Skrivpuffsuppgift 354- Att spela flera roller

Sara stod i rättssalen, som såg ut som den alltid hade gjort. Längst fram satt lagmannen, en notarie och tre nämndemän. De tittade intresserat på henne när hon talade. Hon slutpläderade. Den åtalade blängde å andra sidan hatiskt på henne och hon kände sig med ens genomskådad. Mannen som satt med sin försvarare stod åtalad för grov kvinnofridskränkning, hans hustru satt som målsägande. Hatet mot henne och polismannen som utrett ärendet ackumulerade under den månad han hade suttit i häktet i väntan på att åtal skulle väckas. Det syntes alldeles tydligt.
Sara kände intuitivt hur hans blickar sökte sig in under hennes hud. Det var obehagligt och hon rös till.

Hon hade dubier om hon verkligen kunde vara åklagare när hon själv accepterade att bli utsatt för brott. Dessa tankar snurrade runt i henne. Men hon kunde inte göra någonting åt det. Tomas begick brott varje dag, men han stod inte inför skranket. Skulle han någonsin göra det?

-Jag anser det ställt utom allt rimligt tvivel att Bengtsson har begått de gärningar han står åtalad för. Därför yrkar jag på flerårigt fängelse, avslutade Sara pläderingen. Hon hade för vana att alltid stå upp vid sina pläderingar, för att få utlopp för energin och sitt rörelsebehov tillfredsställt.
Nu satte hon sig ned och försvararen tog vid.
Hon lyssnade inte så noga på hans slutplädering. Hennes tankar svirrade iväg. Hur hade hon kunnat mutera sig själv till så många individer? Hon var en person som mamma, en helt annan som åklagare, ytterligare en som vän och till sist en helt oigenkännlig person som hustru och framför allt offer. Hon tyckte att det stod henne upp i halsen och plötsligt och utan förvarning kom paniken över henne.

Hon tyckte att väggarna böjde sig in mot henne och att alla i salen kunde se hennes nakna hud. Hon var avklädd och hela hennes kropp full av sår och brännmärken, bulor och blåmärken. De såg henne som hon var.

Sara kippade efter luft och höll sig i armstöden på stolen. Förtvivlat försökte hon återfå balansen och tittade på målsägandebiträdet, som satt vid sidan av henne, för att få stöd. Målsägandebiträdet och advokaten Åke Sandström, kände Sara sedan länge och reagerade på desperationen i hennes blick. Han la en hand på hennes och böjde sig sedan mot henne och viskade i hennes öra.
-Lugn, lugn. Det ordnar sig, det här går bra. Han förstod inte bättre.
Sara tittade sig åter omkring i rättssalen, där allting fortfarande såg ut precis som vanligt. Det ingav en viss trygghet att det var så. Och Åkes lugnande röst i örat hjälpte henne. Hon andades djupt och återfick balansen, men rädslan satt i. Som en hulling i en fiskgäl.

Domaren nickade och nickade igen, men sa ingenting. När pläderingen var färdig, var det bara personalian kvar. Det gick snabbt och därefter drog sig domaren, notarien och nämndemännen tillbaka för överläggning.

Åke Sandström följde med den kuvade kvinnan ut och Sara gick in på åklagarrummet. Den blick hon fick av Åke visade oro. Hon var rädd för vad som skulle komma efteråt. Tänk om de hade avslöjat henne? Vem hon egentligen var.

Vid skrivbordet stod en sliten stol, den satt hon sig ned i. Efter en stund andades hon åter lugnt och behärskat. Allt var kaos, det var bara att konstatera. Och hon måste göra någonting åt sin situation, det visste hon också. Men vad, kunde hon inte för sitt liv reda ut. Om hon anmälde Tomas skulle hennes rykte som åklagare bli fördärvat, det var hon övertygad om. Om hon bara lämnade honom, skulle han aldrig sluta att förfölja henne, det var hon också säker på. Kanske skulle hon låta mörda honom, men hon kände inga mördare. Hon avfärdade den tanken omedelbart. Så dumt, tänkte hon. Du är så in i helvete dum att klockorna stannar. Mörda Tomas, då blir ju barnen både moders- och faderslösa. Vilken idiotisk idé.
Hon famlade i mörker och hullingen satt där den satt.


De blev åter inkallade i salen. Domaren talade länge och allvarligt till den åtaladesom dock inte visade några som helst tecken på att lyssna. Han dömdes till ett år och två månades fängelse, men Sara kände sig inte tillfreds hur bra domen än var. Känslan av att vara ett falsarium var stark och hullingen satt där den satt.