Skrivpuffsuppgift 339v- Ett bidrag

Sara kom pulsande upp för gången till föräldrarnas hus. Det var verkligen kallt och vintern äntligen kommen. Så här mycket snö hade de inte haft sen hon var barn. Istapparna hängde längs med takrännor och på grannens jättelika gran.

Bakom henne drog de två större flickorna Klara och Becka,sex och fem år gamla, sin lillasyster Linnea, vid den tiden två år, genom snön. De ramlade titt som tätt och drog ned varandra så att de hamnade som en liten sprattlig och skrattande hög bakom Sara. Hon kunde inte hjälpa dem eftersom magen nu var så stor att det var en hel omöjlighet för Sara att böja sig. Tvärtom gjorde det henne otymplig och hon hade stora svårigheter att ensam ta sig fram i den halvmeter djupa snön.
Dagen före hade de haft snöstorm och de flesta människor höll sig hemma.

Sara var trött och inte på humör att kämpa med barnen så hon lät dem helt sonika vara. De fick ta sig fram bäst de gitte.
Sara ville in till sin mamma och pappa. Hon behövde ha deras hjälp ett par dagar. Till dess att hon kunde klara av att ha alla flickorna hos sig, ville hon att Gunnar och Anna-Karin skulle ta hand om dem. Hon visste att det inte skulle vara något problem. Barnens morföräldrar älskade att ha dem hos sig. Även om det betydde att de inte fick någonting skrivet.

Hon var bestämd och visste vad det var hon måste göra. Över en natt, en natt som var ett rent helvete, hade hon fått nog. Gravid, tre småtjejer till trots, hon skulle lämna sin plågoande. I nio år och tio månader hade hon levt tillsammans med sin plågoande. I nio år och tio månader hade hon tagit emot så mycket stryk att hon skulle kunnat tapetsera ett helt hem med de foton hon själv tagit på sina skador.
Sara skulle fylla trettio nästa år. Från det hon var tjugo år gammal hade hon levt med dr Tomas Freldén. Han var sju år äldre än hon, och hade gjort AT-tjänst på Landskrona lasarett när de träffades av en slump på en fest. Det var hennes första studieår i Lund. Hon hade blivit störtförälskad i denna till synes spirituella och spännande man. Efter två år hade hon blivit gravid med första flickan. Där någonstans hade hon också börjat förstå vad det var Tomas utsatte henne för. Icke destomindre skaffade hon ytterligare barn och väntade nu sitt fjärde med honom.

Men nu hade hon fått nog. Han hade till sist gått så långt över gränsen för vad hon kunde tåla, att det var dags att bryta upp från ett äktenskap som gjorde henne självdestruktiv.

Hon klev rakt in i föräldrarnas hus.
-Hallå, här kommer vi, ropade hon.
Anna-Karin kom studsande ned för trappen och stannade precis innan hon nått fram till sin dotter.
-Hur ser du ut, sa hon utan anklagelse.
-Ja, hur ser jag ut, svarade Sara. Som jag gjort de senaste i vart fall nio åren. Barnen är utanför och leker i snön. Men jag vill att ni tar hand om dem ett tag, nu över jullovet. Jag måste få vara ensam och jag ska ta våra prylar och flytta. Jag pratade med Karen och Peter. De har sagt att jag får hyra deras trea i stan. JAg flyttar mamma, äntligen.

Hennes mamma stirrade stumt på henne, först. Men sen slog hon ut med händerna.
-Äntligen. Äntligen har du fattat beslutet. Kära barn. Du ser för hemsk ut. Anna-Karin strök med fingrarna över Saras ena kind, där ett långt skärsår sträckte sig längs med hela kind och käklinjen.
-Tack, sa Sara inte utan ironi. Var är pappa?
-Han står i köket och gör skinkan, ett par dagar för tidigt men det är väl okej, han älskar ju skinka! Särskilt julskinka.

Det gick inte att ta miste på hur glad Anna-Karin var, trots sin sorg över hur dottern såg ut.
-Har du anmält honom till polisen nu då?
-Nej mamma, och det tänker jag inte göra. Däremot har jag hittat en terapeut som jag själv ska gå till. Så får det vara som det är. Jag har ingenting sagt till Tomas. Han tror att jag och flickorna är på Burlöv Center och handlar mat. Julmat. Så jävla ironiskt, mamma. Här är det snart jul och jag har väntat med ett sånt här beslut till tre dagar före julafton. När jag ändå har gått i den här sörjan i nästan tio år, så kunde jag väl väntat eller också bestämt mig långt tidigare. Men jag har liksom inte kunnat.
Anna-Karin nickade bara. Hon förstod att det var svårt och hon hade inte kunnat påverka sin dotter hur mycket hon än hade velat.
-Det är aldrig för sent, sa hon till sist.
-Jo nästan, sa Sara. Han sparkade mig i magen också, igår kväll. Jag är bara så glad att jag fattat beslutet. Och vet du..
-Nej, sa Anna-Karin.
-..jag är också så glad att han aldrig skadat barnen och att de aldrig har vetat om att han slagit mig. Det enda de har känt är att han är fientlig, men de känns så trygga ändå. Sara log.
Inom sig visste Anna-Karin att barnen naturligtvis tagit skada, på ett eller annat vis, men hon ville inte göra ont värre. Inte nu.
-Vi tar så gärna hand om dem. Du behöver komma till ro, och så gör vi så att du kommer hit på julafton. Kom in nu och så ska vi äta lite nygjorda köttbullar. Jag ropar in barnen.
-Tack mamma. Sara tog av sig sina ytterkläder. Satte på sig ett par sockor, som var hennes och låg i hallen. Sen gick hon in i köket och tog sin far om magen bakifrån.
Hon snusade in doften av honom. Tryggheten.
-Hej mitt hjärta, sa Gunnar. Vadan detta celebra besök?
-Jag ska flytta ifrån Tomas, sa Sara.
Gunnar kunde inte dölja hur glad han blev. Och inte heller vilken avsky han kände för sin svärson. Och ändå, han bar på en ständig känsla av skuld, Gunnar. Varför hade han inte slagit íhjäl karlsloken för länge sedan. Eller åtminstone gått till polisen. Förvisso tog han hand om sin dotter i nöd, och om sina barnbarn. Men han borde egentligen ha slagit ihjäl Tomas, det borde han.
-Då blir jag glad, sa han nu. Det borde du ha gjort för länge sedan, la han till med lätt anklagande röst. Eller jag borde ha gjort något för länge sedan.
-Nej pappa, det borde du inte. Jag bär själv ansvaret för att jag låtit det gå så långt. Idag har jag varit på sjukhuset. Du ser revan i ansiktet. Den gjorde han med en sax. Inte djupt, inte farligt alls. Men han sparkade mig i magen. Hon pekade mot sin enorma mage. Men det är undersökt, ingen skada skedd. Barnet är hur friskt som helst.
-Den jävulen, sa hennes pappa. Han blev vit i ansiktet. Det är mitt fel. Jag borde ha slagit ihjäl honom.
-Men pappa, jag är vuxen och jag har ansvar själv. Men nu är det i alla fall slut på det här.
- Vi ska strax äta köttbullar, sa Gunnar för att dölja sin rörelse.

Tre små flickor trasslade av sig overaller och stövlar i hallen, de två i köket hörde hur de frustade och skrattade. De små kom inspringande i köket och kastade sig i sin morfars famn. Han lyfte dem en efter en och gav dem varsin puss på kinden.
-Mina gullungar, ropade han förtjust. Mat strax. Är ni hungriga?

De tre flickorna nickade storögt. Mat hos mormor och morfar innebar alltid sånt de verkligen tyckte om. Och lite glass i efterrätt, med varma bär från mormors och morfars egen trädgård, plockade i somras.

Efter middagen satt Sara tillbakalutad i soffan. Hon njöt av att ha lugn. Hon hade stängt sin mobiltelefon, för att inte Tomas skulle kunna nå henne. Strax efter ringde föräldrarnas hemtelefon. Gunnar svarade.
Sara hörde på hans anspända röst att det var Tomas som ringde.
-Nej, nej säger jag, sa Gunnar. DEt kommer inte på fråga.
Sen la han på luren.

-Vad sa han, frågade Sara.
-Ingenting särskilt. Men jag sa att han inte var välkommen hit. Vi får väl se om han tror att ni är här. I vart fall som helst har ju du bilen.
-Ja visst, men jag ger mig av härifrån. Kommer han får ni inte släppa in honom. Jag flyttar till Karens och Peters lägenhet i stan, så länge. I värsta fall ringer ni mig, så ringer jag polisen och anmäler honom.

Hon reste sig mödosamt upp ur soffan och höll om sina flickor.
-Nu är ni duktiga och sköter er, så kommer jag på julafton. Ni får ringa så mycket ni vill, men jag måste jobba lite extra nu före jul.
Flickorna nickade. De älskade att vara hos mormor och morfar, och ingenting kunde vara mindre konstigt än det.

-Här, sa hennes mamma när de skulle skiljas vid dörren. Anna-Karin räckte fram ett kuvert och Sara tog emot det. Ett litet bidrag, du kan se det som en julklapp i förskott.

Sara öppnade inte kuvertet förrän hon satt sig i bilen. I kuvertet låg en bunt tusenlappar. När hon räknade dem kom hon upp till fyra buntar om tio tusenlappar. Fyrtio tusen kronor. Hon la tillbaka dem kuvertet och tänkte att de verkligen kunde komma väl till pass nu. Hon hade bara kläder med sig, barnens och hennes egna. Hon hade fått med sig några lakan, lite handdukar, men ingenting annat.

Hon startade bilen och körde långsamt och mycket försiktigt iväg. Det här var början på hennes nya liv. Den sista tanken på föräldrarna skänkte hon när hon svängde ut på motorvägen till Lund. Vilken tur att pappa inte har gjort sig olycklig för min skull, tänkte hon och drog en lättnadens suck. Samtidigt kände hon oron väckas till liv, ju närmare Lund hon kom.
Karen och Peter skulle hålla tyst, det visste hon. MEn hon kunde ju inte undvika Tomas i all evighet. Sara kände ett styng av dåligt samvete, men sjasade bort det. Det var inte synd om Tomas. Det var han som slog, sparkade och skar. Det var han som hade saboterat deras liv. Inte hon. Fast längst in kände hon samvetet gnaga i alla fall.