Skrivpuffsuppgift 338 - Övervaka

Hennes vaksamma blick, följde varje steg Tomas tog. Varje gång han lyfte upp barnet ur sängen, varje gång han matade henne, bytte blöjor eller bara satt med henne i knäet, kände hon tvånget. Tvånget att vara i närheten.

Sara var helt enkelt livrädd att han skulle skada barnet. Så som han skadade henne. Inte bara fysiskt, utan också psykiskt. Den lilla log ett dreglande och tandlöst leende mot sin pappa.

Klara, så hette hon, för att hon hade så klara blå ögon. Håret var rött, precis som Saras, men med inslag av guld. Hon var Saras och Tomas första barn. Den förstfödda och därmed helig.
Tomas bar henne som han trodde att hon skulle gå sönder. Tomas matade henne med en ängels tålamod och vaggade henne till sömns.
Trots det vakade Sara som en hök över dem. Hon kunde helt enkelt inte låta bli. Han slog henne, Tomas, det gjorde han och hon tillät det. Men hon skulle aldrig, aldrig någonsin tillåta att han gjorde barnet, det heliga, illa. Då skulle hon slå ihjäl honom.

På nätterna gick hon upp, så fort den lilla knorrade det minsta. Hellre det än att låta Tomas göra det, för hemska tanke, det kanske var just för att hon bevakade honom som han inte gjorde något. Som om han kände att hon skulle gå till attack om han gjorde barnet illa. Men om hon skulle råka somna och sova för djupt på natten, ja då kanske han ändå skulle göra det oförlåtliga. Hon visste inte och kände sig aldrig säker. Och under det första året i barnets liv, sov aldrigSara djupt eller särskilt mycket. Hon satt ofta uppe med Klara vid bröstet, även då hon var färdigammad. Även om den lilla sov djupt själv. Ibland hände det att Sara somnade med henne i famnen, sittande upprätt i soffan.

-Vad i hela helvete gör du, svor Tomas när han hittade henne i soffan på morgonen. Fortfarande med barnet i famnen. Den lilla tittade upp på sin mamma och pappa. Tomas hängde över dem och Klara började skrika ett sprött skrik, skrämd av det plötsliga ljudet.
Men värre än så blev det aldrig. Av någon outgrundlig anledning gav han sig aldrig på barnet. Och inte de nästföljande heller. Men Sara fortsatte att följa honom så länge barnen var späda.

Klara växte, Rebecka kom sedan och Linnea. De tre var så olika som människor kunde vara. Klara blev finlemmad och lång och fick guldblont hår som hon lät växa ned till stjärten. Hon hade ett långsamt temperament, men när hon blev arg förblev hon arg länge. Fast det var så sällan hon blev arg. Hon var tålmodig och ordentlig, metodisk rent av.
Rebecka, eller Becka, hade illrött hår. Hon var kort och lite kraftigare. Hennes temperament liknade Saras. Hon hade nära till alla känslor, gråt, skratt, ilska och stor dramatik var det alltid runt henne. Hon slog sig ofta, tappade saker, förstörde och hade svårt att hålla rätt på saker och ting. På henne blev Tomas oftare arg.
Linnea, den yngsta, var liten och alldeles klotrund. Hon talade tidigt och gick tidigt, ständigt omhuldad av sina två äldre systrar. Ingen, inte ens Tomas kunde bli arg på henne. Hon vände allting genom sitt glada skratt, hon tog ingenting på allvar. Allting tycktes rinna av henne som vatten på en gås.

Oavsett det var det år av ständig trötthet. Sara pluggade, ammade, arbetade, ammade, vakade som en hök, sov dåligt, pluggade och arbetade och vakade som en hök över Tomas och flickorna. Och dessemellan hade hon fullt sjå att dölja de skador Tomas åsamkade henne. Ibland undrade hon hur hon kunde stå på benen. Hon vågade ju sällan sova. Kvällarna var ofta fyllda av Tomas väsande hot, hans slag mot hennes kropp. Därefter kom sömnlösheten.
Sara föll inte ihop, hon höll ihop.

Den första kvällen i frihet, satt hon i Karens och Peters trerummare och tittade ut på det snötäckta Lund. Tornet från Domkyrkan kunde hon inte se, så nära det bodde hon. Det var vackert ute och hon njöt av stillheten. Kanske skulle detta bli den första natten på många år som sömnen skulle komma till henne.
Mobiltelefonen ringde. Hon tittade på displayen och såg att det var Anna-Karins och Gunnars hemtelefonnummer. Det var ännu inte sent på kvällen och det var säkert något av barnen som ringde. Hon tryckte på den gröna luren och svarade.

-Hej älskling, sa en len röst som var bekant. Hon kunde känna kalla kårar längs med hela ryggen och benen ned till och med under fotsulorna.
Hon svarade ingenting. Andhämtningen blev bara häftigare. Rädslan tog ett strupgrepp runt hennes hals och plötsligt kände hon kramper i magtrakten. Värkar. Nej, inte värkar nu, tänkte hon ilande.
-Jag tänkte hämta hem ungarna, fortsatte rösten. Tomas röst. Tomas.
Hon sträckte på sig, från den ihopkurade ställning hon genast intagit så fort hon hört hans röst.
-Nej Tomas, det gör du inte. Hon hörde själv att hon lät fast på rösten. De ska vara hos mormor och morfar. Punkt slut.
Sara tvingade sig att hålla sig upprätt, trots att magen drog ihop sig i kramper.
-Och varför skulle jag inte göra det, sa Tomas i en ton ett snäpp högre på tonskalan.
-Därför att du inte ska, och för att jag har fått värkar. Jag måste till sjukhuset. Nu, värkarna kommer tätt.
-Ånej, försök inte. Tomas röst skar. Det hittar du bara på.
-Nej Tomas, det gör jag faktiskt inte och jag har inte tid med det här. Lämna barnen hos mamma och pappa och kör in till BB istället. Jag måste iväg nu.
Sara stönade av smärtorna. Hon tryckte bort samtalet, eftersom hon ändå ingenting kunde göra. Hon måste till BB, men insåg att hon aldrig skulle kunna gå dit eller köra bil för den delen. Hon slog ett kortnummer och kom till taxibolaget TaxiL.

I taxin på väg till BB gick vattnet och hela sätet dränktes, tyckte Sara. Hon skrek åt chauffören att köra fortare. Han körde direkt in i ambulansintaget.

Sara hann knappt in på rummet innan den lilla kom ut. I en fart som hon inte trodde var möjligt själv. Matilda, med alldeles kolsvart hår tätt, tätt på huvudet skrek med hög och förtvivlad röst ut sin ångest över att komma ut i den kalla världen. Men lugnade sig snart när hon fick ligga på sin mammas bröst med en filt över sig.

Kort därefter kom Tomas flåsande. Han smekte Sara över kinden och den lilla över hjässan.
-Svarthårig, sa han. Det var väl märkligt ändå.
Sara tittade inte på honom, hon höll det lilla barnet tätt mot sig.
-Rör henne inte, sa hon. Rör henne inte. Hon är inte ditt barn.
Tomas blev stående med öppen mun och kippade som en fisk på torra land, efter andan.
Han satte sig därefter i en stol som stod intill sängen. Han sa ingenting.

Sara log inom sig.