Skrivpuffsuppgift 71 - Alla snubbar vill ju vara katt

Det är jag som är Ernst-Hugo, om ni undrar. Det svåra med att vara jag i den här familjen är att ingen, hur mycket jag än försöker snacka med dem, tycks förstå vad jag säger.
Ni kan ju fatta hur besvärligt det är! Och det är ju så, att jag som också följer nyheterna på teve, vill vara med och diskutera efteråt. Men ingen lyssnar riktigt. Varje gång jag säger något, så kommer de rusande och ska gulla! VA! Gulla, jag vill diskutera. Alla andra diskuterar ju högljutt om allt och inget. Men de tror att jag är nån jädrans nalle!

Och på somrarna, vet ni vad de gör då? Nä, kunde just tänka mig det. Då får jag väl berätta. För det första, så slänger de ut mig stup i kvarten, särskilt tycks det mig som om det gäller när jag har kommit hem med presenter. När husse kommer med presenter blir alla glada och skrattar och kramas. Men inte när jag kommer med mina gåvor. Nä, då skriker de och hoppar på ett ben och jagar mig, ut genom altandörren. Vad då, gillar ni inte mina presenter? Brukar jag fråga, om jag hinner. Men tror ni jag får nåt svar? Nej, se det får jag inte. De smäller igen dörren mitt framför morrhåren på mig. Men då brukar jag lägga presenten på dörrmattan. Och gå därifrån. Sen är presenten borta, så jag antar att de gillar den i alla fall.
Och för det andra håller de på och drar mig i skinnet och åmar sig för varje drag: "Usch, vad äckligt", säger den som drar. Eller drar och drar, de är som apor, som plockar löss. De vrider runt i huden på mig, och så säger det "plopp". Sen har de en massa papper och spolar ned nåt i toaletten. Jag tror de kallar det fästingar. Vad nu det är? Det är ett evigt ploppande. Tycker jag. Och det gör ju ont. Men det verkar inte de fatta.

Och de säger att jag inte får gå i buskagen. Men, vad ska jag annars göra? Buskagen är ju jätteskojiga att vara i. Där kan jag jaga några flaxande fän. En och annan lyckas jag faktiskt få fatt i. Det är då de jagar ut mig, när jag kommer hem med den här flaxande grejen. Som gåva. Det tycker jag är högst märkligt, eftersom de annars är så intresserade av flaxingarna. "Titta så söta talgoxarna är", hör jag ju att de säger.
Men det är i buskagen jag får mina fästingar, menar de. Jag fattar det. Men, vaddå, livet ska ju vara roligt också. Och ska jag ändå behöva stå ut med att de vrider skinnet på mig, så måste jag åtminstone få ha lite kul. Det tycker jag inte är mer än rätt.

Sen är det konstigt att de äter jättegod mat, medan jag får de där otäcka och torra knortarna. Smakar ingenting. Jo, jag äter ju, men det är inte med nåt större nöje. Det är bra för min mage, säger de. Särskilt matte. Bra för magen, jo kyss mig baklänges! Själv tycker jag att det knorrar i magen när jag har ätit knortarna. Och framför allt, jag blir ju frestad när jag känner alla dofter från köket. Särskilt om de äter de där rosaröda små tingestarna med skal på. De gillar jag skarpt.
Problemet är att när jag väl får några sådana, så glufsar jag snabbt i mig dem, för att de inte ska ångra sig och så kräks jag direkt efteråt. Så det är ju ingen större vits med att äta dem då, tänker jag. Ibland brukar jag hoppa upp på bänken där all deras mat ligger och så stjäl jag det jag vill ha. På mornarna står det en massa godsaker där. Jag brukar hinna slicka i mig nåt av det goda.
Men då fräser matte åt mig och säger "fy". Jaja, tänker jag då, och hoppar väl ned. Motvilligt. Hon säger att jag är oläraktig, men det är jag inte. Jag är bara ovillig.

Ni förstår ju att det inte är så lätt att vara här! Men om sanningen ska fram, tycker jag mycket om min familj. För det mesta är de världens bästa. Och de älskar mig.
Egentligen tror jag att de är avundsjuka på mig, för att jag har så mycket tid att lata mig och kan ligga i solvärmen och bara vara när jag har lust. Och för att jag kan klättra, jaga, hoppa jättehögt och framför allt för att jag har nio liv.

Alla snubbar vill ju vara katt!

Tjing!