SKrivpuffsuppgift nr 78- Parkarbetarens sorg

Jag satte mig på parkbänken. Det var efter det stora regnet och luften var klar och ren. Gräsets färg var intensiv och från trädens blad hängde ännu vattendroppar, som drogs nedåt och till slut släppte taget om sin hemvist. Man kunde ännu ana regnets slagfärdighet. Blommor stod i rabatterna, något böjda. De skulle snart resa sig och åter sträcka sig mot ljusets varma famn.

Jag tog ett djupt andetag genom näsan för att känna dofterna, de där friska och skarpa dofterna från naturens mångfald. Mina känsliga sensorer kunde identifiera var och en av dem.

Under mig steg fukten upp mot mina bara ben, som kyldes en aning. Det bekom mig inte. Ovanför mig värmde solen.
Där jag nu satt kunde jag nästan se hela parken. Den jag vårdat i så många år. Allt var mitt verk. Hur det var så var det mitt verk. Parken hade jag skött som om det vore min egen trädgård. Där fanns inte ett ogräs i rabatterna. Inte ett skräp. Inte ens den minsta lilla cigarettfimp.
I alla år hade jag varit stolt över det. Nu kunde jag inte glädjas åt det. Min sorg var övermäktig.


I handen höll jag den bukett blommor jag hade fått av blomster- och frukthandlaren på torget, när jag långsamt hade gått över den vida och tämligen ödsliga platsen mot parken. Morgonen var tidig. Och handeln hade ännu inte kommit igång. Jag brukade köpa frukt av honom. Han var alltid så vänlig.
Jag vet inte vad det var som gjorde att han såg min sorg, men han rusade efter mig med den vackraste bukett av skira liljekonvaljer. Min hustrus älsklingsblomma som varje år troget hade blommat till hennes födelsedag. Och som jag varje år gett mig ut tidigt på morgonen för att plocka och sedan sätta i en liten vas, den vackra av kristall. Vasen stod sedan på brickan med frukost, varje år likadant, på hennes födelses dag.

Han sa ingenting, tog mig bara i axeln och tryckte lätt med handen. I den andra handen höll han buketten som han sträckte fram. Jag tog den, men höll blicken riktad mot marken. Jag vågade inte titta på hans medlidsamma ansikte. Det hade kunnat få mig till gråt. Jag ville inte gråta inför blomster- och frukthandlaren, hur vänlig han än var.

Nu fanns hon inte mer, min älskade. Jag satt vid hennes sida och höll hennes hand när det sista andetaget drogs. Strax före tittade hon på mig och viskade att hon älskade mig. Att jag var hennes ljus och ledstjärna. Jag viskade tillbaka med min mun mot hennes bleka kind, att jag älskade henne. Över allt. För alltid. Jag bad henne att inte lämna mig ensam. Ett sista leende, det vackraste och ljusaste. Och hon sa att hon alltid skulle finnas inom mig.

Min sorg var oändlig. Ensamheten överväldigande.

Tungt reste jag mig från bänken, lämnade buketten där. Till min hustru. Och så började jag dagens arbete.