Och bakåt går tiden

I det ögonblick jag går in i sömnen, kommer alla minnen som i en backspegel. Jag ser honom där han ligger på gräset med huvudet i mitt knä. Hur jag smeker honom över ansiktet, det ansikte jag känner bättre än någonting annat. Det ansikte jag utforskat in i minsta detalj. Och hur slätt det nu är. Och hur vacker han är. Den man jag älskar högre än någonting annat.
Ögonlocken slutna över min älskades ögon, de vackert blå. De långa ögonfransarna som snuddar kinden. Så stilla. Jag ser mina tårar sakta torka upp, och plötsligt står jag inne i köket och tittar ut. Han reser sig. Och häcksaxen som nyss låg vid sidan av honom, liksom segar sig upp från marken och in i hans händer.
Han klipper häcken. Fast åt fel håll. För varje bakvänt klipp blir häcken åter rufsig. Han smeker över de gröna bladen, som för att lugna dem. De reser sig i smekningarna.

Och alla åren rullar tillbaka. Han sitter i fåtöljen i vardagsrummet i vårt nya hem. Huset med den lustiga arkitekturen. Han tittar på mig med ögon som bara avger värme och kärlek. Han säger ingenting. Jag lutar mig fram och brösten syns i den urringade tröjan. Hans hand sträcks ut och han smeker med ett finger mellan brösten.

-Vet du att du är den vackraste människa jag vet. Den vackraste kvinna i världen.
Jag ler. För jag kan ingenting annat. Han smeker mig med blickar av fyllda av kärlek.
-Jag hade önskat att vi hade träffats som riktigt unga, säger han. Jag möter hans blick, ler. Och han sträcker sina ömsinta händer mot mig. Flyttar sedan över till soffan där jag ligger. Och lägger sig bredvid mig.
-Du är det vackraste, finaste på jorden. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Jag har ofta ont, i ryggen, och i själen. Det är så mycket tungt jag har burit. Ändå är jag nästan alltid glad och stark. Och jag är hans eldsjäl. Hans själ brinner inte, det gör min. För allvaret, för själanöd. Men han är min stiltje.
Ibland frågar han mig hur jag står ut med honom. VAd är det som gör att jag inte tråkas ihjäl.
Jag har aldrig förstått frågorna. Hur kan man tråkas ihjäl av en människa som bara består av kärlek. Som bara genom sin närvaro gér frid och lugn. Det är inte tråkigt, det är stiltje och själaro.

Bilder av livet. Hur vi äter frukost på mornarna. Han gör mitt kaffe, ger mig smörgåsar. Med ost på. Mjölken till caffe latten värmer han i mikrovågsugnen. Han vispar med den lilla vispen, häller i kaffet och serverar. Jag följer hans rörelser. Och det gör nästan ont i mig av den överväldigande kärlek jag känner.
Han ger mig kaffet, går förbi för att sätta sig med sin egen frukosttallrik. Passar på att smeka mig över nacken, håret eller ryggen. Ibland stannar han till bakom mig, och håller om mig. Händerna på mina bröst. Smeker. Lätt och fint. Snusar in min doft. Kysser min nacke. Och går sedan till sin plats. Vi sitter vid frukosten i tystnad. VArenda morgon. Sedan går han till dörren och sätter på sig sina skor, sin jacka.
-Hej då älskling vi ses ikväll.
-Hej då älskling, när kommer du hem? Jag frågar för att det är ritualen.
-Vid halv sex. Jag älskar dig. Hej då!
Sedan hans klackar i golvet. Han kommer in i köket igen. Kysser mig än en gång. Och så går han. Ibland kommer han tillbaka ytterligare en gång. För att få se mig. Och för att jag skulle få se honom.

Så här är det år ut och år in. Ni förstår säkert att jag inte kan leva utan honom. ATt jag måste få komma dit där han är.

Jag ser att jag ringer hem, sent på kvällen på väg från jobbet eller på väg från träff med någon väninna. Han sätter sig på sin cykel och kommer och möter mig. Mössan nedtryckt ända till glasögonen. Immiga, om det regnar eller är kallt. Eller av min andedräkt när vi kysser varandra.

Jag ser honom alla de gånger han bär och släpar, kassar, väskor. Därför att han tycker att jag burit och släpat hela mitt liv. Innan jag träffar honom.

Vi älskar varandra, med varandra. Det är när vi söker oss nära, när han vill tränga genom min hud. När jag vill att han ska vara ett med mig.
Och så är det alla år. Semestrarna, när tröttheten inte är så tät i våra inres gömslen, då är vi också närmare än någonsin, att förenas och bli ett. I alla år är det likadant. Och så kommer vi varandra så nära.
Han är generös, och allt som sker i mig är viktigt. Han älskar mig och kanske älskar han mig mer än jag älskar honom. Jag tror det ibland, men ibland inte. För jag älskar honom så mycket jag förmår. Och aldrig tänker jag på någon annan.

På nätterna när ångesten kommer till mig, håller han sina hand på min höft. Tryggt och säkert. Som om den är anpassad till mig, ligger handen där. Och ibland blir hans stiltje min.

Vi pratar inte så mycket. Vi är tillsammans utan ord.
Min livlighet och energi är han betagen i. Hans stiltje är jag förälskad i. Alla år. Det är hans händers makt över mig. Hans ögon som ser mig.

Jag ser honom med barnen. De kärleksfulla samtalen, den ömsinta tystnaden. Och när han klättrar på klipporna, kastar sig i det kalla Nordsjövattnet. När han ordnar med matsäck, sätter upp tälten och när han står på piren och tillsammans med barnen och vågorna sköljer in mot dem. Hans siluett i eldskenet på kvällen. När han sköter grillen och serverar maten.

Jag ser honom för första gången. Och förälskelsen kommer inrusande i mitt hjärta och hjärna utan att jag förstår att värja mig.
Vi gifter oss på sommaren. I trädgården. Där i första huset. Det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Och jag är ändå inte längre ung. Barnen var det första som jag verkligen älskade. Det andra är han. Och natten dansade mig in i det bästa liv jag kunde tänkas få.

Jag ser honom så tydligt nu. Han är inte långt borta. Där står han, min älskade. Snart får jag träffa honom igen. Det är därför jag gör den här resan, för att jag ska få vara hos honom i evighet. Ni förstår ju att jag längtar. När ni nu vet vem han är.