Skrivpuffsuppgift 345 - Nedräkning

Hon räknade tyst inom sig tio, nio, åtta, sju..ett. Där kom första slaget. Rakt i magen.
Sara tappade andan och vek sig dubbel. Hon tog emot slaget utan att gråta. Hon gjorde inte en min, men kroppen ville vika sig av sig själv. Fastän hon kämpade emot var impulsen alldeles för stark.
När hon vek sig, slog han ett slag över nacken med bredsidan av handen och då föll hon till marken, som en kalv vars ben snarats åt i ett lasso. Inte heller det kunde hon hindra.

Därfter vände Tomas på klacken, gick ut ur rummet. Hon hörde honom gå in i sovrummet. En låda drogs ut, någonting skramlade, det lät som piller.
Sara hade svårt att andas. Det gjorde ont i nacken och hon kräktes.

Tomas återvände, ställde sig ovanför henne.
-Du får skylla dig själv, sa han kallt. Du vet hur arg jag blir när du inte gör som jag säger.
Han gick ut ur rummet, hon hörde honom åter dra ut en låda. Men inga andra ljud nådde henne. Därefter hörde hon honom i hallen, galgen slamrade mot kapphängaren när han tog av sin jacka. Dörren slogs igen, hårt.

Med möda reste hon sig från golvet. Gick ut i köket och hämtade från städskåpet en svabb, skurhinken och skurmedlet. Hon kände sig svimfärdig, men stod inte ut med lukten från maginnehållet. Sara skurade golvet och trots värken i nacken började hon med en frenesi hon inte trodde gick att uppbåda, städa hela lägenheten.

Hon visste att han snart skulle komma tillbaka, med ånger i blicken och med en blomma i handen. Hon visste det lika säkert som att hon inte var klok. Och inte han heller.
Hon städade, putsade och dammade. Sedan gick hon till sängen och la sig. Hon hade ont. Men hon grät inte, inte en tår. Hon hade vant sig, konstaterade hon inte utan självironi.

Ytterdörren öppnades och hon räknade åter ned från tio till ett.

-Förlåt, rösten ångade av dåligt samvete. Sara svarade inte. Hon blundade istället och låtsades sova. Han la sig intill henne.
-Men du vet ju att du provocerar mig. Hans röst var len. Jag älskar dig, mer än någonting annat. Det är därför jag är så rädd att förlora dig.
Han viskade i hennes öra och andades varm luft rakt in i henne.
-Jag älskar dig också, sa hon till sist. Jag vet att jag var dum.
Hon trodde knappt på att hon sa det, själv. Men någonstans var det en röst som talade om för henne att det var synd om honom. Att han faktiskt älskade henne och ville henne väl.
Tomas började smeka henne över brösten och ned över magen. Hon kände hur bröstvårtorna styvnade och lusten kom till henne. Hon älskade honom, ja det gjorde hon. Intensivt.
Hon förstod honom inte, men älskade honom.
Det var ingen idé att fråga varför han slog henne. Risken var att han skulle slå henne igen, och den ville hon inte ta. Istället lät hon lusten komma.

Hon vände sig mot honom och deras munnar var nära, luften hon andades ut var den luft han andades in och tvärtom. Han förde sina läppar mot hennes, kyssen smakade gott. Han smakade gott, doftade gott. Och hon njöt. Längst bak i huvudet, var det en helt annan röst som sa till henne att hon var galen. Men den rösten ignorerade hon. Istället smekte hon honom över könet, som var styvt och stort. Hon rös av vällust.