Skrivpuffsuppgift 337 - En bomb

-Får jag be om tystnad, tack.
Sorlet kring middagsbordet avstannade.

Det skrapande ljudet när en stol dras ut från bordet har den karaktären av signal till omgivningen. Det var alltså det snarare än Johans ord som fick folk att tystna.

Johan harklade sig. Adamsäpplet guppade till när han svalde en extra gång.

-Vi har någonting att fira idag, sa han och blinkade till Sara. Johan var ingen gamäng, snarare en tillbakadragen och timid människa, därför fick blinkningen Sara att skratta till. Det lät som ett gnäggande och hon tystnade snabbt när allas blickar vändes mot henne istället.
Johan vägde på hälarna. Tyst, som om han samlade sig en aning.

Sara försvann i det förflutna, tankarna förde henne lång tid tillbaka och framåt igen.
Hur hon och Johan hade blivit vänner, när de började första klass. Barndomen i Kivik, barndomen i Kristianstad. Även om inte Johans föräldrar hade sommarstuga i Kivik, tillbringade Johan själv många somrar där med Sara och hennes bror, Anton.
Hon mindes deras första sommardopp i Havet. Hon mindes också sin första kärlek Lars och Johan som blev både svartsjuk och ledsen. Hur hon hade vinglat mellan de två och bestämt sig för ingen. Johan och hon pratade om det, blev de allra bästa vänner istället. Och aldrig mer talade de om det därefter.

Efter ungdomstiden i Kristianstad for de samtidigt till Lund för att läsa på universitetet. Johan till ingengör och hon själv till jurist, ett val som hon ångrat många gånger om. Johan passade bra i sitt yrke, hon inte alls i sitt. Juridiken var en träaktig vetenskap, Sara opponerade sig hela tiden. Och passade aldrig riktigt in i kåren av jurister. Tyckte hon själv. Men valet var en revolt mot mammas och pappas bohemiska och konstnärliga inriktning. Hon ville inte bli som dem, då. De protesterade och hänvisade till hennes talang som skribent. De ville att hon skulle bli journalist. Därför blev hon jurist. Först nu, vid pass femtio år, tog hon sitt förnuft till fånga och gjorde precis det som föräldrarna hade insett var hennes talang. Hon skrev, för brinnande livet. För att ta igen alla år då jag inte skrev en rad, annat än åtal brukade hon säga till Klas när han frågade varför.

Johan gifte sig så småningom med Vickan som blev hårfrisörska. Hon var sommargranntjejen i Kivik. Sara tänkte på hur orättvist det var. Johan hade älskat Viktoria så mycket som man bara kunde begära av en människa. Men Viktoria träffade en annan man, en rörmokare från trakten, en riktig kraftkarl. Och Johan och hon skilde sig, det var flera år sedan, men Johan hade aldrig kommit över henne. Han ville helt enkelt inte.
Sara gifte sig med Tomas, läkarstudenten från Lund. Han misshandlade henne. Och äktenskapet var en ren och skär misär, men varade ändå i ett decennium. Vad det var som gjorde att hon inte kunde ta sig ur, hade tagit henne ytterligare tio år att förstå. Fyra döttrar födde hon och kunde därför inte ångra sitt äktenskap. Trots allt hade flickorna kommit till i det. Tomas hade knäckt henne på fler än ett sätt. Och hur svårt hade det inte varit att dölja vad han gjorde henne, inför kolleger och poliser hon träffade. Hon blev mästare på att täcka skador, i alla fall. Men barnen var förskonade. Eftersom de var så små när hon äntligen tog sig ur sitt äktenskap. Hon var i alla fall lycklig för det.

Runt bordet satt nu alla deras vänner, vänner som genom året kommit till och några som varit med sedan ungdomen. Hon gled med blicken över dem. Glad över att de satt här med henne och Klas. Vänner som Klas och hon fått gemensamt de år de levt tillsammans. De var totalt tjugofyra runt det gamla och enorma ekbord, som hon och Klas ropat in på en auktion i Italien för många år sedan. Det var slitet och rispigt, men vackert. Vilket sjå det hade varit att få det transporterat hem till Lund. Hon log för sig själv när hon tänkte på det.
Samtidigt knackade Johan henne på axeln och bröt hennes tankar.


-Sara har fått ett kontrakt med bokförlaget Minbok och hennes bok Vintersaga kommer ut till hösten, fortsatte Johan. Det är helt fantastiskt och jag är så glad för hennes skull. Jag är säker på att Anna-Karin och Gunnar höjer sina himmelska glas för sin dotter, stolta, där de sitter på molnkanten och dinglar med benen.
Rösten darrade knappt märkbart till. Sara log stort och varmt mot honom, väl medveten om att Johan ansträngde sig för att hålla talet till henne. Hon nickade ett tack. Han höjde sitt glas mot henne. Övriga runt bordet höjde även de sina glas.
Sara skrattade nu högt för att dölja rörelsen, sorgen och glädjen blandad.

-Tack kära vänner, sa hon och skålade med dem alla.

-Ja må du leva ut i hundrade år, sjöng Klas alldeles malplacé. Sara skrattade igen.
-Älskling, helt fel, log hon.
-Ånej du, svarade Klas. Jag vill att du ska leva i hundrade år, så att du kan skriva intelligenta romaner och glädja världen i jättemånga år. Han höjde åter sitt glas mot henne och skickade en stolt slängkyss över bordet.

Johan harklade sig på nytt.
-Jag hade en sak till, sa han. Sorlet som tilltagit stannade åter av.
-Jag och Vickan ska gifta om oss.
Alla runt bordet stirrade förbluffat på honom. Det var som om en bomb brisserat i rummet och alla blivit döva av smällen. Munnar rörde sig, men ingen hörde ett ljud.

Sara blev mest förvånad av dem alla. Vem ska han gifta om sig med, tänkte hon men i en plötslig insikt förstod hon hur det förhöll sig. Hon tittade förvirrat än på Johan än på Vickan, som satt vid andra änden.
-Med varandra, fortsatte Johan. Han hade velat förhala det hela en aning. Han böjde sitt huvud bakåt och skrattade högt och med en glädje som väl ingen kunde ta miste på.
-Med varandra, upprepade han. Vickan skrattade också hon. Mest för att hans skratt smittade, men också för att det var så roligt med de reaktioner hon studerat bland vännerna vid bordet.
Blickarna vändes nu mot henne, för en bekräftelse.
-Ja det är sant, sa hon och slog ut armarna, så att hon faktiskt viftade till sin bordsherre, den mycket stela Jesper - det fanns en anledning till att de två fick varandra till bordet, naturligtvis. Hon skulle liva upp honom och han skulle möjligen kunna göra henne lite gott med mer intellektuella diskussioner. Nu slog han ut sitt glas i rena förskräckelsen och det röda vinet rann ned i knäet på Eva, som satt på hans andra sida. Hon reste sig dock snabbt och förhindrade en katastrof på sin limegröna klänning. Eva tog en servett och lyckades få bort vinet innan det fastande.
-Guskelov för siden, utropade hon. Och satte sig därpå. Ingen brydde sig om Vickans lilla fadäs. Alla var förvånade och glada.

-Men, utropade Sara, hurra! Vad roligt.
Hon blev uppriktigt glad. De bästa vännerna skulle återförenas.

-Ett fyrfaldigt leve för brudparet, utropade Klas.
-Du är i Skåne, ett trefaldigt, ska det vara. Skrek någon över bordet, för att överrösta Klas.
-Jaja, ett trefaldigt leve för brudparet, då. Hurra hurra hurra.