också om att det i längden inte går att hålla vem man är dold för den man älskar. Det var som om dammluckan äntligen kunde öppnas. Och då kom allt. Alla känslor, alla sorger och all ångest. Allt det hon hade känt, men han aldrig berättat om. Den dagen var en dag av tröst, och hon höll den som en av de största dagarna. Då fick hon stora delar av sin mans riktiga historia. Det hon hade vetat intuitivt.

Sedan den dagen var Klas en mycket gladare människa. Han var sig lik på de allra flesta sätt, men han var definitivt mycket gladare och öppnare. Och hon slapp för det mesta att gissa. Det gav deras äktenskap en skjuts framåt.

-Jag dög ingenting till, hade han sagt. Jag har aldrig fått vara någonting annat än den snälle killen. Ingen självkänsla, inte har jag vågat visa ilska, inte skrattat tillräckligt. Och jag kan inte förmå mig till att känna riktig lycka. Annat än tillsammans med dig. Och inte riktig ilska heller. För det är farligt med ilska. Jag hatar konflikter, för att det inte har varit tillåtet. Jag har varit deprimerad långa tider och djupt sorgsen. Det var den enda känsla som var tillåten i min uppväxt. Sorg.
-Sorg, sa Klas. Vem bärs i livet av att ständigt känna sorg? Samtidigt har kraven på mig alltid varit höga. Jag måste bli någonting. Vara någonting viktigt. Och det blev jag ju, är jag ju. Men tråkig har jag alltid varit och ångest har jag alltid haft. Över allt och ingenting. Att du älskar mig är obegripligt.
-Att jag älskar dig är fullt begripligt, hade hon svarat. Du är min stora kärlek, och det är fullständigt logiskt. Hade hon sagt och känt glädjen inom sig.

Dammluckan behövde aldrig stängas igen. Klas förstod att det fanns kraft i henne, Sara, kraft nog att hålla emot. Nu och då hade han berättat ett fragment från sitt liv. Och hon pusslade och la den ena biten efter den andra. Pusslet skulle kanske aldrig bli färdigt. Men vems pussel är någonsin färdiglagt förrän den dag livet avslutas, hade hon tänkt. Tänkte hon nu.

Taxin stannade plötsligt och Sara vaknade ur sin tankevärld. Hon betalade rundligt och klev ut i den fortfarande kyliga luften. Hon tittade ut mot flygplatsen, tog ett par långa kliv över gatan och in i transithallen. Tankarna på Klas och hennes liv, försvann i en hast. Nu gällde det henne själv, hennes framtid. Hon var fylld av förväntan och spänning.