Skrivpuffsuppgift 67 - När våldet är ändamålet - det enda målet

Detta är en fiktiv historia. Men skulle mycket väl kunna vara sann.

----
Hon var en liten, nätt polis men saknade inte pondus. Normalt brukade hon ha en lugnande inverkan på människor. Hon var orädd, både fysiskt och psykiskt. Men med hjälmen på huvudet blev hon anonym. Och rädd, just för den sakens skull. Hon ingick i en grupp av poliser. Och blev således också en i mängden. Det som alltid varit hennes styrka, kändes nu mer som en svaghet.

Hon befann sig, plötsligt och utan att hon anat att det skulle komma, mitt emot en svartluvad man med en stor kantsten i händerna. Att den var tung, förstod hon. Hans rygg böjdes en aning av tyngden, framåt.
Hon spände blicken, koncentrerade sig på mannen, som nog snarare var en yngling. Hon såg inte ansiktet, eftersom han hade en halsduk knuten runt mun och näsa. Men ögonen såg unga ut. Och aggressiva, hatiska.
Hon funderade, i en tiondelssekund, varifrån allt hat kom.
Hon registrerade därefter ynglingens minsta rörelse. Hon upplevde det som han riktade sitt hat mot henne. Att hon fick vara symbolen för allt som gått snett för honom. Hon förstod det och hon förstod det inte. På samma gång.

Kedjan som hon och kollegerna hade bildat, för att sätta stopp för stenkastningen, bestod av ett antal poliser. Inte tillräckligt många, tänkte hon. Hon rös till. Men visade ingenting. Hon stod bergfast på sin punkt. Avvaktande och avvaktade befälets order. Fullständig tystnad rådde mellan dem och de unga svartluvade männen mittemot.
Uniformen var stor och tung, runt midjan hängde radio, batong, handfängsel, vapen. De löpte i princip runt hela midjan. Skyddsvästen skavde mot hennes bröst och i solarplexus. Men hon älskade sitt jobb.

Hon vågade inte kontrollera hur uppmärksamma hennes närmaste kolleger var, hon vågade inte släppa ynglingen med ögonen, ens för en sekund. Hon tänkte att hjälmen inte skulle skydda henne om stenen kastades mot henne. Den kunde träffa var som helst. Och även om hjälmen fanns, skulle tyngden av stenen fälla henne till marken. Hon skulle falla som en fura och bli ett lätt offer för mer våld.
Hon var rädd. Riktigt rädd och skräcken nöp henne i hjärtat. Men ingenting visade hon. Och samtidigt var adrenaliet påslaget, pulserande och livfullt i blodet. Spänningen fanns där. Mitt i rädslan.
Hon tänkte på sina barn, på sin man. Hur mycket hon älskade dem.

Samtidigt var hela sceneriet som en isande terrorbalans. En kollega röt åt de svartluvade att de skulle lägga ned stenarna. De höll dem kvar, men rörde sig inte. Kollegan, befälet, röt igen. Ingenting hände.

Ynglingen lyfte hastig upp sina armar och hon förstod att han skulle kasta stenen mot henne. Hon skrek åt honom att stå still, samtidigt for handen ned till hölstret. Pistolen, den svarta ZZ, befann sig i hennes hand och med en snabb rörelse hade hon laddat den. Hon kunde inte skjuta varningsskott, det var allt för mycket människor omkring henne. Någon kunde bli träffad.
Ynglingen tittade på henne med samma hat som tidigare. Ett flertal av de svartluvade vände sig mot henne och lyfte också de upp sina kantstenar i luften.
Hon kände rädslan krypa under skinnet och i huvudet ringde varningsklockorna häftigt. Hon varken hörde eller såg någonting annat än stenarna i ynglingarnas händer och hatet i deras ögon. Varför jag, tänkte hon.

Som på en signal kastades stenarna mot henne och de kom farande som projektiler, tunga projektiler. Hon föll till marken.
Där hon låg, med hjälmens visir krossat och den grå himlen rakt ovanför som gjord av mosaik, stod tiden stilla. Hon upplevde sig i ett vacuum. Hon hörde inga ljud, såg inga rörelser. Hon noterade bara den splittrade himlen och undrade över varför hon inte hade använt sitt vapen.


-----

Att vara polis är inte detsamma som att vara en robot. Det är inte detsamma som att vara renons på rädsla. Att vara polis är att vara människa, att vara dödlig.

Ytterst handlar polisens arbete om att skydda de mänskliga fri- och rättigheterna, att vara demokratins yttersta beskyddare. Men det betyder inte att vara odödlig. Det betyder inte att man inte kan bli skräckslagen. En polis har barn, är gift, har föräldrar, är gjord av kött och blod. En polis är en människa som består av alla de beståndsdelar som andra människor består av.

Polisen är till för att vara allmänhetens beskydd, tryggheten för medborgarna. Men då är det också viktigt att respekten finns för dem och deras uppgift. För människorna bakom uniformen. Rädsla kan göra vem som helst till någonting annat än det man förväntar sig.
Att attackera en polis, är att attackera demokratin.

Rätten att demonstrera är inskrivet i Grundlagen. Men det finns ingen grundlagsstiftad rätt att utöva våld mot oskyldiga, att förstöra andras egendom. En hel del demonstranter är där bara för att få slåss, förstöra, vandalisera. Det är människor vars aggressionsnivå är hög, människor som tar sig rätten att utsätta andra för stort hot. De här människorna bryr sig inte om den skada de gör, på vårt samhälle. De bryr sig inte om andra människor och vad de gör mot dem.
De här människorna ser Polisen som ett hot, inte som någonting som faktiskt finns till för att skydda dem.
Det är också samma människor som i andra situationer är mycket lättkränkta. Om de själva utsätts för brott i någon form, blir de oerhört upprörda om Polisen inte kan hjälpa just dem.
Det här är en ekvation som inte går ihop.
Jag blir mycket upprörd över när poliser beter sig illa. Men jag blir lika upprörd när andra beter sig illa mot dem. Och att utöva våld för våldets egen skull, som om våldet är självändamålet, är gräsligt och fasansfullt. Empati är viktigt, de här våldsverkarna saknar emotionell intelligens.
Många av dem har säkert trauman med sig i bagaget. Men det ger dem inte rätten att vare sig slå, hota eller förstöra. I grupp beter de sig som pöbeln, som bevittnade avrättningar förr. Frågan är, är det mänsklighetens ok? Att vi i grupp kan bli hur vedervärdiga som helst?

Nog agiterat för idag!