Skrivpuffsuppgift 86 - sista resan

Jag saknar honom, det gör jag. Och det kan aldrig gå över. Jag saknar honom så att det gör ont. Diffust ont, men ändå. Det molar och svider, får mig att gråta av bottelös sorg. Det är för djävligt helt enkelt. Det måste ni förstå.

Han som alltid har funnits i mitt liv. Han som har kommit med långa kliv, med håret tillplattat av mössan och glasögonen igenimmade och med regndroppen hängande på nästippen, och mött mig när jag inte vågat gå hem ensam i mörkret. Han som cyklade fram och tillbaka till jobbet. Varenda dag, sommar, höst, vinter och vår. Och aldrig klagade. Han som till och med bar min handväska när jag behövde, trots att han tyckte det var omanligt. Den man jag älskat över allt.
Trots mina krämpor - och det borde ha varit jag som lämnade först - var det han som en dag låg död i vår lilla vackra trädgård. Han såg så fridfull ut där han låg. Men min sorg visste inga gränser. Inga gränser alls. Och när de kom för att hämta honom, satt jag där på den våta marken, med hans huvud i mitt knä. Och önskade att det hade varit jag.

Jag kan se honom framför mig, där han klipper buskarna i trädgården.
Jag kan ännu känna hans händer som smekte mig in i sömnen, när ångesten var svår.
Han som älskade mig som ingen annan.

Hur kan jag leva utan honom? Varje dag är som en envis mygga som surrar kring mig, och det är mitt liv.
Ni måste förstå att jag´saknar honom så.

Han fattas mig. Så att allting saknar mening.
Jag ber till Gud varenda kväll att ge honom mig åter. Eller att ta mig till honom.

Hur kan jag leva utan honom? Det hade ingen annan heller kunnat. Det vet jag. För ingen älskade som han.

Jag ligger här på sängen. Och jag känner mig nöjd med mitt beslut. Det här blir min sista resa, jag är redo och har valt kläderna med omsorg. Jag vill se så fin ut som jag bara kan.

Nu känner jag tyngden och sömnen komma. Det ska bli skönt. Ni förstår, det är dags nu.