Skrivpuffsuppgift nr 62- Nya kroppsdelar

Jag satt denna tidiga morgon och läste tidningen på nätet. Jag var trött och hängde mest med hela kroppen över kaffekopp och dator. Orkade inte riktigt räta på den ömmande ryggen, i ryggslutet var det som om allting hade låst sig.
jag funderade på vad man skulle kunna göra åt det, en stund, men återgick sedan till att läsa tidningen. Slött och utan intresse.
Dagen före hade jag varit ute och sprungit min löprunda på en mil, med ständig värk i knän och rygg. Diskbråcket påminde mig i varje steg om sin existens. Artrosen i knäna gjorde var fotnedslag smärtsamt. Men jag gav mig inte. Sprang och sprang, flåsande och grimaserande. Smärtan var näst intill outhärdlig, men bara näst intill.

I tidningen såg jag en annons som fångade mitt intressen. Rubriken var lockande för en löpare och ledsen träningsnarkoman. "Få en extra ryggrad", stod det med stora bokstäver.
En extra ryggrad, tänkte jag och kände plötsligt hoppet tändas inom mig. En extra ryggrad hade ju varit perfekt. Kunde man bli av med den gamla då? Var nästa tanke. Jag kan ju inte ha två, tänkte jag medan jag bläddrade mig fram på nätet för att hitta hemsidan till den sida, som annonsen hänvisade till. www.nyakroppsdelar.sv hette sidan. Jag hittade den efter många försök, eftersom man hade annonserat felaktig länk. Nåväl, jag läste och fann att det man gjorde var att opererar in en extra ryggrad liksom runt den gamla, för att stadga upp och efter ett tag opererade man bort gamlingen och lät den nya sitta kvar, förstås. Lät ju toppen, tänkte jag. Men knäna då. Gick det att få nya knän? Jag tittade vidare, de opererade i princip allting på den här kliniken. Till slut, när jag hade gått igenom adamsäpple, bröst....och så vidare kom jag fram till knäskålar. Det var samma princip som vid inopererad ryggrad. Så småningom tog man bara bort den gamla knäskålen.

Jag ringde omedelbart upp kliniken.
-Nya kroppsdelar, sa en basröst i andra änden.
-Jo, jag undrar om jag skulle kunna få komma och tala med kirurgen hos er, sa jag. Jag skulle vilja komma till er för konsultation. Det är några kroppsdelar jag skulle behöva förnya.
-Jo då, det är jag som är kirurgen, svarade basen. Du kan komma i morgon eftermiddag. Klockan ett, blir det bra?
Jag tyckte inte om rösten, men kände mig desperat, och accepterade tiden och möjligheten att bli frisk lyste ändå upp min annars dovtrötta hjärna.

Dagen därpå klev jag in i en obskyr lokal på Götgatan, nere i en källare som luktade unket.
På dörren in till kliniken, satt en skylt: Nya kroppsdelar. Du köper vi säljer. Vi opererar du blir som ny.
Inne i väntrummet var det upplyst av en enda lampa, som stod och blinkade. Jag tyckte det var mycket obehagligt. Men levde ju på hoppet om att bli som ny.

En kvinna kom ut, hon hade en solkigt vit sjuksköterskerock på sig. Håret hängde kring hennes ansikte. Det såg smutsigt ut.
-Vad vill du, sa hon ovänligt.
-Jag hade fått en tid av doktor....jag tittade på lappen jag hade med mig ....Lur en Drejeri.
-Jaha, sa sköterskan och ryckte lappen ur min hand. Han väntar på dig.
Snabbt försvann hon in genom en dörr. innan hon försvann pekade hon nedåt en korridor.
Jag gick hela korridoren till dess att jag såg skylten på dörren. Dr Lur en Drejeri stod det med pyttesmå bokstäver. Som om de inte vore till för att läsas.
Jag knackade på dörren och väntade sedan.
Plötsligt öppnades den och en långnäst man stack ut huvudet så pass mycket att jag just såg näsan och inte mycket mer.
-Så, kom in kom in, sa han. Och jag funderade på hur jag skulle kunna komma in när han öppnat så lite så att bara hans näsa fick plats.
Som om han läst mina tankar öppnade han dörren på nästan vid gavel. Han vinkade in mig.
I rummet stod ett bord. Han hade själv gröna kläder på sig. Han bad mig klä av mig och så gav han mig en rock, som var grön som hans. Han pekade mot ett litet skrymsle där ett skynke till hälften hängde från duschdraperikrokar och till hälften låg på golvet.
Jag tog rocken i handen.
-Men, sa jag, ska vi inte prata först. Du vet ju inte ens vad jag vill. Sa jag.
-Jo, du vill ha ny rygg och nya knän. Sa han som om det vore den mest självklara sak i världen.
-Men det har jag ju inte sagt, sa jag och kände att jag frös. Trots att jag hade vinterjacka och kängor på mig.
-Nej, det behövde du inte, sa han enkelt. Du går som om du har ont i ryggen och knäna viker sig lätt när du stegar fram. Det ser jag med mitt vana kirurgöga, sa han. Och plötsligt insåg jag att han var enögd. Det andra ögat var av emalj.
Jag kunde inte låta bli att undra hur det kom sig att han inte fixat ett nytt öga, när han nu kunde fixa både ryggrad och knän till mig.
-Men, sa jag. Jag tror att jag har ångrat mig.
-Nej, men lilla vän, sa han och log ett till hälften tandlöst leende. Nu undrade jag genast varför han inte hade fått nya tänder. Men jag sa ingenting den här gången heller.
-Jag är enögd och tandlös, sa han som om han verkligen kunde läsa mina tankar, men jag är en jävul på att utföra kirurgiska ingrepp. Jo, jävul är väl rätt benämning, tänkte jag i mitt stilla sinne. För det var verkligen stilla i mitt sinne.
-Men varför är du då enögd och tandlös, du borde väl kunna få det fixat. Med din skicklighet borde du ju ha en mängd likasinnade och lika skickliga kirurger runt dig. Sa jag och sturskade till mig.
-Icke, sa han. Rösten var verkligen märkligt mycket bas. Jag är den ende som skulle få operera på mig, det kan jag lova dig. Ingen är så skicklig som jag.
-Jaha, sa jag, men varför håller du då till i såna här lokaler?
-För att jag inte vill vara där andra är, sa han. Han tog min hand i sin, jag hann inte hejda honom. Och plötsligt var allting svart.

----
Jag vaknade upp. Och ovanför mig svävade Dr Lur en Drejeri, eller hans näsa och enöga. För det var vad jag såg.
-Så, sa han, nu är det gjort. Du har en ny ryggrad - eller en extra. Och två nya extraknän. Om två veckor får du komma tillbaka, så tar jag bort de gamla helt och hållet.
-Va?! Jag var nyvaken och fullständigt förvirrad. Min hjärna ville inte ta in det han sa.
-Jo, vi ses här om två veckor så ska jag ta bort den gamla hemska ryggraden och de två utslitna gamla knäna. Så kommer du att fungera som ny.

Jag var stum av förvåning. Och fattade faktiskt ingenting.
Men jag kände mig stark. Och märkligt tillfreds.

Jag kom hem, tittade mig i spegeln och insåg att jag nog var tvungen att stanna hemma de här två veckorna. Jag hade liksom dubbel rygg och dubbla knäleder. Det såg konstigt ut.
Och jag var fortfarande förvånad. Och tillfreds. Utan att förstå någonting.

Efter två veckor kände jag mig mycket piggare och gladare. Jag hade till och med nästan vant mig vid mina dubbla kroppsdelar. Men ville ändå och naturligtvis bli av med dem.
Jag gick till Götgatan, ned i källaren, in i klinikens lokaler. Träffade samma gamla sjuksköterska. Fick möta dr Lur en Drejeri. På samma sätt som förra gången blev allt bara svart. Och jag vaknade med doktorns enöga och långnäsa ovanför mitt ansikte. Jag kände mig glad, pigg och hel.

-Vad vill du ha betalt för detta, sa jag. Märkligt införstådd med att allt här var konstigt, men att det hade gjort mig gott.
-Ingenting, sa doktorn.
-Ingenting, upprepade jag dumt.
-Just så, sa han. Han klappade mig på kinden. Och plötslig stod jag uppe på Götgatan. Det fanns inte längre någon lokal ned i källaren där det nyss funnits en.
Mina knän var åter smala, ryggen åter utan dublett. Jag kände ingen smärta, jag hade den ungas svikt när jag gick.

Naturligtvis trodde jag inte ett ögonblick på det här. Det måste vara en dröm, tänkte jag och försökte på alla sätt och vis väcka mig själv. Men misslyckades. Jag var kvar på Götgatan. Och jag hade ungdomens svikt i stegen.

När jag kom hem tittade jag mig i spegeln. Nä, jag såg ut som förut, frånsett att ryggen såg rakare ut. Jag gjorde några benböj. Utan smärta.

Det var bara att acceptera. Men jag berättade ingenting för någon. Då hade jag ju blivit utdömd som galen.
----
Plötsligt vaknade jag med ett ryck.
-Aj, ropade jag till av ryggsmärtan då jag försökte ta mig ur sängen.
Jag har nog aldrig blivit så besviken.