Skrivpuffsuppgift 68 - ta risken

Pia knuffade till Amanda, som satt bredvid henne på parkbänken.
-Ska vi inte göra det nu! Vi tar risken! Pia tittade uppfordrande på sin kamrat som kastade huvudet bakåt så att håret daskade till Pia i ansiktet. Amanda gapskrattade.
-Du är fantamej inte klok! Jag vägrar. Jag vill inte. Framför allt törs jag inte! Sa hon flämtande efter att ha skrattat klart.
-Jag är visst klok, sa Pia indignerat. Det är klart att vi ska ta risken, eller chansen. Om vi inte prövar kommer vi att dö nyfikna. Och ångra att vi inte gjorde det!
-Jag törs inte, hävdade Amanda bestämt.

De två väninnorna stirrade ilsket på varandra.
-Din fegis! Du har alltid varit en fegis. Jag kommer att ångra ihjäl mig om jag inte testar. Fattar du inte att du också kommer att göra det!
-Jag kommer inte att ångra mig. Amanda var nu riktigt arg. Du ska inte anklaga mig för att vara en fegis. Jag är realist. Och jag vet att jag inte törs därför att jag inte är säker på att det kommer att gå. Du känner mig och vet att jag inte chansar.

Nu tystnade båda. Ilskan låg som ett svart hål mellan dem.
De hade varit väninnor så länge de kunde minnas. Och det här var första gången som de faktiskt var helt och hållet oense. Amanda hade alltid varit den försiktiga av dem två, Pia alltid den som vågade. Men båda var på sitt sätt lika starka.
Amanda var storvuxen och fysiskt stark, hon var atleten. Pia var liten och nätt av födsel och ohejdad vana. Men deras psyken var precis tvärtom. Och båda visste det.
I vanliga fall tog de hänsyn till det. Men nu var Pias vilja en helt annan än Amandas. Och de kunde inte enas.

-Men vi kan väl pröva, sa plötsligt Pia försonande. Jag kan stå för större delen av jobbet om du bara hjälper till lite grann. Jag klarar det ju inte ensam, det förstår du väl.
-Nej, jag vill inte. Därmed basta. Amanda hade bestämt sig. hon ville verkligen inte. Hon insåg nämligen hur mycket jobb det skulle innebära. Och hur mycket pengar det skulle kosta.
-Snälla, vädjade Pia. Snälla, älskade Amanda!

Amanda vacklade till. Kanske har Pia rätt, tänkte hon. Kanske är detta en höjdargrej! Kanske kommer de att lyckas. Kanske. Kanske.
Hon älskade Pia. Över allt, eller nästan allt annat. Och hon älskade Pias energi, hennes karisma, hennes iver och lust. Det hade räddat henne många gånger. Från undergång. Borde hon inte ställa upp nu då? Hon ställde frågan till sig själv, vacklade än hit än dit. Nej, jo, nej, jo....
Pia tittade på henne, följde hennes inre kamp. Så väl kände hon henne. Att hon visste att det var det som försiggick i Amandas inre. Hon sa ingenting utan lämnade henne ifred med sin kamp.

Amanda var så vacker, det tyckte Pia. Vacker i sin raka rygg och de långa benen. Hon såg stark ut. Men var skör. Och det gav Pia dåligt samvete. Men hon ville ju så gärna ta risken. Eller chansen, till ett nytt liv, till ett annorlunda liv.

Plötsligt ljusnade Amandas uppsyn. Som om hon kommit till klarhet.

-Okej, kör i vind. Vi gör det!
Pia visste inte till sig av lycka. Hon kastade sig över Amanda och överöste henne med kyssar.
-Jag älskar dig, du är bara bäst, tjöt hon av glädje.

-Åja, jag kommer att skylla på dig om det inte går vägen, skrattade Amanda. Då får du på nöten.
-Sure, det gör ingenting. Ge mig på nöten om det inte går vägen. Men det kommer det att göra, ser du!

-Då går vi och ordnar det som måste ordnas, sa Amanda. Hade hon väl bestämt sig, var hon snabb i vändningarna. Pia stirrade förbluffat på Amanda, som reste sig och drog med sig Pia. Lika bra att få det överstökat på en gång. Så att jag inte hinner ångra mig.
Hon log. Pia hoppade och skuttade hela vägen. Överlycklig och fullständigt tagen.