Skrivpuffsuppgift 80 - En briljant idé?

Jo, det trodde jag, ja. En fantastisk idé. Ha, så man kan bedra sig själv.

Hur det började?
Jag hade just fått min usla lön och blev väl inte det minsta förvånad när jag i sedvanlig ordning inte kunde betala räkningarna, eller rättare sagt, jag betalade alla räkningar en hel del med kreditpengar. Sedan var pengarna helt slut. Inte ett korvöre över.
Barnen och jag skulle i princip få svälta en hel månad, jag skulle inte kunna köpa dem vårkläder. Och ja, ni vet ju alla hur barn växer. Vinterkläder på våren, kändes inte särskilt lockande.
Anledningen till detta tillstånd var att krediterna hade växt mig över huvudet.
Det var ju som så, att varje månad såg likadan ut, alltså hade jag successivt ökat på krediterna, för att över huvud taget kunna hålla oss alla flytande. För varje månad blev det bara etter värre.
Nu satt jag här, med månadens räkningshög och blev alltså tvingad att använda kredit för att betala krediterna med och sen fick jag ta ytterligare kredit för att betala den senaste krediten med. Och så skulle det hålla på till min döds dagar, tänkte jag.
Desperationen steg inom mig.

Jag fick en idé. Jag skulle råna banken inne i centrum. Jag smidde dag som natt. Spelade upp scener, för att förbereda mig på vad som skulle kunna hända. Jag tränade in exakt vad jag skulle säga och hade olika scenarier för att klara mig, under olika förutsättningar. Saker och ting kunde ju ändra sig allt eftersom, tänkte jag. Jag insåg naturligtvis att jag absolut inte kunde förbereda mig inför allt som kunde hända. Människan är oförutsägbar, tänkte jag.

Jag stod framför spegeln och uttalade orden, de jag hade bestämt att jag skulle säga. Jag formade läpparna och sa det ljudlöst, så att inte barnen skulle höra mig. De fick under inga omständigheter veta någonting.

Jag gick dit! Till platsen som jag sett ut. Jag kontrollerade exakt hur där såg ut. Jag räknade kameror och utgångar. In i minsta detalj planerade jag mitt dåd.

Jag bestämde ett datum.

Jag har inga pengar. Jag har inte någon bil. Alltså tog jag min cykel.
Jag bar en mössa som jag själv stickat. Den satt på mitt huvud, men skulle dras ned över ansiktet när jag väl utförde rånet. Jag hade stickat den så att det fanns hål för ögonen och för munnen. I min jackfick låg min fars pistol, han är skytt sedan många år. Han förvara sina vapen i ett kassaskåp och jag har länge kunnat koden. Lyckligtvis hade far inte märkt någonting ännu i alla fall. Jag hade inte laddat den med ammunition. Rädd för att jag skulle råka skjuta någon.

Jag ställde cykeln alldeles runt hörnet på banken. Jag hälsade på en av mina grannar som kom gående på gatan. Vad annat kunde jag göra?!

När jag kom till entrén drog jag ned mössan över ansiktet. Gick in och fram till den enda kassan som var öppen.
-Det här är ett rån, väste jag och drog upp pistolen - lite sent kom jag sedan på. Den borde jag ju ha haft uppe hela tiden. Bakom mig hörde jag mummel. Men jag koncentrerade mig på kassörskan, som var en av mina gamla klasskamrater. Jag hoppades att hon inte kände igen mig. Hålen för ögonen var så små att man inte kunde se formen på mina ögon, det hade jag i alla fall tänkt på.

-Jag har inte mycket pengar här, viskade kassörskan med darr på röst.
-Ge mig vad du har, viskade jag. Fortfarande hörde jag mumlet bakom mig. Det irriterade mig, så jag vände mig om och viftade med pistolen.
-Lägg er på golvet, röt jag. Förskräckta slängde sig människor ned. Utom en! Det var min far. Jag blev alldeles kall, tänk om han känner igen mig. Men jag insåg att jag inte hade något val. Jag måste fullfölja rånet. Allt annat var uteslutet. Jag riktade pistolen mot honom och röt åt honom att lägga sig ned.
-Annars skjuter jag, röt jag. Han la sig tveksamt ned. Jag skakade som ett asplöv. Men lyckades i alla fall hålla pistolen så pass att jag inte tappade den.
Åter vände jag mig mot kassörskan. Hon höll en påse i handen och räckte över den.
Snabbt sprang jag ut och fram till min cykel.
Jag drog upp mössan och började trampa som en galning för att komma därifrån.
När jag kommit femtio meter mötte jag åter min granne, som vinkade glatt. Jag höjde handen, för att han inte skulle bli misstänksam. Men höll blicken i vägens riktning.

Jag kom hem, hällde ut pengarna på köksbordet. Jag hade fortfarande jackan och mössan på mig. Barnen var inte hemma, de var hos sin pappa. För en gångs skull hade jag lyckats övertala honom om att han skulle ha dem hos sig åtminstone denna helg.

Jag måste erkänna att jag var nervös. Undrade hur mycket pengar det var.

Jag räknade och räknade. Ett tusen, två.....200 000 kronoor. Fattar ni, min lycka är gjord.

När jag hade räknat pengarna ringde det på dörren. Jag tänkte inte öppna, men eftersom det ringde så ihärdigt bestämde jag mig för att göra det ändå.

-Nä men hej, pappa! Och du har polisen med dig! Stig på, stig på.
De steg på. Och bakom dem såg jag min granne. Han som jag hade hälsat på både före och efter rånet.


Nu förstår ni varför min idé inte var så briljant ändå!