Skrivpuffsuppgift 357 - En satsning

-Jag har satsat allt på dig. Tomas frustade. Och du är bara en otacksam kärring. Ta dina jävla bastarder till ungar och dra åt helvete.

Sara väntade på smällen. Men den kom inte och hon kände sig mer förvirrade än någonsin. Varför slog han henne inte? Hon stod framför honom, rädd och modig på samma gång.
-Ska du inte slå mig då, hörde hon sig själv säga. Gör det nu så att jag kan gå sedan. Hon tittade trotsigt på honom, han var en halvmeter längre än hon men hon lyckades uppamma så mycket mod att hon faktiskt vågade titta honom rätt i ögonen.
-Håll käften, skrek han och händerna darrade när han sträckte dem mot henne. Han höll dem öppna och hon tyckte plötsligt att han såg så liten ut, liten och rädd.
-Ja men gör det, du har slagit mig i alla år. För allt och ingenting. Jag är inte rädd för dig, du är bara en stackare. En stackars liten karljävel. Du har inte satsat någonting på mig, bara vad det kostar i energi att slå och kränka mig. Det är vad du har satsat.
-Håll käften, din...orden stockade sig och Tomas satte sig oväntat ned på huk. Han grät så att han skakade. Håll käften.
Sara tittade på honom, den man som hon blev förälskad i var försvunnen för länge sedan. Hon kände bara förakt. Ett förakt som hon aldrig någonsin känt tidigare.
Hon vände sig med ryggen mot honom. Gick in i barnens rum, viskade åt dem att följa henne.

Ute i hallen tog hon försiktigt fram de tre flickornas overaller. De två stora tog på sig kläderna själva och sedan hjälpte Klara den minsta. Sara kunde inte böja sig, för den stora magens skull.
-Kom nu, sa Sara när barnen var redo. Hon gick ut genom dörren och flickorna följde efter ut till bilen. Hon satte den minsta fram och de två äldre fick sitta bak i bilen.
Hon tittade sig omkring och upptäckte att hon glömt sin handväska och bilen var tom på bensin, det visste hon. Hon måste ta mod till sig och gå upp igen.

Hon smög in genom dörren, men den knarrade till och hon hörde Tomas röra sig inne i köket.
Hon skulle precis ta handväskan som hängde på sin krok i hallen, när han kom farande som en katapult ut från köket och fram till henne. I handen höll han en kniv i högsta hugg.
Saras händer for upp mot magen samtidigt som en skräck hon aldrig känt tidigare for genom henne. Ur henne steg ett skrik.

Kniven skar ett långt jack längs med kinden och ned mot hakspetsen. Tomas backade sedan och lyfte ena benet och sparkade henne med all kraft i magen. Hon vek sig och föll mot golvet medan Tomas sprang ut genom dörren som han lämnade vidöppen.
Sara kände blodet som rann längs med kinden ned i munnen tillsammans med tårarna och gav det en smak av salt.
Mödosamt reste hon sig, tog sin handväska och gick ned till bilen. På vägen mötte hon ingen. Med ett stön satte hon sig i bilen och körde iväg till sjukhuset.

De tre flickorna sa inte ett ljud under färden. De följde utan att protestera med sin mamma in i vänthallen till akuten. En sjuksköterska tog hand om dem medan en annan kom springande med en bår. Hon bad Sara lägga sig och sedan körde hon iväg båren. En läkare tog hand om Sara och undersökte såret samtidigt som Sara berättade vad som hänt.

Undersökningen av barnet i magen visade på att ingen skada hade åstadkommits på fostret.
-Vi vill att du stannar för observation, sa den vänliga läkaren till Sara.
-Nej, jag ska ta mina flickor till mormor och morfar och sen måste jag skaffa en bostad till oss. Sara var bestämd. Ingenting i världen kunde få henne att stanna på sjukhuset. Hon kände sig lika bestämd som hon lät och läkaren kunde ingenting göra.
-Du måste åtminstone anmäla honom till polisen, sa läkaren uppgivet.
-Nej, det tänker jag inte göra. Jag ska lämna honom, men jag tänker inte anmäla honom. Punkt slut.

Hon gick åter ut till flickorna, som stirrade skräckslaget på sin mamma. De vågade inte säga någonting nu heller. De hörde Sara ringa till Karen och Peter och berätta att hon behövde låna deras lägenhet i stan. Därefter hörde de inte mer, Sara viskade.
På vägen ut till Dalby, berättade Sara för dem att de skulle få vara hos mormor och morfar ett litet tag, sedan skulle hon komma och hämta dem. När hon kunde.

Sara kände ett lugn hon inte känt på länge. Hon började sjunga en barnvisa för flickorna, som lättat föll in i sången.
De kände igen sig när de kom till uppfarten hos sin mormor och morfar och när bilen stannat tog de sig ur bilen och började pulsa tillsammans alla tre mot huset. Klara och Becka drog lilla Linnea efter sig och ibland föll de i den djupa snön. Deras skratt klingade i den mörka kvällen ut över nejden.

Sara öppnade dörren och ropade in i huset. Hon brydde sig inte om att flickorna kom på efterkälken. Hon skulle äntligen få möjlighet att satsa på sig själv och på barnen. Hon hade bestämt sig.