Skrivpuffsuppgift 336 - I

Iver, inviga, illmarig, intensiv, intelligens

Sara stod på trappen till sommarstugan, den som gått i släkten på hennes mamma Anna-Karins sida i flera generationer.
-Du får den nu, sa Anna-Karin och smekte henne kärleksfullt över skulten, där de satt. Anna-Karin på översta trappsteget och Sara på nästföljande. Det var förra sommaren.
-Nej men, det är ju din stuga, svarade Sara. Och pappas. Vi kommer ju ändå hit varje sommar, så det spelar ingen roll vem som äger den.
-Jo, det blir bättre skattemässigt. Du ska ju ändå ärva den en dag. Det är lika bra att du får den som gåva nu. Hennes mamma insisterade. Det var något sorgset över hennes rörelser och den kärleksfullhet som fanns i blicken när hon tittade på sin dotter, den sommaren. Sara noterade. Och skrämdes.

Den sommaren var Anna-Karins sista. På hösten dog hon stilla, i oktober månad, årest vackraste. Sjukdomens förlopp var snabbt. Det fanns inget att göra. Morfinet gjorde Anna-Karin otillgänglig men smärtfri. Sara satt där nästan varje kväll i en månad. På slutet var hon där dag som natt. Ibland med ett eller flera av barnen. De grät.
Mormor var bäst, hade alltid varit bäst. Och allt kring henne var kärlek. Och möjligen lite tjat om att de måste äta, flickorna. Men de åt som sparvar om det inte var morfar som lagade maten. När morfar var död, åt de som sparvar igen.

-Mormor får inte dö, grät Matilda, yngst och skirast av de fyra barnen. Och skörast.
-Man vet aldrig när ens sista frack är färdig, hade mormor sagt lakoniskt till sin dotterdotter. Den sys i hemlighet. Och först när den är färdig får du veta.
Matilda såg förskräckt på sin mormor, som tittade på henne illmarigt bakom tunga ögonlock. Och plötsligt hade skrattet tillrat fram och de två tog varandras händer. Den enas ung och tunn, den andras blek och åldrad.
-Du ska inte vara rädd, sa Anna-Karin. Matilda skakade på huvudet och börjat gråta igen.

Sara blev föräldralös. Helt och fullt. Föräldralös. Lös från föräldrar. Lossgjord från föräldrar.
-Det låter vackert, men är det värsta som finns, hade hon skrikit till Klas när Anna-Karin var död.
-Jag hatar dig, skrek hon till honom. Han vaggade henne. Och hon grät sin sorg med lika stor intensitet som hon med iver vandrat med sin mamma över kullarna i Brösarp och simmat i bäcken som rann där. Som barn.

Stugan i Kivik var det vackraste stället på jorden, det hade Sara alltid tyckt. Närheten till Havet. Det var ljuvligt. Och det var barndom och mamma och pappa.

Mamma, kära, kära mamma, tänkte Sara och hann inte värja sig innan smärtan slog en knytnäve rakt i hennes mage. Hon kröp ihop i kramp och kunde inte gråta. Inte mer. Där fanns sorgen. Mitt i allt det överväldigande sköna, fanns den. Mitt i allt det roliga. Saras nya liv, Klas, barnen som kom intrillande allt eftersom under sommaren. Men sorgen levde sitt eget liv.
-Jag är föräldralös, sa hon högt ut till Havet. Och jag vill ha min mamma tillbaka!

Barndomens dofter kom till henne. LdB. Det var det som var mammas doft. Och doften från liljekonvaljen som blommade bakom stugan om våren.
Utedassets fräna odör, när sommarens värme steg till outhärdliga grader. Pappa som städade den. Mamma slapp.

Barndomens ljud. Knattret från skrivmaskinerna. Pappa och mamma satt i bersån med varsin och skrev. På kvällarna när hon låg i sitt rum i väntan på sömnen, stod dörren ut till trädgården öppen och hon hörde klirret från vinglasen, föräldrarnas lågmälda röster och samtidigt svävade kaprifolens söta doft in i rummet.

I dessa hemligheter hade hon invigt sina flickor. De skulle bära dem med sig även efter hennes frack var färdigsydd. Och sedan skulle samma hemligheter bäras till deras barn.
Det var en tröst.