Skrivpuffsuppgift 356- Att avvika från statistiken

-Men, väntar du barn igen, sa Anna-Karin, förvånad och kanske också bestört. Det är tredje barnet, Sara. Med Tomas...hon svalde resten av meningen. Väl medveten om att det inte skulle tjäna någonting till att tjata om att Sara borde lämna Tomas.

-Ja är det inte härligt, sa SaAra och ignorerade sin mammas förvånat anlagda ton, samt den svalda meningen. Nu har jag snart en komma åtta barn mer än de flesta svenska. Är det inte så att svenskarna har i medeltal en komma två barn per familj? Då är jag ju den perfekta avelskon.
Anna-Karin uppfattade ironin, men valde att inte kommentera det.
-Jo, svarade istället dröjande. Men är detta så klokt, Sara? Du har ju precis fått jobbet som assistenåklagare. Anna-Karin kunde inte låta bli att vara allvarlig.
-Ja, det är väl bättre att jag får barn nu, så kan jag göra karriär sedan. Sara lirkade med sin mamma.
-Hmm, jo, kanske så. Fast det var väl kanske inte karriären jag tänkte på närmast. Mer på att du behöver arbeta för att få rutin och erfarenhet.
-Jaja, mamma, du kanske har rätt, men nu är barnet i alla fall på väg.

Sara suckade högt.
-Kan vi inte sluta hålla på med den här katt och råtta-leken nu? Jag vet att ni inte tycker om Tomas.
-Det handlar inte om det, sa Anna-Karin bistert. Det handlar om att han faktiskt misshandlar dig. Anna-Karin blev bestört över sin frankhet. Hon hade aldrig tagit ordet i munnen när hon talade med Sara. Misshandla, det lät förskräckligt.
-Äsch, han har lugnat sig betydligt. OCh du vet, han älskar mig.
-Gör han? Anna-Karin började upparbeta en ilska som hon knappt trodde sig mäktig. Hur kan du säga att han älskar dig när han slår dig, när han faktiskt misshandlar dig? När han stänger in dig, när han hindrar dig och era barn från att träffa oss? Är det kärlek?
I samma stund hon sagt alltihop, sanningen, ångrade hon sig. Sara andades häftigt i luren. Anna-Karin visste inte om det var ilska eller om hon var ledsen, eller om det var något annat.
Det sa bara klick i luren. Anna-Karin stod med sin lur i handen och stirrade på den.

-Gunnar, ropade hon. VAd ska jag ta mig till? Sara har slängt luren i örat på mig.
-Va, svarade Gunnar från sitt arbetsrum, där han satt och skrev.

Anna-Karin började gråta häftigt och kunde knappt röra sig. Det var som om hon blivit förstelnad. Vad skulle hon nu ta sig till?

Gunnar om ut till henne i köket, där hon stod med den döda telefonen i handen. Han höll om henne och smekte henne över det grå håret.
-Vad var det som hände?
-Sara är gravid igen, och jag sa som det var. Att Tomas misshandlar henne och att jag inte tyckte det var lämpligt att hon skaffade fler barn, ungefär så. Anna-Karins röst var ostadig och blandades med snörvlande.
-Men det är ju sant, sa Gunnar.
-Jo, men hon slängde luren i örat på mig. Tänk om vi aldrig mer får höra något från henne eller träffa henne och barnen.
-Hon lugnar sig, vår hetlevrade dotter behöver en stunds eftertanke. Hon vet att du har rätt. Det ordnar sig.
Anna-Karin var inte alls säker på att det skulle ordna sig. Och framför allt var det ju ett faktum att Sara och Tomas skulle få ytterligare ett barn och därmed skulle Tomas få ytterligare möjligheter att utöva kontroll över sin hustru.

Plötsligt och helt oförberett började Anna-Karin att skratta mitt i gråten. Sara hade mitt i alltihop, mitt i sitt misäräktenskap, faktiskt en hel del humor. Hon låg över genomsnittet när det gällde barn per familj i Sverige. Det var ju också ett sätt att sticka ut på.
Gunnar såg med oroat på sin skrattande hustru.
-Vad är så roligt?
-Att Sara sa att hon i alla fall skulle ha fler barn än normalsvensken, som har lite drygt ett barn. Hon kommer att ha tre. Och att hon är den perfekta avelskon.
Gunnar log ett halv leende.
-Vad är det som är så roligt med det, frågade han.
-Jag vet inte, egentligen, men det låg något självironiskt i det. Att hon försöker överleva genom att vara ironisk. Tänkte jag, svarade Anna-Karin. Jag måste ringa henne.
-Nej, låt henne vara ett tag. Hon behöver få lite distans. Gunnar hade svårt att hålla tårarna borta. Jag borde göra något. Jag borde slå ihjäl den där människan hon gift sig med. Det borde jag.

Anna-Karin tog hans huvud mellan sina händer och förde det mot sitt bröst.
-Nej, det borde du inte, sa hon enkelt. Men vi ska finnas här och stötta henne så mycket vi bara kan. Hon var åter allvarlig och skrattet hade dött ut.
-Om han inte har ihjäl henne ja, sa Gunnar. Först.
-Nej, för hon är för stark. Hon har ju överlevt hittills. Och hon är ingen vanlig ung kvinna, hon avviker på många sätt. Men mest genom sin oerhörda vilja. Jag tror på henne. Och jag både hoppas och tror att hon kommer att lämna honom.

Gunnar vågade ingenting hoppas. Han vågade bara önska.

De två gick och la sig, först efter midnatt. Och lugnet la sig över deras hem. Ett bedrägligt lugn, måhända, men det fick dem i alla fall att somna. I varandras armar.