Skrivpuffsuppgift 342 - Attityd

-Har du svårt att fatta, sa Tomas och gav Sara en smäll i ansiktet. En lätt smäll, men ändå. Hon ryggade och tog sig för kinden, där hans hand fortfarande kändes. Det stack en aning i huden. Hon försökte säga något, men hittade inga ord. Hjärnan var fullständigt blockerad.
Tomas ögon smalnade och munnen drogs ned i en grimas som fick henne att tänka på hat. Sara förstod ingenting, vad var det hon hade gjort?

-Om jag inte tycker om att du träffar Johan, så menar jag att jag inte tycker om det. Förstår du? Ögonen, de där ögonen, kände hon inte igen. Vackra ögon, som blev så otäckt elaka. Och alls inte vackra längre. Och inte förstod hon vad han menade. Jo, hon förstod vad han sa, på ett intellektuellt plan. Men på något sätt var det så obegripligt att hon ändå inte förstod.

Ändå nickade hon. Bekräftade honom. Inom sig kände hon en vämjelse, ett äckel, ett förakt. Mot sig själv. Men hon kunde inte för sitt liv få grepp om vad det var som hände henne. Vad det var som gjorde att hon inte skrek, slogs, sprang därifrån? Att hon inte bara sa att hon hatade honom.

Tomas drog henne till sig och hon kände åter den där känslan av att han brydde sig om henne, att han ändå älskade henne. Kanske var det så att hon hade provocerat honom, kanske var det helt naturligt att han blev orolig när hon träffade Johan? Hon och Johan hade ju flyttat isär, när Tomas hade kommit in i hennes liv.
-Men du ska väl inte flytta ihop med Tomas redan, hade Johan frågat och hans kroppshållning hade varit tydligt negativ.
-Nej, naturligtvis inte, hade hon svarat. Och menat det. Men han är, tja, vad ska jag säga, nej jag menar att han vill att jag ska ha något eget, så att vi får vara för oss själva, när vi ses.
Hon tyckte själv att det lät dumt. Och fanns det inte ett uns av något nervöst och fladdrigt? Och hon hade inte vågat titta Johan i ögonen. Han hade tittat misstänksamt på henne.
-Är det vad du vill?
Hon hade tittat ned i marken, det mindes hon, och nickat, försiktigt.
-Ja då så, hade Johan sagt. Jag kan inte ha lägenheten ensam, så vi får försöka hitta två ettor istället. Är det verkligen vad du vill?
-Ja, hade hon svarat, nu övertygad om att det var så. Hon ville det.

Och visst ville hon vara ensam med Tomas. Men hon ville träffa Johan också.
-Vi är ju bara kompisar, sa hon nu, nästan viskande. Jag och Johan är bara kompisar.
-Det är färdigdiskuterat. Jag vill inte att du träffar honom. Punkt slut. Han nöp henne i nacken. Markerade att så skulle det bli. Och hon visste inom sig att hon skulle göra som han sa. Det ingick i deras relation. Han var äldre. Hon gjorde som han sa.
Långt därinne knackade någon på hennes kärna. Ett dåligt samvete, en viskning om hur fel det var alltihop. Det susade i öronen, nerverna var på helspänn.
Ändå, hon skulle inte träffa Johan. Det visste hon.
-Jag älskar dig, och vill ditt bästa. Tomas kysste henne på örat, i nacken. Johan är inte bra för dig, förstår du. Han har idéer om relationer som varken du eller jag delar.

Sara försökte tänka ut vad det var med Johans syn på relationer som hon inte delade, men kunde inte komma på något som han hade sagt eller gjort som visade på någonting som hon inte delade. Johan var trofast, snäll, omtänksam. Kanske var det att han var kille och singel som gjorde Tomas orolig.
Hon ville säga att hon inte delade Tomas uppfattning, men innerst inne visste hon att det var lönlöst och sa därför ingenting.
Svedan i kindens hud hade försvunnit. Men inuti satt den kvar, nästan omärkbart.
-Jag älskar dig också, sa hon.