Skrivpuffsuppgift 344-Förfalskning

Hon kände sig som en förfalskning av sitt ursprungliga jag. En halvmesyr, dåligt målad kopia av sig själv. Fast mycket blankare än hon själv. Som en Rubensmålning med en frodig och blank kvinna, barnet naglat till hennes bröst. Leende och frisk kvinna. Ett falsarium.

Sara var rejält trött, hon orkade ingenting. Hon levde under ständigt räfst och rättarting. Det tog på krafterna.
Och så den ständiga förebråelsen mot sig själv. Varför lämnade hon honom inte? Varför födde hon hans barn? Varför gick hon inte till polisen och sa som det var?
Alla dessa gånger hon hade varit på sjukhuset. Läkare som tittat misstänksamt på henne, ställt närgångna frågor. Och varje gång hade hon skyllt på sin egen klumpighet.

Tomas hade jour och hon skulle få en chans att sova. Han ringde tjugo gånger under kvällen, förstås. För att kontrollera henne, för att härska över henne och hela hennes tillvaro. Hon svarade, utan reflektion, mest för att hon alltid svarade. Varför hon gjorde det kunde hon inte förklara, vare sig för själv eller för någon annan om någon annan hade vetat. Hur hon hade det.
Hennes hjärna gick konstant på högvarv och hon märkte en tilltagande förvirring. Långt där inne viskade den vanliga rösten att hon var sönderstressad. Det var varken bra för Klara och Becka eller för barnet i magen. Hon visste det. Hon visste det så väl att det skar som diamanten som man skär glas med, sylvasst, skarpa snitt i genomskinlig yta.
Ändå höll hon masken. På jobbet och hemma, bland de få vänner hon hade kvar och hos mamma och pappa. Det var som att ha två heltidsarbeten. Och ingen vila emellan. Hennes hjärna var glödhet dygnet om.

-Du ser väldigt glåmig ut, sa Lagman Berntsson och inspekterade henne med ögonen. Du kanske borde vara sjukskriven ett tag innan barnet kommer.
Hon skakade frenetiskt på huvudet samtidigt som hon visste han hade rätt. Riktigt rätt.
-Ja men gå ned i halvtid eller deltid, då, fortsatte Berntsson envist. Du ska ju inte gå sönder innan det är dags för dig att föda. Han lät bister och hon ryggade bakåt. Utan att vara medveten om det själv. Berntsson lyfte på ögonbrynen och lyfte händerna i en avvärjande rörelse.
-Jag ska inte göra dig illa, sa han utan att han egentligen var medveten om att det var just det hon ryggat för. Är det något särskilt som hänt, Sara?
Hon ville bara fly. Hon ville visa upp sin falskt lyckliga yta, hon ville gömma allt det skamliga inom sig. Ingen skulle få veta, ingen ingen. Hon tänkte febrilt. Vad skulle hon säga, vad skulle hon göra.
-Jag ska fundera på det, jag är lite trött bara, sa hon defensivt.
-Nåja, du gör som du vill, sa Lagman Berntsson och kände ett uns av irritation. Han var inte betjänt av att ha notarier som höll på att gå under av trötthet. Mitt i irritationen slank någonting annat in. En misstanke om att någonting inte stod rätt till. Sara var oerhört ambitiös, duktig, kunnig och arbetsvillig. Men det fanns någonting hos henne som störde. En undfallenhet kanske, resonerade han. Någonting som påminde honom om yta, en polerad yta. Undertill något annat.

Sara somnade tillsammans med Klara och Becka i den stora sängen, Tomas och hennes. Hon sov djupt och utmattat. Varje gång telefonen ringde tvingade hon sig själv upp ur sömnen. Svarade. Med tröttheten hängande i ögonfransarna. Och med en röst som knappt hördes.
-Vad gör du, sa Tomas. Varje gång.
-Sover, svarade hon. Varje gång.
-Jag hoppas det, sa han, för du vet väl vad som händer annars.
-Vad skulle jag kunna göra, sa hon vid sista samtalet den natten. Vad, Tomas, skulle jag orka göra? Sluta. Hon började gråta. Utmattad.
-Ja, det vet bara du. Sa han och ignorerade att hon grät.
-Jag orkar inte Tomas, jag måste få sova. Kan du inte sluta ringa nu. Jag går sönder, jag trasas sönder i tusen bitar. Orkade hon säga, trots att hon visste att det skulle kunna trigga igång honom än mer.
-Det är jag som jobbar hela natten medan du ligger och sover som en jävla kärring, väste han. Du är så jävla lat, slö och äcklig. Fet också. La han till och hon nöp sig i armen för att smärtan som var som en aldrig vikande mardröm, skulle släppa och hon få fokus på någonting annat. På fysisk smärta. Hellre fick han slå henne än tortera henne på det här viset. Hon nästan hoppades att han skulle slå ihjäl henne, så att hon slapp det här helvetet.
Omedelbart fick hon dåligt samvete, för flickornas skull. Hon tittade på dem där de sov intill henne. Och hämtade styrka därifrån.
-Jag vet, Tomas. Men jag är gravid och behöver sova. Dessutom påpekade lagmannen, du vet Berntsson, att jag såg glåmig ut. Man vet inte, han kanske ser saker som du inte vet om syns.
Sara hämtade andan. Samtidigt inväntade hon Tomas, vad skulle han svara. Upptäckt. Brydde han sig om det?
-Du passar dig bara väldigt noga, annars kan det gå riktigt jävla illa, svor Tomas. Lägg dig och sov. Vi ses om två timmar. Undertill låg ett hot om våld. Det visste hon. Men hon orkade inte bekymra sig.

Hon la på och somnade om, inom kort, fullständigt likgiltig för vad som skulle hända med henne sedan. Det sista hon såg framför sig var målningen med den frodiga, tjocka kvinnan som blankt log mot falskmålaren.