Skrivpuffsuppgift 349- Ta tillvara ett tillfälle

Magnus och Karl, Sofia, Ellen och Josefin sprang mot Sara som kom gående över Stortorget. Magnus lyfte upp henne och snurrade henne runt, runt.
-Äntligen är du tillbaka!
Sara tittade efter Karen och Peter. Dem hade hon längtat efter så att det sved i magtrakten.
-Karen och Peter, frågade hon.
-De är på väg, sa Sofia och dansade runt MAgnus och Sara som fortfarande snurrade varv efter varv, till dess att Magnus nästan höll på att falla av yrsel,

Sara skrattade av glädje. Det var så länge sedan hon hade umgåtts med sina kamrater och hon kände sig lyckligare än på länge.
Tomas var på väg till England, där han skulle delta i en konferens för ortopeder. Han ville att Sara skulle följa med, men hon hade skyllt på att hon ville läsa ifatt, ett halvår var lång tid, att hon behövde varje stund nu. Han hade blivit rosenrasande, men hon hade ändå stått på sig trots att hon var livrädd. Hon var glad över att kunna få ett tillfälle att vara för sig själv. Och han hade, till hennes stora förvåning och oerhörda lättnad, gett upp. Packat sina saker, stängt väskan. Och gått. Hans rygg hade visat på vrede, men tiden hade inte räckt till för att göra någonting åt det.
Höstterminen hade precis startat. Kvällarna hade blivit mörkare, men än var det varmt och behagligt till sent på nätterna.

-Ja, äntligen! Hon kunde knappt bärga sig. Karen och Peter, åh vad hon hade längtat efter dem. Det kände hon nu när hon äntligen skulle få träffa dem igen.
Karl tittade på henne och skruvade plötsligt på sig.
-Vad är det, frågade Sara men var inte säker på vad som skulle komma.
-Varför har du hållit dig borta från oss, frågade han.
-Men jag har ju fött barn, och varit hemma med henne, Sara värjde sig.
-Ja men innan dess, envisades Karl.
Sara hade ingenting att säga. Hon blev kvar i sin inre tystnad, den som fångat henne när hon förstod innebörden av Karls fråga.
Ellen strök henne över kinden, i en medkännande gest.
-Det är han, Tomas, sa hon retoriskt och blängde samtidigt ilsket på Karl. Hon vände sig sedan åter till Sara, som kände hur allting vinglade för en stund.
-Jag vill inte prata om det, sa hon när hon återfått balansen. Hon ville verkligen inte diskutera Tomas, hon ville bara vara ung och glad.
Hennes vänner tittade på henne och någonting som liknade en gemensam skam sköljde över deras blickar. Karl kände att han hade gått över någon slags osynlig gräns och de andra kände sig delaktiga.

-Var har du gjort av din lilla flicka Klara, frågade Sofa, för att lätta på stämningen.
-Hos mamma, svarade Sara och log. Glad över att slippa tala om det svåra, glad för att Klara blev samtalsämnet. Jag har foton. Men vi kan väl vänta till vi kommer till Chrougen. Sen ska jag visa.
-Åh vad roligt, suckade väninnorna i kör. Avundsjuka, men inte helt och hållet. De anade någonting mörkt hos Sara. Även om det bara var gissningar, hade Ellen satt fingret på någonting, som de alla innerst inne visste. Alla år de hade studerat tillsammans,

De släntrade upp mot Chrougen och deras röster sorlade glatt och bekymmersfritt, när alla väl hejdat sina tankar. Sara släppte Tomas helt och bara njöt av närheten, av ljuset och av skratten som klingade där de gick.

De satte sig på uteterassen och beställde, det var inte ofta de gick ut och åt, till det var de alldeles för fattiga. Men nu var det bestämt och ingen klagade över de höga priserna.

Sara såg Karen komma gående hand i hand med Peter och hon blev så glad över att de kom att hon nästan hoppade upp ur stolen. Hon kramade om Karen hårt och länge.
Doften av henne var trygghet och glädje, fast för allt för länge sedan.

-Hur är det med er allihop, sa Sara, när de alla fått mat och dryck. Jag är så glad över att få vara med er här ikväll. Skönt också att få lämna ifrån mig Klara ett litet tag. Det är ganska jobbigt att vara småbarnsmamma. Även om det var sant, strålade hon av glädje. Och ingen kunde missta sig på att den faktiskt var äkta.

Några nickade bara och höjde glasen i en skål.
-Skål för att Sara är med oss ikväll, ropade Josefin och de övriga hurrade.
Kvällen rann iväg. Sara njöt. Klara hade det bra hos mormor och morfar. Tomas behövde hon inte skänka en tanke åt. Inte nu.

Karen, Peter och Sara vandrade i den sena nattimmen hemåt. Glada och uppsluppna. Karen och Sara sjöng Mauro Scoccos "Sara" och höll varandra i hand. Peter sjöng med, fast falskt.

När de kom fram till Saras port och hon låste upp den, vände hon sig till sina vänner.
-Jag är så lycklig över denna kväll, jag ska suga på den länge länge, sa hon och knep Peter i kinden. Sen höll hon om dem båda.
Karen viskade i hennes öra.
-Jag har saknat dig så. Hon kramade Sara hårdare.
-Och jag dig, sa Sara. Men du vet hur det är.
-Nej, det vet jag inte. Inte egentligen, sa Karen och Sara kände någonting blött mot sin kind.
-Tomas är så rädd för att förlora mig, sa Sara, men var allt annat än säker på ordvalet.
-Han är svartsjuk, menar du?
-Jo, det är han kanske. Men mest rädd, tror jag. Men jag hoppas att vi ska kunna träffas lite mer nu. Jag är ju ändå hemma med Klara.
-Ska du inte läsa klart, frågade Karen.
-Jo, men det går lite långsammare nu, med Klara och så, svarade Sara. Jag kommer nog behöva två och en halv terminer på mig, jag har ju missat en termin redan och så har jag uppsatsen.

Karen sköt Sara ifrån sig och hon såg sorgset på sin väninna.
-Du kommer väl att läsa klart, sa hon igen som för att försäkra sig om att det skulle bli så.
Sara nickade.
-Jo, men det kommer att ta tid.
-Och vi kommer väl att ses snart igen, sa Karen utan att egentligen känna någon tillförsikt.
-Absolut, log Sara. Fast förvissad om att det skulle dröja, men hon ville inte göra Karen besviken. Där stod de båda och ville försäkra varandra om något som ingen av dem egentligen trodde på.

Peter hade gått iväg en bit, av hänsyn till Karen och Sara. Han sparkade på en sten som låg där. Det roliga var över, nu visste han inte vad som väntade. Han hade sedan den enda gång de träffat Tomas för så länge sedan, varit misstänksam mot deras förhållande. Och nu hade de fått barn också. Det kändes ännu värre på något sätt. Samtidigt såg han sin flickväns tårar och tänkte med sorg att Sara var förlorad för dem. Vad hon än sa.

-Det var så underbart att få vara med dig igen, det känns som gamla tider. Karens ord skar i Sara.
-Ja, vi måste ta tillvara de tillfällen som står till buds, sa hon allvarligt och kramade Karen igen. Sedan vände hon sig mot porten och drog upp den.

Där innanför porten kände hon sig övergiven. Hon gick de två trapporna upp och tvekade vid dörren. Skulle hon åka ut till mamma istället? Det var också så länge sedan hon umgåtts med mamma och pappa. Hon bestämde sig, vände på klacken och vandrade ned för trapporna igen. Och så längtade hon efter Klara, doften av det lilla barnet och den trygga närheten.

Hon gick till taxistationen och hoppade in i en bil.
-Dalby, sa hon kort till chauffören och drog igen bildörren med en smäll.