Skrivpuffsuppgift 341- Det bästa med måndagar

Måndagmorgnarna var det svårt att vakna. Sara satt ofta uppe halva natten och pratade med sin mamma. De sov länge på söndagmorgonen, hon och mamma och därför var det också svårt att gå och lägga sig. För att inte tala om söndagsångestens inflytande på lusten att gå till sängs.

Sara hörde inte väckarklockan, som ringde klockan sju. Hon sov som ett barn, djupt och meningsfullt. Drömmarna kom och gick, allt eftersom sömncykeln vandrade sin gilla gång.
När hon vaknade av sig själv, var klockan kvart i åtta. Hon fick omedelbart en känsla av déjà vù.
-Jävlar, ropade hon högt och kastade sig upp med sådan hast att hon närmast trillade ur sängen.
Till samma lektion, varje måndag, kom hon inspringande för sent.
-Jävlar, sa hon en gång till. Men någonting kändes fel.
Hon tittade sig förvirrat omkring. Var befann hos sig någonstans?

Johan kom inspringande i hennes sovrum, där hon irrade omkring och drog än ut kläder ur garderob, än rotade i byrålådorna. Hon rafsade förtvivlat runt bland kläder som låg eller hängde skrynkliga och huller om buller.
-Vad? Vad är det? Johan såg lika förvirrad ut som hon kände sig.

Sara stannade upp i sitt rafsande, med insikten om att det här blev för tokigt.
För det första hade hon drömt att hon var hemma i huset hos mamma och pappa. Hon behövde samla sig för att huvud och kropp skulle förstå att hon var i sitt nya hem, trean hon och Johan hyrde på Stora Fiskaregatan i Lund. För det andra hjälpte det inte att slita runt i kläderna, stressat och mållöst. Hon visste inte ens vad hon skulle ha på sig. För det tredje hade hon inte så bråttom. Lektionen började inte förrän klockan tio. Det var anledningen till att hon inte hade hört väckarklockan. Den hade helt enkelt inte ringt.

-Äsch, sa hon och skrattade plötsligt. Jag trodde jag var hemma i Kristianstad och försenad till första måndagslektionen. I vanlig ordning, la hon till.
-Fan, vad du skräms, sa Johan och gav henne en lätt puff på axeln. Det här är ju den bästa dagen på hela veckan. Sovmorgon och du förstör det!
-Förlåt då, sa Sara och drog med handen genom Johans morgonrufsiga hår. Jag älskar dig. Hon tittade med låtsad bedjande blick på sin kamrat.
-Jaja, sa han, det är väl lika bra jag går upp då. Kan ju alltid plugga lite. Han gjorde en grimas som visade hur road han var av den tanken. Måste du alltid vara så vimsig och rörig?
-Ja, det måste jag. Men så är jag glad för det mesta också, svarade Sara.
-Jo, det är det som är så irriterande med dig. Och det som gör att jag älskar dig, tror jag.
-Ut härifrån nu då, så att jag kan klä på mig.
Johan lufsade ut ur rummet. De smala axlarna hängde en aning. Han var trött.

De läste bägge sitt första år på universitetet och de var helt på det klara med att gymnasiestudierna inte var någonting jämfört med det här. Sara gled igenom gymnasiet utan minsta ansträngning. Hennes betyg hade inte varit topp, men nästintill. Johan hade pluggat mycket och det gav resultat. Hans betyg var de bästa möjliga och därför hade han valt att läsa matematisk fysik. Svårt, men roligt.
Saras juridikstudier gick bra, men kanske inte lika bra som hon hade hoppats. Hon kunde inte tålmodigt sitta varje dag, timme ut och timme in och läsa. Hon tröttnade och kände sig dessutom inte riktigt hemma bland sina studiekamrater. De var torra och snobbiga, tyckte hon. Själv var hon bohemisk och slarvig, otålig och gladlynt. Eller argsint. Någonting däremellan fanns knappt.

Sara duschade och tvättade håret, som var långt och rött, trassligt och besvärligt. Men hon vägrade konsekvent att klippa av det. Håret var hennes guldgruva.
Hon tvålade in sig, rakade benen och könshåret in till en liten trekant. Det såg fint ut, tyckte hon.
Tomas. Hon tänkte en stund på honom. De träffades på Lunds nation förra helgen. Jäklar vad snygg han är, tänkte hon.
Tomas, lång och blond, kraftfull. En käklinje som visade på styrka. Hans ögon var stora och blå. Näsan rak och ganska lång. Han var sju år äldre än hon, men det gjorde ingenting. Det var snarare sexigt.
Visst fan, de skulle träffas efter plugget idag. Då måste hon ta med sig tandborste och ha på sig nåt snyggt. Så att han inte tappade intresset.

Sara steg ur duschen och granskade sig nöjt. Hon hade magrat en hel del sedan hon och Johan flyttat till Lund. Det tyckte hon om. Känslan av att kroppen inte vägde någonting, att den liksom flöt fram nästan tyngdlöst, var behaglig.

Tomas händer på hennes rygg, hans kyss som smakade peppar. Det här är livet, tänkte hon och var plötsligt och överraskande övertygad om att måndagar var de bästa dagarna i livet.

Hon klädde sig med omsorg i en randig, kort klänning som hade ballongform, ett par röda skor med kilklack. Ett rött pannband. Och så målade hon läpparna klarröda.

Senare i livet skulle hon skratta åt samma kläder. Nu log hon bara åt sin spegelbild. Nöjd. Fräknarna i ansiktet gjorde att hon såg pigg ut. Precis som hon kände sig.

Hon tog sin portfölj och slängde igen dörren efter sig efter att ha pussat Johan på kinden.
-Lycka till idag, sa Johan och pussade henne på munnen. En smällkyss.
Sara tittade ömsint på sin bästa vän och nickade.

Aldrig i livet hade hon tänkt att hon skulle ha portfölj, men hon hade ändå fått en av sin mamma i julklapp förra året. Anna-Karin hade insett att plastpåsar inte var något man bar när man var juridikstudent. Det förstod hon när hon och Gunnar hade varit och hälsat på Sara någon vecka före jul. Alla bar portfölj, det var i vart fall det intryck som hon hade fått.

Sara gick med svängande steg mot juridikum. Det var närmast försommarvärme och kappan hon hade var alldeles för varm. Den åkte av så snart hon kommit en bit.
Hon kände sig lite nervös inför mötet med Tomas. Och det var faktiskt både den bästa och den värsta känsla hon visste. Värst för att hon blev svettig och bäst för att nyförälskelse var fantastiskt och alldeles alldeles underbart.

Föreläsningarna flöt på. Dessutom var det straffrätt och det var både roligt och enkelt. På eftermiddagen gick hon och Karen till Mormors Skafferi och fikade. Karen var en av de få som Sara verkligen tyckte om. Karens mamma var från USA och hennes pappa bonde från Söderslätt. Det var en konstig mix, tyckte Sara, men kanske just därför trivdes de ihop. Karen var tillsammans med Peter från Svedala. De hade vuxit upp ihop. Och trivdes förträffligt. Peter skulle bli bonde. Så var det sagt och han var nöjd med att få ta över gården efter sin pappa.
-Nå, hur är han då, sa Karen och åsyftade Tomas.
-Jag vet inte riktigt, snygg förstås. Och snäll. Intelligent, smart. Spännande och sexig.
-Ajaj, sa Karen. Då vet jag hur det går med det.
-Vad menar du med det, sa Sara nyfiket.
-Åt helvete förstås. Snygg, spännande, smart och sexig. För mycket av det goda.
-Äsch då, du kanske inte tycker att han är allt det där, sa Sara lite irriterat.
-Nej, men du tycker det. Och då tycker nog han själv det också.
Karen kunde vara en riktig negativ kärring ibland, tänkte Sara.
-Kan du inte vara lite glad för min skull, sa hon istället.
-Jo visst kan jag det. Jätteglad. Karen himlade med ögonen. Jättejätteglad.
-Tack, sa Sara inte utan beska i rösten.

Sedan pratade de inte mer om Tomas. De öppnade studielitteraturen och började skriva på sin gruppuppgift istället. Och de hann dricka fyra koppar kaffe innan det blev dags att avsluta studierna den dagen. En ren förlustaffär för kaféet, tänkte Sara. Bara fattiga studenter, som inte äter något, bara dricker kaffe. För tio spänn koppen.
-Jag måste skynda mig nu, sa Sara. Men först ett besök på damrummet. Hon visade upp sin tandborste. Karen skrattade.
-Du är inte klok, sa hon.

Sara hade sedan flera timmar tillbaka glömt bort att vara sur på Karen och hon kramade om sin väninna innan de skildes åt. Karens bägge kinder blev röda av Saras läppstift.
-Lycka till, sa Karen och visade hela övre tandraden i ett insinuant flin.
-Tack! Sara flinade tillbaka. Och rusade sedan därifrån de två hundra metrarna till restaurangen där hon och Tomas skulle ses.

Det var ljust och ganska varmt, Sara svettades. Men mest för att hon var så nervös.

Klockan var sju och blev kvart över sju och hon trampade på stället när hon uppgivet suckade och tänkte att hon skulle bege sig därifrån. Men det gick inte, hon kunde inte förmå sig att gå därifrån. Tomas kanske hade råkat ut för något som gjorde honom sen. Även om Sara bestämt sig för att vänta lite till, kändes det pinsamt att stå därutanför restaurangen så här länge. Hon började vandra omkring, men inte allt för långt från den plats Tomas bestämt att de skulle ses.

Tjugo över sju började Sara bli arg och irritationen syntes i hela hennes ansikte. Hon kom själv aldrig för sent till ett möte, bestämd tid var bestämd tid. Men fortfarande kunde hon inte förmå sig att gå därifrån. I magen hade nerverna slagit knut.
Halv åtta kom Tomas släntrande. Inte med ett ord eller en min visade han ånger eller dåligt samvete för att han var så försenad. Sara vågade inte säga någonting. Ilskan la sig så fort hon såg honom och byttes ut mot lättnad.
Han tittade på henne.
-Ta bort läppstipftet, var det enda han sa. Sara glodde dumt på honom. Inte hej, inte en puss, ingenting. Bara att hon skulle ta bort läppstiftet. Plötsligt fann hon sin hand stryka med baksidan över läpparna. Handen färgades illande röd. Tomas plockade upp en pappersservett ur jackfickan och gav henne.
-Så där ja, sa han och nöp henne i kinden. Sedan drog han henne intill sig och kysste henne. Hon fann sig i situationen och kysste honom hett och med stor lust, tillbaka. Och glömde också den känsla av olust som dykt upp mitt i alltihop.